HÄRSKARE hær³skare², m.; best. -en, äv. -n; pl. ==.

[till HÄRSKA v.², 1; jfr dan. o. nor. hersker, t. herrscher]

[HÄRSKARE 1]

1) (i sht i vitter stil) person som härskar l. har herraväldet l. högsta makten över ngt (i sht en stat, ett land o. d.). äv. -över ngn (ett folk o. d.); jfr DESPOT I. SWEDBERG Ordab. (c. 1730). Man såg Virgilius assistera / Vid Verldens Herrskares lever (dvs. kejsar Augustus' morgontoalett). KELLGREN 3:105 (1784). Den förderfveliga striden / Mellan herrskarne i Norden. GEIJER I. 3: 279 (1816). Härskare har han störtat från deras troner. Luk. 1: 52 (Bib. 1917; NT 1526: The mectugha haffuer han sat vthaff sätith). jfr ALL-, ALLENA-, EN(VÅLDS)-, SJÄLV-, VÄRLDS-HÄRSKARE m. fl.

[HÄRSKARE 2]

2) (i vitter stil) mer l. mindre bildl. Mäktige Göthe! .. / Själens herrskare! våldsam, ljuf! THORILD 1:39 (1781). (En palm) var herrskaren i den lilla terrasserade trädgården. LJUNGGREN Resa 131 (1871).

Ssgr (till 1; i sht i vitter stil):

– HÄRSKAR-BLICK l. HÄRSKARE-BLICK. Lovisa Ulrikas herrskareblick (hade) för evigt slocknat. CRUSENSTOLPE Mor. 1:155 (1840).

– HÄRSKAR-BRÖST. Den högste domaren som ädla tanken / Att lag och rätt må utan vank befinnas / Uppväcker uti hvarje herrskarbröst. HAGBERG Shaksp. 2:251 (1847).

– HÄRSKAR-DYGD. THOMANDER 3:157 (1831).

– HÄRSKAR-DYNASTI. i sht hist. jfr -ÄTT. NoK 40:8 (1925).

– HÄRSKAR-EGENSKAP ~¹⁰², äv. ~²⁰⁰. ² VittAH 26:1⁴ (1864, 1869)

– HÄRSKAR-FAMILJ. i sht hist. jfr -ÄTT. STRINNHOLM Hist. 3:531 (1848). De berömda härskarfamuljerna Komnenerna och Paleologerna. SYLWAN (o. Bing) 1:17 (1910).

– HÄRSKAR-FOLK. folk (nation) med härskaregenskaper; härskande folk. Fornverldens tvenne herrskarefolk, Greker och Rromare. SvLitTidn. 1818, sp. 453.

– HÄRSKAR-FÅFÄNGA ~⁰²⁰. (tillf.) Din herrskarefåfänga åter sig röjde. LING As. 491 (1833).

– HÄRSKAR-FÖRMÅGA. (mera tillf.) Män med kraftfull vilja och medveten herrskareförmåga. Frey 1850, s. 268. 2 NF 12: 1482 (1910).

– HÄRSKAR-GESTALT. cæsar är en af verldshistoriens väldigaste herskaregestalter. NF 2:1510 (1878).

– HÄRSKAR-GODTYCKE ~⁰²⁰. jfr GODTYCKE 2, DESPOTISM 2. De mäktigas herrskaregodtycke. STRINNHOLM Hist. 3:886 (1848).

– HÄRSKAR-GÅVA, r. l. f. i sht i pl.; jfr GÅVA sbst. 2 b. De utmärkta herrskaregåfvorna gjorde sig .. gällande. FRYXELL Ber. 12:139 1843; i fråga om K. X G.). 2 NF 15: 463 (1911).

– HÄRSKAR-KRONA särsk. bildl. (Jag) såg, hur Solen / I sin ljusa herrskarkrona / Uppgick. STAGNELIUS (SVS) 2:39 (c. 1820). JENSEN BöhmDiktn. 107 (1894).

– HÄRSKAR-LATER, pl. NOg såg man i .. (ärkebiskop Sundbergs) yttre uppträdande icke så litet af härskarelater. BILLING i 3 SAH 15:62 (1900).

– HÄRSKAR-LYNNE. (G.III) hade ärft för mycket af modrens herrskarelynne, att blifva lydkonung. BESKOW i 2 SAH 34:384 (1861).

– HÄRSKAR-MAKT. makt l. myndighet som eh härskare äger; (herra)välde; högsta makt(en). KOLMODIN Liv. 1:152 (1831). Warwick, du är herrskarmakten värdig. HAGBERG Shaksp. 5:98 (1848). Statens imperium innebär rätt för staten att på sitt område utöfva härskarmakt öfver landet med saker och personer. 2 NF 12:453 (1909).

– HÄRSKAR-NATUR.

[HÄRSKARE-NATUR.ssg 1]

1) abstr.: karaktär l.läggning som utmärker l. passar för en härskare. (K. IX) kunde .. aldrig .. fullkomligt förneka sin herrskarenatur. FRYXELL Ber. 4:212 (1830).

