HÄLLEBÄRG HÄLLEBERG häl³e~bær²j, n.; best. -et; pl. ==. ( häll- 1698–1854. hälle- 1526 (: helleberg) osv.) [av
HÄLLA, sbst.¹ 1 o.2 (med anslutning till
HÄLL sbst.²,
1 o.
2), o. BÄRG; jfr nor. dial.
helleberg stenart l. klippa varav resp. varur man kan bryta hällar]
[HÄLLEBÄRG 1]
1) i dagen gående, bart o. kalt parti av bärggrunden: klippa; förr äv. om stenmassa som höjer sig över den omgivande marken: bärg; äv., o. numera (jfr dock a, b) nästan bl. (i högre stil) i sg. best.: fasta bärget, bärggrunden; förr äv. i uttr. fasta hällebärget. En wijs man, som sitt hws bygde på itt helleberg. Mat. 7:24 (NT 1526;
Bib. 1917:
hälleberget).
Helleberghen remnadhe. Därs. 27: 51 (
NT 1526;
Bib. 1917: klipporna). Detta slåttet är funderat uppå itt tämmeliga högt hälleberg.
BOLINUS Dagb. 65 (
1679).
Fasta hälleberget. VetAH 1811,
s. 36.
Oregelbundna urhålkningar i hälleberget, eller så kallade jättegrytor. ENGLUND Ged. 2 (
1853). – särsk.
i jämförelser l. mer l. mindre bildl. [HÄLLEBÄRG 1.a]
a) [i anslutning till
Mat. 7:24 (se ovan)] (
i högre stil)
för att beteckna ngt l. ngn ss. en fast o. säker grund att bygga på l. ss. stadig(t) o. orubblig(t). NORDENFLYCHT QT (1748-50 ,
s. 84. Sann gudsfruktan, detta fasta hälleberg, på hvilket våra fäder stodo i med- och motgång.
OSCAR II 6:154 (
1887,
1895) jfr (
numera knappast br.)
: Tw äst Petrus, och vppå'thetta helleberghiyt skal iach byggia mina kyrkio. Mat. 16:18 (NT 1526;
Bib. 1917: på denna klippa gr.:
ἐπί ταύτῃ τετα-πεϱ-υπο πέτϱᾳ).
[HÄLLEBÄRG 1.b]
b) (
i vitter stil)
betecknande hårdhet i sinnelaget, kallsinnighet, oböjlighet o. d. Ett hälleberg, o. dotter! är ditt hjerta. STAGNELIUS (SVS) 2:405 (
1821).
(Ynglingen var) hårdare än hälleberget. FALK Skolp. 41 (
1903).
[HÄLLEBÄRG 1.c]
c) [i anslutning till
Luk. 8:6 (se nedan)] (
i sht i vitter stil)
i uttr. falla l. spillas o. d. på hällebärget, särsk. om yttrande, uppmaning o. d.: icke medföra resultat, bliva fruktlös o. d.; jfr FALLA I m ζ. Sompt (av säden) föll på hellebergit, och thå thet vpgick, förtörkadhes thet, för ty thz hadhe ingen wädzskan. Luk. 8:6 (NT 1526;
Bib. 1917: stengrund). Dina bönder äro spillda på hälleberget.
RYDBERG Frib. 53 (
1857).
TurÅ 1910,
s. 4.
[HÄLLEBÄRG 2]
2) (†9 i inskränktare anv.: urbärg, gråsten (se d. o. 1); äv. i pl. om olika slag av urbärg. Hällebärgen äro .. i synnerhet och allmännast (sammansatta) af de tre slags particlarne, Feltspat, Qvartz och Skimmerr. WALLERIUS Min. 147 (
1747).
MÖLLER (
1790,
1807;
med hänv. till gråberg).
Ssgr
A
: (†): (2)
–
HÄLLEBÄRG-KLIPPA,
r. l. f. klippa (av urbärg). LINNÉ Skr. 5:9 (
1732).
B
–
HÄLLEBÄRGS-ART. (
†)
1: bärgart; äv. till
2, om olika slag av urbärg; jfr
HÄLLE-ART.
Sielfva Petra Ordinaria eller Hällebergsarten uti Osmundsberget. VetAH 1740,
s. 203.
Därs. 1814,
s. 91.
– (1; jfr
1 b)
HÄLLEBÄRGS-HJÄRTA. (
†)
om en förhärdad o. obotfärdig människas hjärta l. sinne. SWEDBERG Dav. § 67 (
1713).
– (
1)
HÄLLEBÄRGS-REVA,
f. (†) bärgsskreva, bärgsklyfta; anträffat bl. i bildl. avn., om gömställe l. tillflyktsort. JP GOTHUS N Månson D 4 a (1639).
– (1; jfr
1 a)
HÄLLEBÄRGS-SÄKER. (
tillf.)
bärgsäker. SvD(A) 1920,
nr 316, s. 4.