HÄNDIG hän³dig², adj. -are adv. -T. ( -e- 1615–1629. -ä- 1729 osv.) Händug, händig, nor. dial. hendug (hødug), uppfinningsrik, fintlig; jfr äv. got. handugs, vis, ävensom fht. hantog, stickande, skarp. – JFr BEHÄNDIG] I) som har (så l. så många l.så l. så beskaffade) händer, som utföres l. utförts med (ngns) hand l. händer; ss. senare led i ssgr. jfr EGEN-, EN-, FYR-, KNAPP-, KROK-HÄNDIG.

[HÄNDIG II]

II)

[HÄNDIG II.1]

1) som har färdighet o. skicklighet i sådant arbete som utföres med händerna (slöjd, handtvärk), som med skicklighet hanterar redskap, som har "godt handlag"; äv. bildl. SCHULTZE Ordb. 1749 (c. 1755). Ferdinand var .. händig och förfärdigade små papparbeten. WETTERBERGH Selln. 145 (1853). Poesien är mera oförvägen, liksom äfven mera händig än prosan, då det gäller att skapa nya ord och ordasätt. EH TEGNÉR i 2 SAH 58:45 (1882). För en händig person är det ganska lätt att emd liten öfning sjelf förfärdiga sina kläder. HAGDAHL D Bäst. 277 (1885). Finnarne voro händiga smeder. Norrl. 4:4 (1906). – jfr O-HÄNG. – särsk. a) (knappast br.) i uttr. vara händig att (hantera visst redskap), vara skicklig att (hantera visst redskap); jfr 2 a. Finnarne, som altid varit händige at föra bilan. 1 VittAH 4:192 (1783). b) ss. adv.: med skicklig hand, med fingerfärdighet, fingerfärdigt. WIVALLIUS Dikt. 36 (1629). NORDENFLYCHT (SVS) 2:406 (1759). Därpå anlade hon händigt förbanden. WESTER Zermoski Flod. 28 (1921). 2) i allmännare anv. a) om person: skicklig, förfaren, fintlig; numera br. bl. i den mån som bet. kan anslutas till 1 ss. bildl. anv. Domstolarne gifva en ung Lagklok tilfällen at blifva snart rådig och händig vid tvistige måhls skiötzel. NEHRMAN InlJur Civ. 21 (1729). Den trägna åkerman, i jordens skötsel händig. JG OXENSTIERNA 2:77 (1796, 1806) Den händige folkledaren. FORSSELL Hist. 1:147 1869; om Gustav Vasa). CAVALLIN (1875). – jfr O-HÄNDIG. – särsk. (vard.) i uttr. händig med ngt, som med skicklighet behandlar l. sköter ngt (l. ngn), driven i (att göra) ngt. STRINDBERG Blomst. 61 (1888). Och så händig han var med dem (dvs. barnen), nästan som en kvinna! HÜLPHERS Ångermanl. 41 (1900). Där inne (dvs. i bönhuset) fabriceras skrivelser av dem som äro händiga med sådant göra. KOCH Timmerd. 142 (1913). b) (†) om djur: kvick i vändningarna, flink. Snöpte Hertar .. äre både lätte och snara, hendige och wendige til at stutza och renna. PETREIUS Beskr. 4:6 (1615). 3) behändig, lätthanterlig, passande för sitt ändamål, bekväm, praktisk; smidig; äv. bildl. De kryssa sig lättare upp mot de vestliga vindarna, deras manöver är ytterst händig. SKOGMAN Eug. 1:109 (1854). Yawlriggen är särdeles händig. Balck Idr. 1:32 (1886). En liten händig volym på 32 sidor. SvD(A) 1930, nr 204, s. 7. jfr NÄR-, O-HÄNDIG. – särsk. (tillf.) ss. adv.: behändigt. Lättast och händigast förvissas man därom (dvs. huruwida pleurit föreligger) genom en regelrätt utförd profpunktion. PETERSSON Fys Unders. 336 (1908).