HÖ hø⁴, n.; best. höet (ResolJäg. 1862 s. 5 osv.) l. höt (Jes. 40:7 (Bib. 1541) osv.) ((†) hö(ö)d BtFinlH 3.190 ((1546), GRUBB 21 (1665)). (ho 1662 (: hoanden). hö(ö) 1526 osv. hödh 1591 (: hödhkiyffua). hög(h) 1549 (: hög krok)-1690 (: Högbol). höij 1552) [fsv.
hö, motsv. ä. dan. o. dan.
hø isl.
hey, got.
hawi, fsax.
hôi (houwi-), mnt.
hoi holl.
hooi, fht.
houwi, hewi, t.
heu, feng.
hieg, eng.
hay; sannol. av germ.
haui[comb_032F]a-, till stammen i HUGGA, v.¹ – Jfr
EFEU]
[HÖ.sbst 1]
1) koll., om (till foder åt hästar, nötkreatur o. småboskap användt) slaget o. torkat gräs (vanl. bestående av timotej, klöverväxter o. d.); äv. om slaget, otorkat gräs; äv. (i bibeln o. därav påvärkat spr.) om på marken stående gräs (avsett att slås o. torkas). Det doftar av nylaget hö. Ge hästen en tapp (ett fång) hö. Brunt hö, brunhö. Höet är torrt, fuktigt Räfsa, hässja, stacka, volma hö. Bärga, köra in hö. Pressa, trampa hö. Hoppa i hö. Åka i hö, åka i hölass (som köres från slåtterängen till ladan). Fodra med hö och halm.
1Kor. 3:12 (NT 1526).
Hööt torkas bortt, blomstret förwisnar. Jes. 40:7 (Bib. 1541)
När Hööt af ängiarne.. medh en Lija affslagit, och affhuggit är, så torkas thet. SCHRODERUS Comenius 418 (
1639).
För Korn, Hafra, Höö och Halm åth Hästarne, betalar Giästen åth Wärden. SCHMEDEMAN Just. 372 (
1664).
Hafver någor hö eller säd ute, sedan hans grannar sitt infördt hafva; tå äga the säga honom til, at han ock förer sitt n. BB 5:6 (Lag 1734).
Rödklöfver .. kan både användas till grönfoder och göras till hö. QLm. I. 4:38 (
1833).
Mansellen var ute och åkte i hö. KULLBERG Protf. 72 (
1842).
Sean höet torkat på hässjan, kör man det fram till ladan. SANDSTRÖM natArb. 2:7 (
1910). – jfr
BLAD-,
BLAD-VALLS-,
BLOMSTER-,
FRÄKEN-,
GRÖNFODER-,
GÄRDE-,
HÅRDVALLS-,
HÖST-,
KLÖVER-,
KÄRR-,
LÄNSMANS-,
MAD-,
MYR-,
RÄNTE-,
SKATT-,
SKO-,
STARR-,
TOMOTEJ-,
TORR-,
VALL-,
VICKER-,
ÅKER-,
ÄNGS-HÖ m. fl. – särsk.
[HÖ.sbst 1.a]
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Hööd kan och blifwa burgit, fast man först går i Kyrckian. GRUBB 21 (
1665).
Komma med hö, sedan mären är död. LIND (
1749).
Segt hö är ondt at tugga. RHODIN Ordspr. 109 (
1807).
[HÖ.sbst 1.b]
b) i jämförelser; särsk. (i vitter, särsk. relig9iös stil) i uttr. som beteckna förgänglighet o. d. Alt kött är höö, och allthes godheet är såsom itt blomster j markenne. Jes. 40:6 (Bib 1541 Bib. 1917: allt kött är gräs).
Wårt lijff är såsom gräss och höö. Ps. 1567,
s. 37 B; jfr
Ps. 87: 6Allt kött är hö, och höet skall falla. TEGNÉR (WB) 2:213 (
1816).
ÖSTERGREN (
1928;
angivet ss. "åld. bibl.").
[HÖ.sbst 1.c]
c) i sådana uttr. som sörja (l. vara avundsjuk) som hund på hö, se HUND sbst.¹, ¹ b β. [HÖ.sbst 1.d]
d) (†) i uttr. ligga på hö och srå, ligga på en tarvlig bädd; anträffat bl. bildl.: ha en tarvlig lott o. d. Då Dumhet, nöjd och skön och fet, / På Ederdun sin hvila tager / .. Så ligger Qvickhet blek och mager / På och stå med litet Lager. KELLGREN 2:162 (
1780).
[HÖ.sbst 1.e]
e) [jfr ä. dan. (o. dan.) drage haardt hö o. d.; uttr. syftar på svårigheten att med händer l. tjuga få fram en hötapp ur hårdt (o. väl) trampat hö]
(
†)
bildl. i uttr. Det var en hårdt (l. segt) hö att dra(ga), om uppgift o. d. vars lösande är förenat med (stora) svårigheter: det var en hård nöt att knäcka. Ähr troligt at ded (dvs. fredsunderhandlingen med Danmark) skall bliffua hårt höö at draga. A OXENSTIERNA Bref 4:156 (
1645).
KKD 7:77 (
1704).
[HÖ.sbst 1.f]
f) i uttr. stjäla hö, namn på en pantlek. SvForns. 3:395 [HÖ.sbst 2]
2) (
†)
strå av torkat gräs, höstrå. Slutet blir, man åsnan fäller. /Räfven sett et stulit hö / I hans mun. GFGYLLENBORG Vitt. 2: 158 (
1795).
[HÖ.sbst 3]
3) ss. namn på vissa växter. [HÖ.sbst 3.a]
a) i uttr. grekiskt hö, se GREKISK a. [HÖ.sbst 3.b]
b) i ssgrna KAMEL-, SVART-HÖ.
Ssgr (till
1):
–
HÖ-AND,
r. l. f. 1) (numera bl. arkaiserande i högre stil l. i bygdemålsfärgat spr.) slåtter, slåttertid; i sht i sg. best. Må man wel (om helgdagar) gå til sitt arbete .. när nödhen trengerr, som är j hööand eller kornand. O
PETRI Ingong B 4 a (
1538).
Hö-anden var mycket besvärlig af dagel. regnet. BROMAN Glys. 1:386 (
1732).
Bröllopet skulle stå mellan höanden och skörden, då det alltid var en liten stiltje i göromålen. STRINDBERG Hems. 124 (
1887).
ÖSTERGREN (
1928;
angivet ss. ålderdomligt, folkligt).
