HYVEL hy³vel² l. hy⁴vel (hy'fvel WESTE; hy'v'l DALIN), r. l, m.; best. -n ((†) -velen SALANDER Gårdsf. 280 (1731, 1758); -vlen SAHLSTEDT (1773), WIDEGREN (1788)); pl. hyvlar. ( hoffvel 1548 (: Hoffle Jern), c. 1560 (: Hofflar, pl.) – 1655 (: hofflebenk). hyvel (hyffuel, hyfvel) 1596 osv. höf(f)vel (höfel, höfuel o. d.) 1538–1872. höffle (prep.-kasus) Skråordn. 253 (1575)) [liksom d. høvl, nor. hyvel, høvel, av mnt. hovel, hoffel (nt. hövel) resp. t. dial. hywel, t, hübel; jfr ä. d. hevel, nor. dial. hevel, nyisl. hefill, t. hobel; av ovisst urspr. Formen med y kan bero på anslutning till y. fsv. sbstböjning av typen tordhyvil, pl. -øflar]
[HYVEL 1]
1) värktyg, i allm. bestående av ett block av hårdt trä (stocken) vari en med ägg försedd, snedt sittande, o. gm en skåra i träblockets undersida ngt utskjutande stål- l. järnskiva (hyveljärnet) insatts, vilket användes för att släta, forma l. profilera ytan av trä l. annat material; äv. elliptiskt för HYVEL-MASKIN o. d. Amerikansk hyvel, med "stock" av järn. VarRerV 39 (
1538).
Yxor, sågar, buggjärn, höflar och allehanda timmermansredskap. TERSMEDEN Mem. 1: 31 (
c. 1780).
HbPedSnick. 90 (
1890).
De viktigaste arbetsmaskinerna i ett hyvleri äro klyvsågar och hyvlar. Hbskogstekn. 467 (
1922). – jfr
BANK-,
BETRÄCKS-,
BUKT-,
FALS-,
FOG(BÄNKS)-,
FRIS-,
FRÄS-,
GLATT-,
GRAD-,
GROV-,
HÅLKÄLS-,
KANT-,
KIPP-,
KÄL-,
LIST-,
LÅNG-,
MASKIN-,
NOT-,
OX-,
PLAN-,
PUTS-,
RIKT-,
RUND-,
RÄFFEL-,
SIMS-,
SKRUBB-,
SLÅT-,
SPONT-,
SPÅN-,
TAND-,
VALSHYVEL m. fl. – särsk.
[HYVEL 1.a]
a) oeg., om lokal l. byggnad där det arbetas med hyvelmaskiner, hyvleri. MELANDER ArbTröj. 12 (
1917).
[HYVEL 1.b]
b) i mer l. mindre bildl. anv.
Korszet .. är .. (Guds) hyffuel och timberyxe, medh hwilkit han wår krokqwistoghe gamble Adam rettar och iempnar. BALCK Musæus G
3 a (
1596); jfr
HYVLA 4. Originalernas tid är förbi.
Civilisationens hyfvel går öfver alla. BLANCHE Tafl. 495 (
1845).
[HYVEL 1.c]
c) i utvidgad anv. om mer l. mindre hyvelliknande redskap varmed man slätar l. glättar ngt; äv. om dylikt redskap varigm ngt skivas l. avskäres; jfr BES-, FILT-, GURK-, IS-, JORD-, RAK-, STEN-, VÄG-HYVEL m. fl, [HYVEL 2]
2) [jfr motsv. anv. i d. samt sv. dial. gröt. hyvel, om dumdryg, "grötmyndig" person]
(starkt vard., mindre br.) ss. nedsättande beteckning för grovhuggen, opolerad person; äv, ss. ellips av BOND-, SNOR-HYVEL. Karln är förmögen, besitta mig, bondhyfvel och högfärdig. Han skulle gå bakom plogen. Hyfveln! NORDSTRÖM Herr. 35 (
1910).
HOLMSTRÖM ResHoll, 50 (1915). jfr
BOND-,
SNOR-HYVEL.
Ssgr (till
1. Flera av nedannämnda ssgr kunna äv. fattas ss, ssgr till HYVLA):
A
–
HYVEL-BORD.
tekn. på hyvelmaskin: bord varpå arbetsstycket vilar under hyvlingen. TT 1874,
s. 111.
Landsm. XVIII. 1: 26 (
1912).
–
HYVEL-BÄNK.
