ADJEKTIV ad³jäkti²v l. -jek- (adjecti'v WESTE 1: 1949), n.; best. -et; pl. ==, l. -er. [af t. adjectiv, lat. adjectivum, adj. (näml. nomen)]
[ADJEKTIV.sbst 0]
språkv. tilläggsord; ord, som närmare bestämmer ett sbst. gm att tillägga det en egenskap l. beskaffenhet. MANNERCRANTZ 48 1783.
LEOPOLD i
SAH 1: 192 1801.
FRIES Utfl. 1: 129 (
1843). – Ofta, i ä. tid alltid, behålles den lat. ändelsen
-um, pl. -a.
BIURMAN 21 1729.
WESTE 1807. jfr
NF 1875. jfr
NUMERAL-,
PARTICIPIAL-,
PRONOMINAL-,
VERBAL-ADJEKTIV.
Ssgr –
ADJEKTIV-ATTRIBUT ³⁰¹~¹⁰² l. ¹⁰³~⁰⁰², attribut, som utgöres af ett adjektiv (l. adjektivpronomen). SUNDÉN Sv. spr. 163 (
1882).
–
ADJEKTIV-BÖJNING ~²⁰. STRÖMBORG 113 1852.
–
ADJEKTIV-FORM ~². FAXE Gr. gram. 91 (
1825).
Adjektivformer af verbet (participier). REIN Log. 17 (
1882).