[HÖ-AND.ssg 2]
2) (
†)
höavkastning, hö. Så at när våta Höstar äro med myckin möda, man dess Hööand samman skrapa kan. VDAkt. 1735, F III
7.
–
HÖ-ANDS-TID.
( -ande- 1647 -1710. -andes- 1688. -ands- 1700–1773) (
numera bl. arkaiserande l. i bygdemålsfärgat spr.)
slåttertid; i sht i sg. best. RP 12:74 (
1647).
Samma åhr emot höandztijden. HIÄRNE 2 Anl. 176 (
1706).
SAHLSTEDT (
1773)
–
HÖ-ASA,
r. l. f. (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
jfr ASA, sbst. HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 2:95 (
1868).
Släpdon, som i sin råaste form fick namn af asa, hö-asa. NORLIND AllmogL 77 (
1912).
–
HÖ-ASTMA.
== -FEBER NF 7:319 (
1883).
SDS 1901,
nr 177, s.
3.
3NF 2:363 (
1824).
–
HÖ-AVKASTNING ~⁰²⁰. höskörd. ZETTERSTEDT SvLappm. 1:137 (
1822).
Sädesskörden var fullt nöjaktig, höafkastningen riklig. LAHT 1883,
s. 343 –
HÖ-BACILL. (
i sht i fackspr.)
benämning på en i torrt hö förekommande bacill Bacillus subtils. SUNDBERG Mikroorg. 132 (
1895).
2 NF (
1909).
–
HÖ-BAKTERIE. (
i sht i fackspr.)
== -BACILL. LINDMAN Lb Bot. 119 (
1904).
3 NF 2:734 (
1924).
–
HÖ-BINGE, förr äv. -BINGA, r. l. f. binge (se d. o.
2 a) av hö.
AXEHIELM (
c. 1630;
under binga). I
ERICI Colerus 1:50 (c. 1645). särsk. (†) om det samlade (vinter)fodret för kreaturen. Ty nåller han (
dvs. hushållaren) flera kreatur än des höbinga tål, så nödgas han spisa dem med halm.
BOIJE Landth. 160 (
1756).
–
HÖ-BOD. (
i vissa trakter)
bod (se BOD, sbst.¹ ²) för förvaring av hö, lada. BtÅboH I. 8:208 (
1636).
PT 1892, nr 269, s. 1.
–
HÖ-BOL l. -BORD.
[HÖ-BOL.ssg 1]
1) (
numera bl. arkaisrerande l. i skildring av ä. förh.)
stycke jord l. mark som avkastar hö; stundom liktyd9igt med: ängsmark; äv. om avkastning av dylik mark; jfr BOL 6 NorrbHembSkr. 1:534 (cit fr. 1648).
Hafva skattläggningsmännen måst af åkerjorden reducera 241/2 kappeland till höbohl. H FinSkolvH 1:263 (
1741).
VetAH 1742,
s. 252.
Höbordet (vid Hägerstens frälsehemmen) beräknas till 200 Lass. DA 1771,
nr 199, s. 3.
En liten holme af en Åms höbord. PORTHAN 5: 164 (
1772).
PT 1903,
nr 297 A,
s. 4. "Höbord" eller gräsbärande ängsland.
MODIN G Tåsjö 136 (
1916).
CAMPELL SkånBygd. 162 (
1928).
[HÖ-BOL.ssg 2]
2) (
†)
kam. == GRÄSGÄLD a. BONSDORFF Kam. 708 (
1833).
–
HÖ-BOM.
landt. Sammanförandet af höststrängarna till volmar sker .. bäst genom en höbom .. vid hvars båda ändar anspännes en äst eller en oxe. ARRHENIUS Jordbr. 3:183 (
1861).
TT 1927, Allm.
s. 100.
–
HÖ-BRIST.
BERCH Hush. 176 (
1747).
Den svåraste höbrist som varit på många år. ADLERBETH (
1806) i
GustBr. 229.
–
HÖ-BYRGD. (
†)
höbärgning. BtFinlH 4:420 (
1570).
–
HÖ-BÅR, förr äv. -BÅRD l. -BÅRDA, r. l. f.
( -går 1751–1872. -bård 1751. -bårdor, pl. 1775) (i vissa trakter)
bår på vilken höet bäres till stackar l. hässjor. LINNÉ Sk. 416 (
1751).
Gräset framföres med hö-bårar och lägges up hvarftals på hässie-stängerne. GADD Landtsk. 2:433 (
1775).
AHLMAN (
1872).
–
HÖ-BÄRGA.
[HÖ-BÄRGA.ssg 1]
1) (
numera knappast nr.)
föra hö under tak, äbrga hö; stundom äv. med inbegrepp av höets mejande; jfr BÄRGA 5. Job. 8:12 (Bib. 1541).
Wederleken belangande så var .. tort wäder heela månen, att folcket fick väll hööberga. GYLLENIUS Diar. 221 (c. 1660).
Soldaten Jöns Giermonsson .. legdh .. till att slå och hööbärga. VDP 1688, s.
q362.
ANDERSSON Kolarhist. 75 (
1914).
[HÖ-BÄRGA.ssg 2]
2) (
†)
skörda gräs av (åker, äng o. d.), slå; stundom äv. med inbegrepp av inkörning av hö; jfr BÄRGA 6 ALMQUIST CivLokalförv. 3:163 (i handl. fr. 1544).
Oss (synes) ingelunde rådeligit vare, att mågre hårdvalsenger schole än nu höberges. Därs. 24:370 (
1554).
Skogvakt. 1892,
s. 43.
–
HÖ-BÄRGARE,
m. (
numera bl. tillf.)
manlig person som bärgar hö. Sv Ty Hlex. (1851). SCHULTHESS (
1885).
–
HÖ-BÄRGERSKA,
f. (numera bl. tillf.) kvinnlig person som bärgar hö. SCHULTHESS (
1885).
–
HÖ-BÄRGNING, förr äv. -BÄRNING l. -BÄRING. handlingen att bärga hö, höbärgningsarbete; vä. om den tid då hö bärgas; förr äv. konkret: höskörd.
ÄARfst 101 (
1596).
Gården har vackert utsäde, och ganska mycken hö-bergning. TUNELD Geogr. 1:499 (
1773).
Under höbergningen ha de (dvs. inbyggarna i Lappmarken) .. ej annan mat än blotta mjölken. VetAH 1807,
s. 145.
GROTENFELT LandtbrFinl. 32 (
1896).
Ssgr:
–
höbärgnings-arbete.