( hyvel- 1690 osv. hyvle- 1655–1784) vid snickeriarbete användt, av tjock träplank förfärdigat arbetsbord som är försett med skruvanordningar för fasthållande av arbetsstyckena. BoupptSthm 26/1 (
1655).
Hyfvelbänken är för Snickaren det mest oumbärliga verktyg, och egentligen hans arbetsbord, Handtv. 88 (
1874).
–
HYVEL-JÄRN,
( hyvel- 1679 osv. hyvle- 1548–1686) handtv. äggjärn i en hyvel. TullbSthm 10/9 1548. OrdnLilleTull. 1658, s. B 2 a. Stöckel o. Hertel 30 (
1858).
–
HYVEL-KASA,
r. l. f. ( hyver 1864 osv. hyvle- 1762) (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
hyvelspån. ROTHOF 197 1762;
fr. Västergötl.). MeddSlöjdF 1885,
s. 23.
–
HYVEL-KNEKT,
r. l. m. ( hyvel- 1906. hyvle- 1784) snick. bänkknekt. Bouppt Växjö (
1784).
KLINT (
1906).
–
HYVEL-KNIV,
handtv. kniv med två handtag som användes på liknande sätt som en hyvel, spockskiva. JernkA 1833,
s. 639. HbPedSnick. 100 (
1890).
–
HYVEL-KUTTER,
r. tekn. den hastigt roterande kropp (kutterhuvud) varpå de hyvlande stålen i en trähyvelmaskin äro anbragta o. som utgör maskinens arbetande värktyg, mot vilket arbetsstycket hålles tryckt under framförandet. 2UB 8: 92 (1900). 3NF 10: 232 (
1929).
–
HYVEL-KÅRE,
anträffat bl. i pl. -ar. (†) hyvelspån. LIND (
1738).
MÖLLER (
1755).
–
HYVEL-MASKIN,
tekn. värktygsmaskin för bearbetning av trä- l. metallytor medelst hyvling. Hyfvelmachin, i hvilken man kan på tvenne minuter fullkomligt släthyfla och kantsåga ett 8 alnars bräde på båda sidor. JernkA 1831,
s. 541.
En 4-kuttrig hyfvelmaskin. SD 1892,
nr 259, s. 2.
HÄGG Flottan 56 (
1904).
–
HYVEL-MÄSTARE. (
i fackspr.)
förman för hyvlare. PT 1905,
nr 302 A,
s. 3.
–
HYVEL-SPÅN,
( hyvel- 1661 osv. hyvle- 1804) [HYVEL-SPÅN.ssg 1]
1) spån som uppstår vid hyvling; äv. koll. SthmStadsord. 1: 152 (
1661).
Om godt win mig inte watnar / Blir jag torr som höfwerspån. RUNIUS Dud. 2: 205 (
c. 1710).
ENEBERG Karmarsch 1: 118 (
1858).
[HYVEL-SPÅN.ssg 2]
2) i oeg. l. överförd anv. a) om konfekt, karamell o. d. som till formen påminner om hyvelspån. Oec. 91 (
1730).
WACKLIN Minn. 2: 78 (
1844).
b) (
förr)
om ett hyvelspån liknande, utåtbuktad strimla av talg som stundom bildade sig vid övre randen av ett brinnande talgljus o. som enl. folktron varslade om ngns död. HOLMBERG Nordb. 632 (
1854).
–
HYVEL-STOCK handtv. (trä)stommen (ställningsstycket) i en hyvel vari hyveljärnet är inpassat. BoupptSthm 19/4 (
1659).
DAHLMAN Humleg. 48 (
1748).
2UB 8: 21 (
1900).
–
HYVEL-STÅL,
tekn. (o. handtv.) om skärvärktyget i en hyvelmaskin (l. handhyvel). ENEBERG Karmarsch 2: 392 (
1861).
TT 1898,
M. s. 23.
–
HYVEL-TAND,
( hyver 1782 osv. hyvle- 1802) handtv. om tand i en tandhyvel; äv, allmännare om (den nedre, utskjutande delen av ett) hyveljärn. MÖLLER 1: 1202 (
1782).
HOLMBERG 2: 102 (
1795).
4Gbg VSH V-
-VI.
4: 57 1903;
fr. Västergötl.).
–
HYVEL-VÄRK,
n. (
i fackspr.)
hyvleri. GHT 1897,
nr 88 A,
s. 3.
BtRiksdP 1900, 3Hufvudtit,
s. 74.
B
(
†):