IDRA , v., o. IDRAS, v. dep., anträffade bl. i inf.

[fsv. iþa, känna sorg l. förtrytelse (över ngt), iþras, ångra, förbittras, sv. dial. iðas, våndas m. m., itra sig, ångra sig, motsv. isl. o. fnor. iðra, göra (ngn) bedrövad, iðrast, bliva bedrödad, ångra sig, nor. dial. ira, ångra m. m., irast, ängslas för (ngt) m. m., ävensom, med annan stamavledning, got. idreigō ånger, idreigōn, ångra, fsv. iþoghe, ånger, idhroghas, ångra sig; av germ. iðra- (motsv. lat. iterum), ånyo, om igen. – jfr IDER sbst.³]

(†)

[IDRA 1]

1) dep., opers. med indir. personobj.: ångra (ngt). Det skall eder ångra,/ Eder odådh skall eder ijdras. UHIÄRNE Vitt. 90 (1665).

[IDRA 2]

2) dep. o. akt.: känna ånger, ångra sig. VERELIUS 303 (1681). Så at Gud uti sin Hembd begynte idras. SPEGEL GW 116 (1685). BOTIN SvSpr. 105 1777.

Avledn. (†):

– IDRAN , r. l. f.

[jfr isl. iðran, ånger]

ånger.

SPEGEL 201 1712.

– IDROG adj. ( -og 1564. -ug 1582)

[fsv. idhrogher, ångrande, ångerfull]

som känner ånger, ångerfull.

Itt ijdrogt och troghet hierta. LPETRI 1Sänd. A 2 a 1564. PERICI Musæus 1: 209 a 1582.

[IDRA I]

I) prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 38): I-DRAGA, -ning.

[jfr d. idrage]

(vard., föga br.) refl.: iföra sig (ngt), ikläda sig; i p. pf.: iförd, iklädd. Med hvad ceremonier jag idrog mig permissionerna. WALLENBERG (SVS) 2: 93 (1764). Idragen ett par guldgalonerade benkläder. STURZEN-BECKER 2: 160 (1857, 1861).