2 VittAH XXIX. 1:78 (
1880,
1884).
–
höbärgnings-tid.
VERELIUS 234 (
1681).
2NF 33:14 (
1921).
–
HÖ-BÄRGSEL. (
numera knappast br.)
== -BÄRGNING (I juli) behöfwes för Höbärgzlen skul, at Wagnar och Jökärror äro färdige. I ERICI Colerius 1.273 (c. 1645). (Njuta halfva högärgseln hvar.
NoraskogArk. 5:194 (
1905;
efter handl. fr. 1654).
HEDENSTIERNA Fideik. 21 (
1895). jfr
NOREEN VS 7:321 (
1917).
–
HÖ-DÖS.
( i vissa trakter) hösåte, höstack. HammarkDomb. 14/2 1597.
Landsv. II. 3: 109 (
1887).
–
HÖ-FEBER.
[efter eng. hayfever, vilket namn första ggn användes av
GORDON i
BedGaz. 4:
266 (
1829).
(se OxfDict. H 135 (1898))] (i sht i fackspr.) benämning på ett av den engelske läkaren BOSTOCK år 1828 först beskrivet sjukdomstillstnd yttrande sig i katarr i näsans, ögonens, svalgets, strupens o. luftrörens slemhinnor (ofta förenad med astma) o. förorsakat företrädesvis av pollenkorn från gräsarter o. vissa andra örter. Hygiea 1860,
s. 492.
Höfebern angriper märkligt nog mera sällan qvinnor än män och nästan aldrig landtfolket. SDS 1901,
nr 177, s. 3 3NF (
1929).
Ssg:
–
höfeber-serum.
2 NF (
1909).
–
HÖ-FJÄRIL.
[jfr t. heufalter]
zool. art l. individ av fjärilssläktet Eurymus Swain.; särsk. i uttr. svavelgula (l. rödgula) höfjärilen, om arrten Eurymus hyale Lin. FoFl. 1909, s.
125.
BonnierKL 9:233 (
1926).
–
HÖ-FODER.
landt. foder (för höstar o. nötkreatur) bestående av hö. ALSTRÖMER Får. 11 (
1727).
VerdS 126:23 (
1904).
–
HÖ-FORA,
r. l. f. (
numera bl. i vissa trakter,
strakt bygdemålsfärgat)
jfr FORA, sbst.¹ ¹. LIND (
1749;
under fahrt).
HEINRICH (
1814)
–
HÖ-FRÖ,
n. [HÖ-FRÖ.ssg 1]
1) frö av hö; särsk. (i sht landt.)koll., om till ytsäde avsett frö av olika gräsarter, blandat med frö av klöver o. andra till foder tjänliga örter; äv. (i sht i folkligt spr.) om boss l. avfall av hö (som förr uppsamlades på skullar o. i lador o. användes vid sådden).
SERENIUS EngÅkerm. 26 (
1727).
Höfrö (ströddes) öfver hela fältet, och .. nerkrattades. EconA 1807, sept
s. 106.
Afkok på höfrö. TOPELIUS Sommarsjö 1:71 (
1897).
VerdS 126:33 (
1904).
[HÖ-FRÖ.ssg 2]
2) [jfr t. heusame]
(
†)
om vissa foderväxter; särsk., äv. i uttr. svenskt l. Linnés höfrö om örten Medicago falcata Lin., svensk lusern. VetAH 1742, s.
192. Linné Stenr. 2 (
c. 1747).
LINNÉ Sk. 84 (
1751;
om Medicago falcata Lin.). (Lat.) Polygonum viviparum .., (
sv.) höfrö.
3SvGeolU 145;74 (
1895;
fr. Jämtl.).
[HÖ-FRÖ.ssg 2.slutet]
särsk.
[HÖ-FRÖ.ssg 2.a]
a) i uttr. finskt höfrö, se FINSK c. b) i uttr. grekiskt höfrö se GREKISK a.
–
HÖ-FÅNG.
[HÖ-FÅNG.ssg 1]
1) så mycket hö som man kan omfatta o. bära med båda armarna; äv. allmännare om viss (mindre) kvantitet hö: höknippe o. d. SCHULTZE Ordb. 1027 (
c. 1755).
HÖGBERG Baggböl. 1:185 (
1911).
[HÖ-FÅNG.ssg 2]
2) (
numera knappast br.)
== -FÅNGST. VetAH 1745, s.
160 (Gården Tjolöholms) goda bete och höfång.
VARCHÆUS Landth Hall 38 (
1773).
JernkA 1818, 2: 54.
–
HÖ-FÅNGST (
numera bl. ngn gg i officiellt spr.)
höavkastning, höskörd, abstr. o. konkret.
VetAH 1776,
s. 42.
Länsstyrelsen meddelar .. att höfåångsten å de flesta ställen varit god. SD(L) 1895,
nr 300,
s. 13.
SFS 1919,
s. 3036.
–
HÖ-FÖRHÖJNING (
förr)
kam. om viss i Gästrikland utgående mantalsränta. Hööförhögningen och Factorie-hielpen betales (i Gästrikland) med penningar. ABRAHAMSSON 138 (
1726;
efterhandl. fr. 1716).
jfr RABENIUS Kam. § 319 (
1825).
–
HÖ-FÖRSEL. (
†)
transport av hö. A OXENSTIERNA 2:486 (
1662).
–
HÖ-GAFFEL.
gaffel varmed hö förflyttas; jfr GREP, -TJUGA. Comenius OrbPict. 95 (1683). De amerikanska högafflarna äro numera allmänt spridda. LB 4:378 (
1906).
–
HÖ-GALGE. (
†)
== -HÄSSJA. SJÖGREN Jorun. 28/6 1787.
–
HÖ-GRIND. (
i sht förr)
landt. grindliknande åkerbruksredskap (bestående av medelst gångjär förenade stegar) användt vid stackning för att hopföra hösträngarna (varvid dragare anspännas vid vardera ändan av redskapet); jfr -BOM, -REM. ARRHENIUS Jordbr. 3:387 (
1861).
LB 2:68 (
1899).
2NF (
1909).
–
HÖ-GRÄS. (
i sht i fackspr.)
gräsart lämpad att giva (ett godt) hö. NYMAN VäxtNatH 2:468 (
1868).
NF 1.
305 (
1875).
MosskT 1893,
s. 510.
–
HÖ-GRÖDA,
r. l. f. jfr GRÖDA, sbst.². BoupptVäxjö (
1833).
Ena hälfgen (av jorden) besådd med hafre och andra hälften med högröda. PT 1903, nr 140 A,
s. 4.