[HÄRSKARE-NATUR.ssg 2]

2) konkretare: person(lighet) med härskareegenskaper; äv. bildl. Han är värklig härskarnatur. BÖÖK ResSv. 185 1924; bildl.

– HÄRSKAR-NYCK. BESKOW i 2 SAH 32:208 (1859).

– HÄRSKAR-ORD. en härskares ord l. yttrande(n); äv. oeg. l. bildl. Hårdt, som eröfraren höfs, ljuder ditt herrskareord. TEGNÉR (WB) 3:31 1817; i fråga om latinet). HAGBERG Shaksp. 11:360 (1851).

– HÄRSKAR-RÄTT, r. l. m. jfr -RÄTTIGHET. LING As. 94 (1833). Din herrskarrätt på Salamis erkänner han. RUNEBERG 5:177 (1863).

– HÄRSKAR-RÄTTIGHET ~¹⁰² l. ~²⁰⁰. RADEMINE Knigge 3:25 (1804).

– HÄRSKAR-SCEPTER. (†) härskarspira. VFPALMBLAD i Phosph. 1810, s. 34 (bildl.).

– HÄRSKAR-SNILLE.

[HÄRSKARE-SNILLE.ssg 1]

1) jfr -NATUR 1. BERNDTSON (1880).

[HÄRSKARE-SNILLE.ssg 2]

2) jfr -NATUR 2. Han är ett av historiens största härskarsnillen.

– HÄRSKAR-SPIRA, r. l. f. en härskares spira; vanl. oeg., ss. symbol för (för härskar)makt. Verlden tillbjuder .. (Kristus) en jordisk krona och herrskarespirans ärofulla glans; och dock lider Han korset. ROGBERG Pred. 1:9 (1826).

– HÄRSKAR-STAV. jfr -SPIRA. Lyceum I. 1:27 (1810). Spiran skall icke vika ifrån härskarstaven ifrån hans fötter. 1 Mos. 49: 10 (Bib. 1917).

– HÄRSKAR-STOL. jfr -SÄTE. PoetK 1813, Suppl. s. 281.

– HÄRSKAR-SÄTE. en härskares säte, tron; ofta oeg., ss. symbol för (härskar)makt. ATTERBOM Lyr. 3:74 (1814). Det talrika parti af missnöjde, som önskade se .. (storfurstinnan Elisabet) intaga sin faders, Peter I:s herrskaresäte. TOPELIUS Vint. II. 1:81 (1850, 1881)

– HÄRSKAR-TRON. jfr -SÄTE. Phsoph. 1811, s. 216.

– HÄRSKAR-VILJA, r. l. f. WALLIN Vitt. 1:47 (1839). Det var Gustaf Vasas härskarevilja, som förde Sverige öfver till det protestantiska lägret. JmtFmT 4:85 (1907).

– HÄRSKAR-VÄLDE. abstr.: härskarmakt; förr äv. om styrelseform bestående i envälde l. fåvälde, tyrannvälde; äv. konkretare: av (enväldig) härskare styrd stat. I .. rusten Eder att i städerna införa herrskarevälde – den orättsrådigaste sak i menniskosamfund. CARLSTEDT Her. 2:239 (1833). Hemsökelser som utrota fördärfvade folk och omstörta härrskarevälden. RYDBERG Myt. 2:541 (1889). BonnierrLittH 4:41 (1930).

– HÄRSKAR-ÄTT. i sht hist. jfr -DYNASTI, -FAMILJ. FRYXELL Ber. 10:177 (1842). Bujider, medeltida härskarätt i Persien. 3 NF 4:203 (1925).

Avledn.

– HÄRSKARINNA ¹⁰³², f. (-arin(n) 1674–1713. -arinna 1731 osv. -erinna 1650–1688)

[HÄRSKARINNA.avl 1]

1) (i sht i vitter stil) fem. till HÄRSKARE 1. C Stora Härskarinn Proserpina. LejonkDr. 95 (1689). Lovisa Ulrika var .. din makes herskarinna och hofvets medelpunkt. STAVENOW G3 8 (1901).

[HÄRSKARINNA.avl 2]

2) (i vitter stil) mer l. mindre bildl.; jfr HÄRSKARE 2; ofta ss. personifikation av mäktig(t) rike l. stat. ("Affekterna") sättia sig vp emot sijn Drotning och Herskerinna Skälen. STIERNHIELM Lycks. Cart. (1650, 1668) Världshavens egenmäktiga härskarinna: England. STEFFEN Krig 2:220 (1915).

[HÄRSKARINNA.avl 2.slutet]

särsk.

[jfr motsv. anv. av (ä.) fr. maîtressew]

(i sht skämts.) om ngns älskade l. älskarinna; jfr DAM sbst.¹ I ⁴ b β, i sht i sådana öfrb. som hans (l. hans hjärtas) härskarinna. Mitt hjärtas härskarinna. ÖSTERGREN (1928). (†) Dessa Hjeltar med sian Herskarinnor. DA 1771, nr 19, s. 2.

Ssg (till HÄRSKARINNA 1; i sht vitter stil):

– härskarinne-later, pl.