© Svenska Akademien. SAOB spalt: H1869; tryckår: 1932
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
HÄCK häk⁴, sbst.⁴, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; ss. första ssgsled äv. HÄKT- häk³t~, förr äv. HÄFT-.
[liksom d. hæk av holl. hek l. t. heck; eg. samma ord som HÄCK, sbst.³, o. sannol. urspr. avseende det av häckbalken, ransonstimrens främsta ring, skarndäcket o. spegeltimren bildade ramvärk som utgör stommen i häcken under bordläggningen. Ssgsformerna häft- o. häkt(e)- bero på anslutning till HÄFTA, V., resp. HÄKTA, v.]
sjöt.
[HÄCK.sbst4 1]
1) på vissa träfartyg: den flata, stundom något utåtbuktade (konvexa) del av aktern som befinner sig över valvet l. den uppspringande bordläggningen o. som bildar trubbvinkliga hörn mot skeppssidorna, "flat" akterspegel. RÅLAMB 10: 8 (1691). DALMAN (1765). SMITH (1916). STENFELT (1920).
[HÄCK.sbst4 2]
2) i överförd anv., om det flata (utskjutande) akterparti som finnes på vissa mindre farkoster (slupar, smackar o. d.). RÖDING SD (1798).
Ssgr (till1; sjöt.):
A
– HÄCK-BALK. ( häck- 1691 osv. häft- 1853–1881. häkt- (-ck-) 1744–1917. häkte- (he-) 1741)
[jfr holl. hekbalk, t. heckbalken]
[HÄCK-BALK.ssg 1]
1) horisontalt, svårt timmer som ligger fastbultat vid främre o. övre delen av akterstäven med sina ändar vilande på ändarna av det aktersta spantets (ransonstimrets) aktre ring o. på vars övre kant de vertikala hörn- o. spegeltimren stå; äv. om liknande (horisontala) balkar i vissa fall anbragta över l. under den egentliga häckbalken; på järnfartyg, benämning på ett motsvarande vinkeljärn. RÅLAMB 10: 37 bis (1691). RAJALIN Skiepzb. 10 (1730). Häcktbalk .. binder ihopa ransons-timmerna med akter-stäfven. DALMAN (1765). WITT Skeppsb. 61 (1857). SMITH 172 (1916).
[HÄCK-BALK.ssg 2]
2) (föga br.) == -STÖTTA. BJÖRKEGREN 641 (1784). WESTE (1807) .
– HÄCK-BJÄLKE. ( häck- 1873. häkt(-ck-) 1775–1889) (†) == BALK 1. CHAPMAN Skeppsb. 132 (1775). BJÖRKMAN (1889).
– HÄCK-BÅT. ( häck- 1730 osv. häcke- 1765–1798)
[jfr holl. hekboot (i bet. 1 o. 2), t. heckboot (i bet. 1)]
[HÄCK-BÅT.ssg 1]
1) (†) ett slags lätt fartyg (tremastare l. ett slags barkskepp) försett med häck. RAJALIN Skiepzb. 44 (1730). DALMAN (1765). RÖDING SD (1798). JUNGBERG (1873).
[HÄCK-BÅT.ssg 2]
2) vid häcken i dävertar upphängd båt, akterbåt. EKLÖF Skeppsm. 126 (1881). BJÖRKMAN (1889).
– HÄCK-JOLLE, äv. -JOLL. häckbåt (se d. o. 2). EKBOHRN NautOrdb. (1840).
– HÄCK-KNÄ. vart särskilt av de knän som förbinda hörntimren med häckbalken. JUNGBERG (1873).
– HÄCK-STÖTTA, r. l. f. ( häck- 1798 osv. häft- 1853–1885. häkt- (-ck-) 1790–1863)
[jfr holl. hekstut]
hörntimmer; förr äv. om spegeltimmer. RÖDING SD (1798). Ofvanpå hvardera ändan af häcktbalken kommer ett timmer i vertikal ställning, kalladt häcktstötta. WITT Skeppsb. 219 (1863). SCHULTHESS (1885) .
– HÄCK-TORPED. sjömil. torped i häcktub. Jag tryckte på den elektriska avfyrningsknappen till häcktorpeden (på undervattensbåten) och denna lämnade tuben. VFl. 1928, s. 77.
– HÄCK-TUB. sjömil. i aktern fast inbyggd torpedtub. HÄGG Flottan 41 (1904). VFl. 1928, s. 76.
B
(†):
– HÄCKE-BÅT, se A.
C
(†):
– HÄFT-BALK,
– HÄFT-STÖTTA, se A.
D
(numera knappast br.):
– HÄKT-BALK,
– HÄKT-BJÄLKE,
– HÄKT-STÖTTA, se A.
E
(†):
– HÄKTE-BALK, se A.