Undertecknad (försäljer) högröda från Elise Jonssons hemman i Jomark. VästerbK 1927,
nr 156, s. 1.
–
HÖ-GÅRD. (
†)
egendom som avkastar hö höprocuserande egendom. VDAkt. 1691,
nr 316. Därs.
1719,
nr 269.
–
HÖ-GÄRD. (
förr)
kam. gärd 8se GÄRD, sbst.¹ ²) utgående i hö; jfr GÄRDE-HÖ G1R 29:755 (
1560).
Til häästarnes behof (under den tillämnade sjöresan till England 1563) .. skulle bönderne utgöra en viss hö-gärd. 1 VittAH 4:216 (1783; efter handl. fr. 1562). särsk. == GÄRDEHÖ
b.
BONSDORFF Kam. 555 (11833).
–
HÖ-GÖRA n. (
numera bl. tillf.)
om slåtterarbete. HammFackl. 1:69 (cit. fr. 1619).
–
HÖ-GÖRA,
v. (
†)
[HÖ-GÖRA.ssg 1]
1) == -BÄRGA 1. Drogh iagh och min hu(stru) til Torpet at högöra. JTBUREUS (1626) i 2 Saml. 4: 99. SCHULTZE Ordb. 1585 (
c. 1755).
[HÖ-GÖRA.ssg 2]
2) == -BÄRGA 2. (
Bönderna vilja) slå och högöre thet gräs, som vth medh strandhen wäxer.
BtFinlH 3:307 (c. 1555).
–
HÖ-GÖRNING. (
†)
om handlingen att slå gräs o. torka det, slåtter. SERENIUS (
1734;
under hay).
SCHULTZE Ordb. 1585 (
c. 1755).
–
HÖ-HACKELSE.
landt. jfr HACKELSE 1. HygieaW 1855,
s. 579.
WRANGEL HbHästv. 8 (
1884).
–
HÖ-HARPUN.
landt. med hullingförsedda armar utrustad apparat för avlassning av hö från vagn o. d. LAHT 1893, s.
217. LB 4:476 (
1907).
–
HÖ-HJÄLLE. (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
jfr HJÄLLE 3. CAVALLIN Herdam. 3:152 (i handl. fr. 1736).
LD 1904,
nr 210, s. 2.
–
HÖ-HÄCK.
[HÖ-HÄCK.ssg 1]
1) foderhäck; jfr HÄCK sbst.³, b. TROZELIUS Rosensten 37 (
1752).
SPF 1820, s.
527.
2NF 26:950 (
1917).
[HÖ-HÄCK.ssg 2]
2) (
i vissa trakter)
häck (se HÄCK, sbst.³ d) på vagn. BoupptVäxjö (
1755).
Goda vagnar, med och utan höhäckar. WexjöBl. 1847,
nr 9 s. 4.
[HÖ-HÄCK.ssg 3]
3) höskrinda; jfr HÄCK sbst.³, d. SFS 1829, s 147. Hästarne (voro) spända för en tom höhäck. Landsv. 1907, s. 85.
–
HÖ-HÄCKLA,
r. l. f. (
†)
örten Ononis spinosa Lin., puktörne. FRANCKENIUS Spec. A 3 a (
1638).
SERENIUS Kkkk 2 b (
1757).
–
HÖ-HÄSSJA,
r. l. f. hässja på vilken hö torkas. VRP 1646,
s. 172.
PT 1912,
nr 195, s. 2.
–
HÖ-HÄST. (
förr)
om häst som (vid "hästlopp") lämnades hos bönderna för utfodring med hö. G1R 21:84 (
1550).
–
HÖ-HÄVEL, förr äv.
.
( -häflor, pl.) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr -STÅNG. Hö-häflor, som bestå af 2:ne trädstänger. GADD Landtsk 2:429 (1775). jfr GROTENFELT Jordbr Met. 84 (
1899).
–
HÖ-HÖST.
[jfr d. høhøst]
(i sydligaste Sv., bygdemålsfärgat) höskörd. VDAkt. 1691,
nr 71.
Höhösten går ganska fort för sig. HTSkån. 6:404 (i handl. fr. c.
1770).
LAGERBRING 1 Hist. 4:342 (
1783).
–
HÖ-HÖSTNAD.
(i sydligaste Sv., bygdemålsfärgat) höskörd. Ett Tunnelandz utsäde, och höö höstnad til 2ne koer. VDAkt. 1731,
nr 535.
Rätt till höhöstnad i skogen. PT 1902,
nr 297 A,
s. 4.
FoF 1918,
s. 15.
–
HÖ-KASSE l. -KASS. (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
kasse (av nät l. flätade vidjor o. d.) att bära hö i. JUSLENIUS 240 (
1745).
BygdFolk 320 (
1927).
–
HÖ-KLIPPARE. (
förr)
jfr -HÄST. Schall och ingenn dierfuues hafuua höö klippere eller oskickelige häster medt sig i fodrinng .. medt huuilcke the icke .. göre .. Crononne theeresz thiennest fyllesth. G1R 16:115 (
1544).
–
HÖ-KLYKA. (
†)
hötjuga. Comenius OrdPict 95 (
1716).
–
HÖ-KLYVA,
r. l. f. (
†)
hötjuga. LIND 1:158 (
1738).
DENS. (1749; nder gabel).
–
HÖ-KNIV.
landt. jfr HALMKNIV. JUHLIN-DANNFELT (1886). AlnarpInvB 1892,
s. 15.
–
HÖ-KOKARE,
r. l. m. kok. koklåda med hö. WALIN Födoämnen 108 (
1906).
–
HÖ-KROK. (
i sht förr)
landt. med hulling o. d. försett redskap varmed hö utdrages ur tätt packat höupplag (höstack o. d.). BrFinlH 3: 237 (
1549).
VetAH 1761,
s. 292. RedKultFören. 1914-15.
s. 21.
–
HÖ-KÄMMA,
r. l. f. (
numera bl. i vissa trakter,
starkt bygdemålsfärgat)
tillrättalagt fång hö som kan bäras i famnen (me tillhjälp af räfsa). BOIJE Landth. 21 (
1756).
SvKulturb. 5-
6: 270 (
1930).
–
HÖ-KÄMSA,
r. l. f. (
numera bl. i vissa trakter,
starkt bygdemålsfärgat)
== -KÄMMA. GADD Landtsk. 2:434 (
1775).
LBÄ 44-
50:274 (
1801).
