ALLEGRO ale⁴grω l. -å, l. ⁰³² (a`llegro l. -e'- WESTE), adv: l. sbst. n., äfv. r. (J. A. JOSEPHSON (1844) hos ÖDMAN Josephson 163; m. WESTE, jämte n.); ss. sbst. best.
-t l. (ss. r.)
-n; pl.
-n l. (
knappast br.)
== (ALMQVIST (
1842); jfr
WESTE).
[af it. allegro, munter, rask, af lat. alacer, glädtig, hurtig, liflig]
tonk. [ALLEGRO 1]
1) adv.: i lifligt l. raskt tempo; om det näst hastigaste af de fem musikaliska hufvudtidsmåtten. REGNÉR (
1780,
under allegro).
ENVALLSSON Mus.-lex. 10 (
1802).
HÖIJER Mus.-lex. (
1864).
[ALLEGRO 2]
2) sbst.: musikstycke l. afdelning af större musikstycke i detta tidsmått. Lustigt som ett allegro stiger han i säng. J. WALLENBERG 231 (
1771).
NORMAN Mus. upps. 25 (
1880).
Ett vackert a(llegro). SUNDÉN (
1885).
jfr: I sonater, concerter, sinfonier m. m. råda, t. ex. i det första allegro't (trots ordets egentliga bemärkelse), högtidlighet, lugn, allvar. DRAKE Gollmicks Terminol. 8 (
1842).
Ssgr –
ALLEGRO-FORM ⁰³⁰~². A. LINDGREN i
NF 15: 80 (
1890).
–
ALLEGRO-TAKT ~². HEMBERG Oban. st. 49 (
1896).