–
hönsblindhet ,
r. l. f. (i vissa trakter, ngt bygdemålsfärgat) LÖWEGREN Ögonsj 362 (
1891).
–
HÖNS-BO,
n. ( höns- 1752 osv. hönse- c. 1730–1749) (numera föga br.)
hönsrede. BROMAN Glys. 3: 381 (
c. 1730).
SDS 1900,
nr 439, s. 3.
–
HÖNS-BRÖST.
( höns- 1755 osv. hönse- 1755) i sht kok. jfr BRÖST 2 d β. Stekta hönsbröst. WARG 200 (
1755).
–
HÖNS-BUR.
bur (l. mindre inhängad, vanl. av ståltråd) för höns. PALMSTEDT Resedagb. 133 (
1780). oeg.
(Pojken) bodde .. i ett slags hönsbur på vinden bredvid magisterns vindsrum.
TOPELIUS Läsn. 8: 49 (
1896).
– (
1,
2)
HÖNS-BÄR.
( höns- 1638 osv. hönsa- 1838–1870. hönse- c. 1600–1722) [namnet givet på grund av att de ifrågavarande växternas bär äro omtyckta av "orrhöns" (så åtminstone i fråga om bet. 1) l. att de äro lämpade bl. för höns]
namn på (bär av) vissa växter.
BUREUS Suml. 48 (
c. 1600).
[HÖNS-BÄR.ssg 1]
1) (bär av) växten Cornus suecica Lin., hönskornell. FRANCKENIUS Spec. A 3 a (
1659).
KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 181 (
1903).
Hönsbären lyste grant röda. OTERDAHL Skram 373 (
1919).
[HÖNS-BÄR.ssg 2]
2) (
†)
växten Majanthemum bifohum (Lin.) Schmidt, ekorrbär. FRANCKENIUS Spec. F 1 a (
1638).
Därs. C 4 b (1659). [HÖNS-BÄR.ssg 3]
3) (
†)
växten Trientalis europæa Lin., skogsstjärna. BROMELIUS Chl. 47 (
1694).
– (
1,
2)
HÖNS-DIFTERI.
veter. smittosam sjukdom hos hönsfåglar o. duvor som företer en viss likhet med difteri. VENNERHOLM o. SVENSSON 101 (
1892).
–
HÖNS-DUVA. (
i fackspr.)
(individ av) duvras som till utseendet paminner om höns. 1Brehm 2: 357 (
1875).
WIRÉN ZoolGr. 1: 178 (
1896).
–
HÖNS-DYNGA.
( höns- 1722–1780. hönse- 1690–1757) (
numera bl. i folkligt spr.)
spillning av höns. RÅLAMB 13: 67 (
1690).
HushBibl. 1757,
s. 67.
–
HÖNS-DÅN.
( höns- 1773 osv. hönse- 1711) [östsv. dial.
hönsdån; till
DÅN sbst.², trol. med syftning på hönsens korta sömn; jfr -SÖMN]
(
numera bl. i Finl.)
kort svimning; "dåndimp". ORUDBECK D. Y. Vitt. 135 (
1711).
CANNELIN (
1921).
–
HÖNS-FETT.
( höns- 1903. hönse- 1698–1739) fett bom utvinnes ur höns; förr användt ss. läkemedel. ApotT 1698,
s. 8.
Därs. 1739,
s. 9.
–
HÖNS-FJÄDER.
( höns- 1725 osv. hönsa- 1638–1654. hönse- 1578–1673) [fsv. hönsa flädher]
såväl om enstaka fjäder som koll. BOLAVI 167 a (
1578).
Döende människor må (enligt gammal folktro) för ingen del ligga på hönsfjäder. SvFmT 10: 172 (
1898).
–
HÖNS-FLOCK,
r. l. m. NILSSON Fauna II. 2. 1: 128 1828;
till HÖNS 2).
–
HÖNS-FRIKASSÉ.
kok. Oec. Reg. (
1730).
HAGDAHL Kok. 575 (
1879).
– (
1,
2)
HÖNS-FÅGEL.
zool. fågel av ordningen Galliformes (Gallinæ l. Gallinaceæ); särsk. i pl. ss. namn på denna ordning. NILSSON ÅrsbVetA 1830,
s. 34.
–
HÖNS-FÄRS.
kok. SCGARTAU FrKock. 160 (
1825).
– (jfr
1 e)
HÖNS-FÖRSTÅND.
[jfr d. hønsrforstand]
(
mindre br.)
om klent förstånd. ATTERBOM FB 134 (
c. 1855).
SDS 1898,
nr 96, s. 1.
–
HÖNS-GLADA.
[namnet syftar trol. på att gladan angriper kycklingar]
(
†)
rovfågeln glada. SCOLUMBUS Vitt. 283 (
c. 1678).
–
HÖNS-GRÄS.
( höns- 1694 osv. hönsa- c. 1550–1911. hönse- 1589 (: Hönse grääs watn)– 1776) [fsv. hönsa gräs (i bet. 2 l. 3)]
namn på olika växter vilkas blad l. frön gärna ätas av höns (l. kycklingar). L. PAULINUS GOTHUS Pest. 84 b (
1623).