–
HÖ-KÄRRA.
kärra (ofta försedd med "häck") för transport av hö. I ERICI Colerus 1:273 (c.
1645).
Löfklädda hökärror. CARLÉN Klein 144 (
1838).
LB 4:462 (
1907).
–
HÖ-KÄTTE. (
†)
avbalkning i foderlada o. d. för hö. PERINGSKIÖLD MonUpl. 148 (1710: halm- och hökättor)
LIND (
1749;
under futter-kasten: hö-kitte).
–
HÖ-KÖRNING.
LBÄ 44-
50: 223 (
1801).
–
HÖ-LA D, n. [till LAD, stack, hög o. d.]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) höstack; jfr -LOD. KALM VgBah. 249 (
1746).
–
HÖ-LADA.
alda vari hö förvaras. O PETRI Tb. 264 (1529:
uppl. 1929).
(Man hade sökt henne) som man skulle söka en knappnål i en hölada. AJourn. 1813, nr 159, s
2. En slåtteräng .. hvarå finnes uppförd en hölada.
PT 1909,
nr 223 B,
s. 2.
–
HÖ-LAG,
r. l. m. (
†)
lag kokad på hö l. höfrö. RÅLAMB 13:56 (
1690).
LfF 1836).
3:64.
–
HÖ-LASS.
VarRer V 43 (1538). MinnG Prästh. 5:38 (
1929).
särsk. i ordspr. o. ordsprålksliknande talesätt. Folket .. får förrunt samwett, så at man kan medh itt heelt hölasz fara ther vth och in.
PERICI Musæus 5:204 b (
1582); jfr: Det är inte trångt samvete, som man kör ett hölass igenom.
GRANLUND Ordspr. (
c. 1880).
Musen dör icke gerna vnder hölasset. SvOrds B 5 b (1604). För drucken man och vredan bör ett hölass vika. SvOrdspråksb. 35 (
1865).
–
HÖ-LEVERANS.
GT 1788,
nr 126, s. 2.
–
HÖ-LIDER.
fjr -LADA. SAHLSTEDT (
1733).
PT 1908,
nr 278 B,
s. 2.
–
HÖ-LODJA. (
†)
"lodja" för transport av hö. HALLENBERG Hist. 5:393 (i handl. fr. c.
1625).
–
HÖ-LÖSA,
r. l. f. (
†)
brist på hö. OxBr. 5:173 (
1622).
RP 5:158 (
1635).
–
HÖ-MAN,
m. (
förr)
kam. ALMQUIST CivLokalförv. 2:609 (cit. fr. 1569).
En personlig skatt (erlades) av varje "höman", d. v. s. varje karl i bondens gård, som var så stark, att han kunde före en lie. Därs. 2:614 (
1922).
–
HÖ-MARK. (
föga br.)
mark som avkastar hö. LÖNQVIST Bara 16 (
1775).
PT 1903,
nr 297 A,
s. 4.
–
HÖ-MJÖLKE.
[HÖ-MJÖLKE.ssg 1]
1) (mindre brr.) bot. öften Epilobium angustifolium Lin., mjölke (som ansågs öka mjölkproduktionen). FRIES Ordb. (
c. 1870).
JÖNSSON Gagnv. 209 (
1910).
[HÖ-MJÖLKE.ssg 2]
2) (
†)
örten Delphinium consolida Lin., riddarsporre. UGLA PræfNæsg. 36 (
1734).
–
HÖ-MYR, äv.
-MYRA,
r. l. f. (
i vissa trakter,
föga br.)
myr vars växtbestånd ugöres av till hö lämpat gräs. HÖGSTRÖM lapm. 20 (
1747).
Hö-myror, hvarest gräset står karlen til median. GADD Landtsk. 1:33 (
1773).
SPF 1848, s. 209.
–
HÖ-MÅL.
[jfr nor. dial. høymaal, äng av viss storlek, uppmätt stycke jord som skall slås o. d.]
(
†)
kam. ängsoområde (av viss storlek) Schattes nu årliga aff hwartt sedeland och hö måll som i för:ne tittill for schriff:t är. THULIN Mant. 1:88 (cit fr. 1553;
från Ångermanl.).
–
HÖ-MÅNAD.
i den gamla almanackan (t. o. m. 1900= förekommande benämning på juli månad. VarRerV 4 (
1538).
Så kallas Julius Hömånad af slåttetiden och höets inbärgning. KROOK Alm. 1704,
s. 29 jfr
StEs Tegnér 173 (
1918).
–
HÖ-MÅTT.
mått för uppmätande av hö. FALKMAN Mått 2:q95 (i handl fr. 1688).
I Landtmät. 1725, s. B
1 b.
–
HÖ-NÄT. (
förr)
mil. nätpåse o. d. vari beriden krigsman medförde hästens höration. Krig VAT 1846,
s. 334.
BJÖRKMAN (
1889).
–
HÖ-NÖD. (
numera bl. tillf.)
brist på hö. G1R 20:88 (
1549).
Her är then största höö nöd i thenne landzendan. Därs. 24:548 (
1553).
HAGSTRÖM Herdam. 2:266 (cit. fr. c. 1620).
–
HÖ-PARM. (
förr)
"parm" för uppmätning av hö; äv. om så stor mängd hö som rymmes i ett dylikt mått. SthmStadsord. 2:2 (
1680). CF
DAHLGREN 2:61 (
1829;
bildl.).
–
HÖ-PARMNING. (
förr)
uppmätning av hö i "parm". PH 1:754 (
1728).
–
HÖ-PRESS. (
i sht i fackspr.)
maskin för sammanpressning av hö i balar. SFS 1872,
nr 3, s. 12 "NF
22: 184 (
1925).
–
HÖ-PRIS,
n. Gällande höpris.
LAHT 1893,
s. 88.
–
HÖ-PRODUKTION.
QLm. I. 3:51 (
1833).
AtlFinl. 10 a:
2 (
1899).
–
HÖ-PÄNNINGAR, pl. (
förr)
[HÖ-PÄNNINGAR.ssg 1]
1) kam. lösen som erlades för skatt som urspr. utgått i form av hö; jfr -RÄNTA. HH XI. 1:14 (
1530).
H FinlKamF 1:10 (
1530).
[HÖ-PÄNNINGAR.ssg 2]
2) avgift som erlades vid införsel l. försäljning av hö (i städerna). HC12H 4:293 (
1710).
jfr LBÄ 39-
41: 118 (
1800).
