HÄLSING- häl³siŋ~ l. HÄLSINGE- häl¹siŋe~ förr äv. HÄLSINGA- l.
HÄLSINGS-.
[HÄLSING- 0]
ssgsform till HÄLSINGLAND o. HÄLSING, i l. från Hälsingland, hälsinglands-, hälsinsk. I fråga om ä. förh. användes denna förled stundom även när det gäller produkter från andra delar av Norrland än Hälsingland. se C. ett slags enklare fönsterglas som användes i slutet av 1600-talet. BÖTTIGER Drottnh. 19 (
1889).
–
HÄLSINGE-GÅRD. särsk. (
förr)
benämning på var särskild av de gårdar i Uppsala l. Stockholm där hälsingar o. andra norrlänningar togo in under sina marknadsbesök. TAMM SammansOrd 123 (
1900).
(
1913).
EtnolStHammarstedt 14 (1921).
B
(†9:
C
(i sht i fråga om ä. förh.): –
HÄLSINGE-BULDAN.
(-ing- 1680–1874. -inge- 1741 osv.) (
1680).
madrassvar.. af tät och jemnt väfd helsingebuldan.
SFS 1891,
Bih. nr 72 s. 9.
–
HÄLSINGE-DUK.
jfr -VÄV. boupptSthm 29/4 1675.
T Lev. 1906,
nr 45 A,
s. 3.
–
HÄLSINGE-HÄST.
( -ing- 1863. -inge- 1863 osv.) (
förr)
häst av en inhemsk, urspr. i Hälsingland hemmahörande hästras; i sg. best. o. i pl. om denna hästras. Den enda hästrace vi för närvarande i Sverige äga, med hvilken en någorlunda ren afvel idkas, äro de s. k. Helsingehästarne.
(AGARDH o.) LJUNGBERG 4:41 (
1863).
BLANCHE Bild. 1.16 (
1863).
–
HÄLSINGE-LAG(EN) r. l. m. ( -inga- 1643. -inge-1609 osv.) den (under medeltiden upptecknade) lag som fordom gällde i Hälsingland (o. de norrländska bygderna norr därom). Hälsinge Laghen. 1609; boktitel).
–
HÄLSINGE-LIN.
NorrlS 1:74 (c. 1770).
–
HÄLSINGE-LIV.
liv sådant det föres i Hälsingland. Helsingelif under helsingelag. HJÄRNE 1893;
boktitel). särsk. om .everne som utmärker sig gm slagsmål o. andra våldsamheter.
NDA 1912,
nr 354, s. 4. BygdFolk 221 (
1927).
–
HÄLSINGE-MYLLA,
r. l. f. ( -ing- 1735–1762. -inge- c 1747) (†) geol. av LINNÉ Given benämning på ett slags snäckmylla som anträffats i Hälsingland. LINNÉ Syst nat. (1735). Linné Stnr. 79 (c. 1747). ROTHOF 476 (1762).
–
HÄLSINGE-MÅL.
folkmål i Hälsingland. RIETZ IV. (
1857).
–
HÄLSINGE-PLOG.
( -inga- 1773. -inge- 1917 osv.) (
förr)
plog av en i Hälsingland använd typ. BARCHÆUS LandthHall. 72 (
1773).
HELLSTRÖM NorrlJordbr. 304 (1917).
–
HÄLSINGE-RUNA.
( -ing- 1832–1860. -inge- 1777 osv.) (
i fackspr.)
benämning på runa tillhörande en relativt sen, förenklad futhark med stavlösa runtecken, vilken i ren form uppträder på vissa runstenar i Hälsingland, stavlös runa; i sht i pl., ss. benämning på detta slags runor. TROIL Isl. 297 (
1777).
(V. Celsius) förnämsta vetenskapliga insats var dechiffreringen (1675) av de s. k. hälsingerunorna. 3 NF 4:782 (
1925).
De flesta runorna (§å Skarpåkerstenen i Södermanl.) äro .. stenogrammatiska förkortningar (hälsingerunor). FRIESEN Sv Run. 42 (
1928).
–
HÄLSINGE-SLÄDE. (
förr)
Min syster .. befallte .. (kusken) gå till Hötorget att se till, omm han kunde köpa en god helsingesläda. TERSMEDEN mem. 3.42 (
1743).
CEDERSTRÖM Minn. 26 (
1913).
–
HÄLSINGE-SMÖR.
( -ing- 1733–1852. -inge- 1730 osv. -ings- 1668) (
i sht förr)
BoupptSthm 1668, s.
1685, Bil. Helsinge-Smör är mycket guhlt, och holles i Stockholm för bettre, än thet ifrån andra orter kommer.
ULLENIUS Ro § 239 (
1730).
–
HÄLSINGE-SPANN. (
förr)
i HÄlsingland användt rymdmått, motsvarande 1/4 tunna. THULIN Mant. 1:70 (cit. fr. 1542).
2 NF 19:186 (
1913).
–
HÄLSINGE-SÄNG. (
förr)
BoupptSthm 24/3 1651.
1. hälssingesäng medh gröön krantz.
Därs. 29/10 1666.
–
HÄLSINGE-VAR.
( -ing- 1667. -inge- 1697 osv.) (
i sht förr)
bolstervar av hälsingelärft l. dyl. BoupptSthm 16/7 1667.
Bouppt Rasbo 1697.
–
HÄLSINGE-VÄV.
( -ing- 1652. -inge- 1658 osv.) jfr -LÄRFT. BoupptSthm 26/4 1652.
OrdnLille Tull. 1658, s. D
1 a.
BoupptSthm 12/10 1676.
D
(
†):