HÄSSJA häʃ³a², sbst.¹, r. l. f.; best. -an; pl. -or; l., i bet. 2, HÄS hä⁴s, r. l. m. (l. f.); best. -en; pl -ar (LIEBERATH Span. 79 (1916) ((†)
-er OSBECK Lah. 37 (
1796)). (hes
1822.
hä(ä)s 1737–1916.
hejsa NORDMANN FinnMellSv. XXIV (
i handl fr. c. 1836).
häsia BUREUS Suml. 27 (c.
1600: Rogh häsior),
WETTERSTEN Forssa 113 (
c. 1750).
hässia ÅngermDomb. 1646,
fol. (:
Roghässia),
GADD Landtsk. 2:433 (
1775).
häs(s)ja (he-) DAHLMAN Humleg. 93 (
1748) osv.
häska HÜLPHERS Norrl. 4:303 (
1779).
häskja JOHANSSON Noraskog 1:84 (i handdl. fr. 1785). hös (
Ox.Br. 3:129 (
1627))
[fsv.
hääss, sv. dial., i bet.
1 (i nordligare Sv. o. i Finl.):
hässja, häjsa, f.,
hässj, häs m. fl. former, f., äv. m. l. n., i bet.
2 (i södra Sv.):
häs, häsj m. fl. former, m., äv. f., motsv. d.
hæs, hæsse, i bet.
2, samt nor. dial.
hesja, hes, i bet.
1 (o.
2), av ovisst urspr. – Jfr
HÄSSJA, v.¹]
[HÄSSJA.sbst1 1]
1) i sht
landt. benämning på till torkning av hö, äv. annat kreatursfoder (ss. löv), säd (i sht råg), ärter o. d. samt (i sht förr) lin brukad, under slåttern l. skörden i det frria uppsatt inrättning, bestående av med några meters mellanrum i marken nedsatta stolpar med isatta pinnar, på vilka i horisontell led läggas längre, smalare stänger till underlag för höet osv.; urspr. använd i nordligare Sv. o. i Finl., sedermera äv. i merllersta o. södra Sv.; äv. om liknande inrättning av mellan lodrätt anbragta störar spända garnlinor l. järntrådar; äv. om i delar av Norrl. till torkning av säd brukad, år från år på samma plats kvarstående inrättning som utgöres av ett tiotal meter långa stolpar med fast isatta stänger o. till vars övre skikt säden hissas upp. Förmodes och att, der dett ähnu nogre fhå daghar continuuerar, att all säden skall vara i hös. OxBr. 3:127 (
1627); jfr
2. När andre Säd och Korn i Huus och Häsior föra, / Tå åka wj i ring och Winter-Wägen köra.
SPEGEL GW 178 (
1685); jfr
2. En hässia (hwaruppå hö plägar upkastas och tårkas). O
RUDBECK D. Y. (1696) i NordT 1898,
s. 495.
Sedan Linet fått tilbörlig torcka under baran Himmel på häszian. CELSIUS Alm. 1735, s. A
7 a.
VetAH 1769,
s. 229.
Hässja om elfva led. PT 1903,
nr 32A,
s. 4. – jfr
BARK-,
FINN-,
HÖ-,
KORN-,
LIN-,
LÖV-,
MYR-,
RÅG-,
STÅNG-,
SÄDES-,
TORK-,
ÄRT-HÄSSJA m. fl. – särsk. (
i fackspr.)
oeg., om torkställning för torv o. d., liknande höhässja. JernkA 1858,
s. 40.
Torfven upplades iuti hässjor. TT 1873,
s. 178.
[HÄSSJA.sbst1 2]
2) (i sydligare o. i sht sydligaste Sv., starkt bygdemålsfärgat) (avlång) stack av säd, hö, halm l. löv. Ågerup Ark. Syneprot.
1737. Höet sättes i så kallade häser, nästan lika et högröstadt hus af en vagnslängd.
OSBECK Lah. 37 (
1796).
Tutta eld på häsarne. LIEBERATH Span. 79 (
1916).
Ssgr(till
1; i sht
landt.):
A
(
mindre br.)
:
B
–
HÄSSJE-GOLV. (
i vissa trakter,
starkt bygdemålsfärgat)
golvliknande underlag av trä under hässja (på fuktig mark); allmännare: hässjeställning; äv. (o. vanl.): mellanrum mellan två stolpar i hässja; jfr GOLV 4.
(
i handl. fr. c. 1836).
SvKulturb. 5-6: 270 (
1930).
–
HÄSSJE-GUBBE,
r. l. m. (starkt bygdemålsfärgat) stolpe i höhässja. CARLESON Hish. 206 (
1756.
HÖGBERG Vred. 2:218 (
1906).
–
HÄSSJE-LINA.
( hässj- 1889. hässje- 1884 osv.) särsk.
: garnlina l. järntråd som i vissa slags hässjor ersätter de vågräta stängerna LAHT 1884,
s. 107 Därs.
1929,
s. 132.
–
HÄSSJE-ROA,
r. l. f., äv. -RO, n. (starkt bygdemålsfärgat) hässjestång; äv. (i formen -ro) koll.: hässjestänger. CARLESON Hush. 207 (1756). LBÄ 44-
50:281 (
1801). WoJ
1891;
under hässjestång,
angivet ss. dialektalt).
–
HÄSSJE-STAD. (
†)
plats där hässja (stadigvarande) är uppställd. Thett andra röösett sattes på een åhss .., hwikett wijsar öster till een häsiestadh. NoraskogArk. 5:191 (
1654).
–
HÄSSJE-VIRKE förr äv.
-VÄRK ,
n. ( hässj- 1891–1911. hässje- 1833 osv. hässjo- 1913) (olearbetat l. bearbetat) virke till hässjor. LÆSTADIUS 2 Journ. 251 (
1833).
HbSkogstekn. 890 (1922).
C
(
knappast br.):