–
HÖ-REM,
n. (
numera knappast br.)
landt. grind l. stege i högrind. Högrinden .. utgöres af trenne starka hörem, genom gångjern sammanfogade, så att ett af dem bildar gafveln och två sidorna till en öppen fyrkant, inom hvilken höet hopsamlas. ARRHENIUS Jordbr. 3:387 (
1861).
JUHLIN-DANNFELT 169 (
1886).
–
HÖ-REP.
i sht landt. (grovt) rep användt vid lastning av hö o. d. VgFmT I. 8- 9:91 (
1554).
WRANGEL HbHästv. 55 (
1884).
–
HÖ-RUM. (
†)
avbalkning l. skulle o. d. för förvaring av hö; jfr -BOD. SthmTb. 8/6 1599. Stall gammalt mz hörum.
RUDBECKIUS MemQvot. 58 b (
1628).
IT 1791,
nr 22 s. 3.
–
HÖ-RÄFSA,
r. l. f. landt. räfsa varmed hö räfsas; dels om hästräfsa, dels om handräfsa. HforsD 1875,
nr 133, s. 3.
ÖSTERGREN (
1928).
–
HÖ-RÄNNE. (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
höskulle. ULLENIUS Röthm. § 128 (
1730).
GbgMP 1929,
nr 35, s. 8.
–
HÖ-RÄNTA,
r. l. f. (
förr)
kam. i hö erlagd ränta (i sht från kronohemman). ConsAcAboP 4:310 (
1676).
BONSDORFF Kam. 542 (
1833).
BtRiksdP 1879, I. 1:
nr 24, s. 2.
–
HÖ-SALLA,
r. l. f.? [sv. dial. (Hälsingl.) hösalla, f., höfrö, smolk efter hö; med avseende på senare ssgsleden jfr nor. dial. salle, fint mjöl o. d., nyisl. salli, damm, höafall)]
(
†)
== -FRÖ 1. BROMAN Glys. 3:183 (c. 1730).
VetAH 1749,
s. 212.
–
HÖ-SALT.
i sht landt om grovt salt för slatning av hö. GHT 1895,
nr 137 A,
s. 3.
–
HÖ-SKAK.
[sv. dial. höskak, n., hövagn, hölass.
Anm. Det av STRINDBERG använda realgenus (jfr endan) torde var felaktigt. I
Fagerv. 83 (
1902). använder samme författare det enkla ordet skak ss. n.] (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
== -VAGN. På morgonen körde en höskak opp på gården för att hämta ungdomen. STRINDBERG TjqvS 229 (
1886).
–
HÖ-SKALLRA,
r. l. f. bot. (individ l. art av) växtsläktet Rhinantus Lin.; särsk. i uttr. stor höskallra, om arten Rhinantus major Ehrh., liten höskallra, om arten Rhinantus minor Ehrh. Höskallran gifver med sit skallrande tilkänna slotter-tiden. HOFFBERG Växtr. 66 (
1768).
FRIES Ordb. (
c. 1870).
Landsv. 1911,
s. 713.
–
HÖ-SKATT. (
förr)
kam. jfr -PÄNNINGAR 1, -RÄNTA. G1R 11:10 (
1536).
BONSDORFF Kam. 555 (
1833).
–
HÖ-SKRINDA. (
i vissa trakter)
skrinda (på hjul l. medar) för transport av hö; äv. om (det löstagbara) överredet på dylikt fordon. BoupptSthm 12/3 (1673). Höskrindom med medar under. KALM Resa 3:373 (
1761).
GADD Landtsk. 2:428 (
1755).
Höskrindorna utgöras af fyra stegar, anbragta på en botten. LB 4:464 (
1907).
–
HÖ-SKRIVARE. (
†)
person som bokförde till kronan inlevererat hö. SthmTb. 9/4 (
1554).
Därs. 10/6 1587.
–
HÖ-SKRUCK. (
i vissa trakter,
starkt bygdemålsfärgat)
stor, flätad korg för transport av hö. HÖGBERG Vred. 2:216 (
1906).
–
HÖ-SKRÄCKA, äv.
-SKRÄCKE .
[jfr ä. d. høskreck, d. høskrække; av t. heuschrecke]
(
†)
gräshoppa. VoxLib. avd.
10 (c. 1580).
Han (dvs. Johannes döparen) haffuer födt sigh aff hööskräckiom och wilhonig. PJ GOTHUS Savonarola SyndSp. E
1 a (
1593). Onda diwr, såsom paddor, lyss. höskräckior. DENS.
Ench. D
1 b (
1596).
(Lat.) Cicada .. (sv.) hööskräckia. TERSERUS GrLat. App. A
6 a (
1640).
DAHLBOM Insekt. 120 (
1837).
–
HÖ-SKULLE, förr äv. -SKULLA. loft o. d. i uthus (stall, ladugård) för förfvaring av hö.
BALCK Es. 179 (
1603).
Ett stall af 10 rum .., hööskulla ofwan på. OfferdalKArk N II 1, s. 32 (1693). OLJELUND GrRidd. 121 (
1926).
–
HÖ-SKÄMMA,
r. l. f. (
†)
benämning på mindre rägnskur 8som "skämmer" det torra höet). PISCATOR AlmAnt. 22/7 1728. jfr
landsmFrågel. 25:2 (
1929).
–
HÖ-SKÄRA,
r. l. f. (
förr)
skära för avmejning av gräs. LIND (
1749;
under grase-sichel).
HEINRICH (
1814).
–
HÖ-SKÖRD.
abstr. o. konkret; äv. om tiden då hö slås; jfr -SLÅTTER. EconA 1807, dec.
s. 74.
Häskörden har .. utfallit .. under medelmåttan. SFS 1900,
Bih. nr 8, s.
18.
2NF 27:1146 (
1918).
–
HÖ-SLAG,
sbst.¹ (
†)
abstr. o. konkret: hösslåtter, höskörd; äv.: äng o. d. som avkastar hö, slåtteräng. LReg. 139 (1620). Borgarne, dhe där inge jordägor eller hööslagh haffua. BthForsH 3:49 (
1660).
Så är ock tilllåteligit i Finland, at den som har stort hööslag .. må efter nödtorfften der af försällia til andra. ABRAHAMSSON 395 (
1726;
efter handdl. fr. 1689).
Dijt (dvs. till Poltava) kommo ock årlitgen någre hundrade (zaporoger) til at fodra sina hästar öfver vinterrn, emedan de på sin ort hvarken sådde, eller hade hö-slag. NORDBERG C12 1:901 (
1740).
GROTENFELT JordbrMet. 238 (
i handl. fr. början av 1800-
talet) särsk. i uttr. lgga ngt (en egendom o. d.)
under höslag, göra en egendoms hela areal till slåttermarrk. Prästerne klagade öfwer H. Jacob Skytt, som har lagt hela gårdar affhyses under höslagh och mulebeet.
RARP V. 1:74 (
1652).
–
HÖ-SLAG,
sbst² landt. slag av (till hö lämpat) gräs. (Uti hästdyngan äro) så många ämnen til gräs, som höslagen, hvarmed hästarna fodrade ärrro. SERENIUS Eng Åkerm. 140 (
1727).
ARRHENIUS Jordbr. 3:58 (
1861).
LAHT 1912,
s. 183.
–
HÖ-SLIND,
r. l. f.? (†) == -SLINDER. LfF 1852,
s. 335.
–
HÖ-SLINDER ä. -SLINDE l. -SLYNDE, n. ( -slinde 1896. -slinder 1888–1899. -slyne 1795) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) höskulle. LdVSkr. 1795, s. 310.
SD 1899,
nr 583, s. 2.
–
HÖ-SLOG.
(bygdemålsfärgat, föga br.) jfr -SLAG, sbst.¹ BROMAN Glys. 3:40 (c. 1730;
m slåtteräng)
LÆSTADIUS 2Journ. 215 (
1833).
Afkastningen af ett marskbete räknar man icke i så och så många lass hö, då höslog ej gerna förekommer på den bättre jorden. LAHT 1896,
s. 279.
–
HÖ-SLÅTTER, förr äv. -SLÅTT. slagning av hö; äv. konkret: vad som skall slås l. är slaget (på en äng o. d.); äv. om tiden då hö slås.
GADD Landtsk. 2:257 (
1775). hans (
dvs. Grim.) husfolk hade drygt arbete emd höslåtter.
LÖNNBERG Ragnf. 163 (
1873).
Hö slåttern (börjar) i allmänhet (i Sverge) nätt och jämnt .. vid midsommar. NILSSON FestdVard. 183 (
1925).
Undertecknad (låter) försälja höslåttern å mitt utskifte. VästerbK 1926,
nr 158, s. 1.
–
HÖ-SLÄDE.
landt. släde för transport av hö. SCHULTZE Oedb. 4461 (
c. 1755).
VÄRING Vint. 64 (
1927).
–
HÖ-SLÄPA,
r. l. f.
[HÖ-SLÄPA.ssg 1]
1) (
†)
== -BOM. GADD Landtsk. 2:430 (
1775).
[HÖ-SLÄPA.ssg 2]
2) (
i sht förr)
släpa (i sin enklaste form vanl. bestående av två sammanbundna slanor) på vilken höet (med tillhjälp av häst) forslas fram till hässja l. lada. GbgMag. 1759,
s. 345 (bildl.).
HELLSTRÖM NorrlJordbr. 317 (
1917).
–
HÖ-SMOLK.
finare avfall (i sht höfrö o. d.) av hö; jfr -FRÖ 1. I ERICI Colerus 1:50 (c. 1645)
SPEGEL 452 (
1712).
FinlSvFolkd. II. 1:168 (
1928).
–
HÖ-SMÅL.
( -smol 1915. -smål c. 1645–1927) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) == -SMOLK. I ERICI Colerus 1:320 (c. 1645) För öfrigt bör man (
på ängar) .. utströ hö-smål, som hopsopas i Lador, där godt hö legat.
Alm(Ld) 1772,
s. 42.
3 NF 7:676 (
1927).
–
HÖ-SMÖLE, äv. -SMYLLE.
( -smylle 1893. -smöle 1813–1917) (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
== -SMOLK. VexiöBl. 1813,
nr 28, s. 3. S. k. "hösmöle" .. d. v. s. frö, som runnit ur höet.
HELLSTRÖM NorrlJordbr. 467 (
1917).
–
HÖ-SMÖLKE, äv. -SMYLKE.
( -smylke c 1645–1675. -smölke- c. 1645) (†) == -SMOLK. I ERICI Colerus 2:69 (c. 1645). LINDH Huuszapot. 201 (1675).
–
HÖ-STABBE. (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
större l. mindre hög av hö; jfr -STACK, HÖSÅTE, HC1H 3:215 (i handl. fr. 1710). HEIDENSTAM karol. 2:265 (
1898).
–
HÖ-STACK, förr äv. -STACKE. till förvaring i det fria upplagd, större hög av hö; jfr
HÖSÅTE.
G1R 10:204 (
1535).
Höstackar böra läggas på torr mark. LB 2:72 (
1899).
Oceanen är stor. Där var det som att leta efter en knappnål i en höstack att leta efter fartyg. GbgMP 1919,
nr 290, s. 8. särsk. (†) i uttr. (
vara) som hunden (l.
hund) på (l.
vid) höstacken, se
HUND sbst.,
51 ¹
b β.
–
HÖ-STEGE. (
†)
[HÖ-STEGE.ssg 1]
1) == -HÄCK 1. LIND (
1749;
under heu-rauffe).
[HÖ-STEGE.ssg 2]
2) == -HÄCK 2. BoupptRasbo (
1750).
DA 1808,
nr 110 s. 5.
–
HÖ-STRÄNG,
r. l. m. i sht landt. sträng som bildas av det slagna gräset. LIND (
1738).
LAHT 1893,
s. 217.
–
HÖ-STUBB. (
†)
stubb efter slaget gräs. COLLAN Kalev. 1:179 (
1864).
–
HÖ-STYBB. (
†)
== -STUBB. LIND (
1749;
under stupffel).
–
HÖ-STÅNG. (
numera mindre br.)
om vardera av de stänger på vilka hö äbres till hässja l. lada; i sht i pl.; jfr -HÄVEL. JG OXENSTIERNA (
1805) hos
LAMM Oxenst. 381.
–
HÖ-SÄCK.
säck med l. avsedd för hö; i sht om fodersäck. VRP 3/12 (
1719).
Man .. afselade hästarne och tog foder ur hösäckarne. CFDAHLGREN 4:122 (
1831).
Sjunka ihop som en hösäck. ÖSTERGREN (
1928).
–
HÖ-TJUV,
i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 m. l. r. [HÖ-TJUV.ssg 1]
1) person som stjäl hö. ÅngermDomb. 8/11 1630,
fol. . 2)
[namnet givet på grund av att ifrågavarande fågel anses (gm hög flykt l. visst läte) förebåda rägn, varigenom dess uppträdande under höbärgningstiden blir liktydigt med förminskad l. försämrad höskörd; jfr d. regnspaaer, t. regenvogel, regenwolf ss. anmn på samma fågel]
(
†)
benämning på stor spoven Numenius arquatus Lin. LINNÉ MethAv. 24 (
1731).
Anm. Hos
LINNÉ Systnat. 47 (
1740).
anföres ordet under formen hötiu ss. namn på Recurvirostra avocetta Lin., skärfläcka.
–
HÖ-TORG. (
numera bl. tillf.)
torg där hö salubjudes. VarRerV 37 (1538). AUERBACH (
1909).
–
HÖ-TRÅNG,
sbst. (
†)
höbrist. SUFninlH 1:141 (
1601).
–
HÖ-TÄKT.
[HÖ-TÄKT.ssg 1]
1) (
mindre br.)
höbärgning. Bönderna i Gränssjön voro borta på hö-tägt. AFZELIUS Sag. X. 1: 185 (
1864).
CANNELIN (
1921).
[HÖ-TÄKT.ssg 2]
2) (
†)
== -AVKASTNING Uppgifter .. angående hvarje hemmans åkerjord och hötägt. SvLitTidn. 1818, sp.
480 –
HÖ-VAGN.
vagn för transport af hö; jfr -KÄRRA. HSH 37:3 (
1529).
KALM Resa 3:272 (
1761).
Talesättet, att "hafren ej börjar växa förr än den hör hövagnen gå". JUHLIN-DANNFELT 133 (1866). –
HÖ-VATTEN.
(i sth förr) landt. avkok på hö l. höfrö. SP 1792,
nr 8, s. 4.
TOPELIUS Sommarsjö 1:71 (
1897).
–
HÖ-VIND,
r. l. m. (
i vissa trakter)
höskulle. PH 5: 3473 (
1752).
Stall med tre spiltor och hövind. PT 1908,
nr 80 A,
s. 4.
–
HÖ-VINNING. (
mindre br.)
utvinnande av hö (från ett område). MosskT 1892, s.
10.
LB V. 1:122 (
1908).
–
HÖ-VOLM, förr äv. -VALM l. -VOLMA, r. l. f. hösåte.
UpplDomb. 1:55 (
1625).
BELLMAN (SVS) 1:95 (
1790).
Från slätten strök doft från hövålm / och mognande vång. HANSSON NVis. 15 (
1907).
ÖSTERGREN (
1928).
–
HÖ-VÅG, pl.
-ar. våg på vilken hö väges. MÖLLER 1166 (
1782).
–
HÖ-VÄDER.
för torkning av hö gynnsamt väder; i sht i uttr. godt (l.dåligt o. d.) Höväder. KROOK Alm. 1702,
s. 17.
PISCATOR AlmAnt. 18/7 (
1728).
CANNELIN (
1921).
–
HÖ-VÄNDARE,
r. l. m. landt. jordbruksredskap (som köres med häst) för vändning o. spridning av det i strängar liggande, nyslagna höet. ARRHENIUS Jordbr. 3:183 (
1861).
HELLSTRÖM NorrlJordbr. 306 (
1917).
–
HÖ-VÄRDE. särsk.
landt. om ett foderämnes näringsvärde i jämförelse emd näringsvärdet hos medelgodt hö. ARRHENIUS Jordbr. 1.
115 (
1859).
JUHLIN-DANNFELT 86 (1886). 2NF (
1907).
–
HÖ-VÄVEL.
(-vävel 1672 (: Hööwåflar). -väl 1764. -vävel 1854 (: Höväfl) Anm. Formen -våvel sannol. fel för -vävel) [sv dial. hövävel, höväl m. m.; motsv. d. høvæv(e)l]
(
i vissa trakter starkt bygdemålsfärgat)
hörep. BoupptSthm 6/6 1672.
ÅgerupArk. Invent. 1764.
SCHÜCK (
1854).
–
HÖ-VÄXT,
r. l. f. l. m. (
mindre br.)
[HÖ-VÄXT.ssg 1]
1) abstr.: växande av till hö lämpat gräs; konkret: växande gräs, gräs (som ger hö); förr äv. liktydigt med: skördat hö, årsskörd av hö o. d. Register på all Hööwext som widh hwar gårdh fallen ähr. LReg. 11 (
1563).
(En väg) hvaröfver en del af höö växten till Prästegården framföres. HdlÅgerupArk. (
1760).
Syra (i jorden) är för höväxten förmånlig. LAA 1813,
s. 298.
Manser alltid höväxten deromkring (dvs. omkring ängsladan) ovanligen stark. Därs. s. 319.
DÜBEN lappl. 465 (
1873). 2) i sht
landt. växt (av gräsens l. baljväxternas familj o. d.) som odlas för att giva hö. Poa aquatica .. utgör den strösta och härligaste höväxt i vattusiuka ängar.
GADD Landtsk. 2:259 (
1775).
Uppl. 2:83 (
1903).
VerdS 126;
23 (
1904).
–
HÖ-ÅM. (
i sht förr)
rymdmått av 5,7 kubikmeters storlek för mmätning av hö, "sakttehöparm"; äv. om så stor mängd hö som rymmes i ett dylikt mått. HALLENBERG Hist. 2.
730 (i handl. fr. c.
1612).
BONSDORFF kam. 544 (
1833).
2NF (
1909).
–
HÖ-ÅR. särsk.
i uttr. godt, dålig o. d. höår. TEITT Klag. 173 (
1556).
RÅLAMB 13:26 (
1690).
–
HÖ-ÄNG.
Ömnogh åcker jord .. och .. goda höö ängar. BOLINUS Dagb. 61 (
1674).
2 NF 38:103 (1925).
Avledn.:
–
HÖA ,
v. (höa c 1755–1928. högi- 1599. höij- 1546–1605 [sv. dial. höja; motsv. nor. dial. høya, t. heuen]
[HÖA.avl 1]
1) (†) slå, meja (gräs); äv. abs.: utföra slåtterarbete, värkställa höbärgning; fjr HÖ-BÄRGA. Att han och beholler mästhe parthen af thet höött som är, och Landboerne Höijedt och bärgede iSommers på wåre wägne.
G1R 18:62 (
1546).
SCHULTZE Ordb. 1926 (
c. 1755).
[HÖA.avl 2]
2) (i vissa trakter, vard.) stoppa 8skor) med hö. Men nu går Ellekare med fart i skorna sedan hon först omsorgsfullt höat dem. NORDSTRÖM Kåt. 113 (
1916).