[HÖNS-GRÄS.ssg 1]
1) växt av släktet Cerastium Lin., hönsarv; förr äv. i uttr. hornigt hönsgräs, arten Cerastium vulgatum Lin. BUDBECK HortBot. 6 (
1685).
BROMELIUS Chl. 5 (
1694).
NormFört. 61 1894; angivet ss. folkspråk). [HÖNS-GRÄS.ssg 2]
2) växt av släktet Stellaria Lin., särsk. arten Stellaria media (Lin.) Cyrill., våtarv (förr äv. kallad medelmåttigt hönsgräs); förr äv. i uttr. vildt hönsgräs det större, arten Stellaria nemorum Lin. FRANCKENIUS Spec. A
2 b (
1638).
RUDBECK HortBot 6 (
1685).
SERENIUS Iiii 3 b (
1757).
WISTRÖM VäxtnDal. 6 1907;
fr. Dalarna).
[HÖNS-GRÄS.ssg 3]
3) (i Skåne) växt av Släktet Polygonum Lin., i sht Polygonum aviculare Lin., trampgräs. MÅNSSON Ört. 294 (
1628).
BROMELIUS Chl. 88 (
1694).
LYTTKENS Växtn. 1142 1911;
fr. Skåne).
[HÖNS-GRÄS.ssg 4]
4) (
†)
om olika arter av örtsläktet Veronica Lin., ärenpris; särsk. i förb. hönsgräs med jordbindeblad, växten Veronica hederifolia Lin., murgrönprisa, blått hönsgräs med fransiga blad l. med ärenprisblad, växten Veronica arvensis Lin., fältprisa, krypande hönsgräs, växten Veronica agrestis Lin., åkerprisa, trebladat hönsgräs med blå blomma, växten Veronica triphyllos Lin., flikprisa. RUDBECK HortBot. 6 (
1685).
LINDESTOLPE FlWiksb. 2 (
1716).
[HÖNS-GRÄS.ssg 5]
5) (
†)
i uttr. krypande hönsgräs med stora bär, växten Cucubalus baccifer Lin. RUDBECK HortBot. 6 (
1685).
[HÖNS-GRÄS.ssg 6]
6) i uttr. smalbladat könsgräs (med purpurblomma) o. d., växten Spergularia rubra Presl., rödspärgel; trol. med samma bet. äv. i uttr. blått hönsgräs. RUDBECK HortBot. 6 (
1685).
LINDESTOLPE FlWiksb. 3 (
1716).
PARTEDI (
1729) hos
LÖNNBERG Artedi 48. [HÖNS-GRÄS.ssg 7]
7) (knappast br.) växt av släktet Sagina Lin., nejde.
RUDBECK BortBot. 6 1685;
trol om Sagina procumbens Lin.).
FRIES Ordb. (
c. 1870).
WoJ (1891). [HÖNS-GRÄS.ssg 8]
8) (
†)
växten Arenaria serpyllifolia Lin., sandnarv; i sht i uttr. vildt hönsgräs. RUDBECK HortBot. 6 (
1685).
BROMELIUS Chl. 5 (
1694).
Hönsegräs med lijeknoppar, Högerog. LINDESTOLPE FlWiksb. 3 1716;
trol. om småvuxen form).
[HÖNS-GRÄS.ssg 9]
9) (
†)
i uttr. vitt hönsgräs, växten Draba verna Lin., nagelört. RUDBECK HortBot. 6 (
1685).
–
HÖNS-GRÄS-VATTEN. (
†)
dekokt av "hönsgräs" (möjl. i bet. 3). Hönse grääs watn.. fördriffuer igenom swetten Pestilentzien. BERHELT PestOrs. F
4 a (
1589).
–
HÖNS-GUMMA. (
i sht förr)
gumma som sköter höns. Höns-Gummans visa. CARELIUS Vitt. 547 (
1751).
NILSSON Fauna II. 1: XIV (
1835).
Hönsgumman Amalia Charlotta Nilsson, född 1843. PT 1914,
nr 74, s. 3.
– (
1,
2)
HÖNS-GÅRD.
( höns- 1623 osv. hönsa- 1640. hönse- 1690–1758) [HÖNS-GÅRD.ssg 1]
1) inhägnad plats för höns (o. andra tama hönsfåglar); äv. i utvidgad anv., om plats l. anläggning där hönsskötsel bedrives, hönseri, l. om den uppsättning av höns (o. annat fjäderfä) som hör till en hönsgård. Linc. N 2 b (
1640).
Lämpligaste sättet att anskaffa och sköta en mindre hönsgård. LAHT 1904,
s. 12.
[HÖNS-GÅRD.ssg 2]
2) (
†) om viss maträtt. Höns Gål med Russiner.
HAGDAHL Kok. 20 (
cit. fr. 1623).
–
hönsgårds-ägg.
(kvalitets)ägg från (större) hönsgård. SD 1915,
nr 27, s. 12.
–
HÖNS-GÄLL,
n., tidigare f., äv. -GÄLLA, f., l. -GÄLLE, n. ( höns- 1526–1928. hönsa- 1538–1755. hönse- 1596–1795. -gäl GYLDENHJELM Psalt. 430, (c. 1605, 1650), RUDBECK Atl. 1: 90 (1679; -gäle, sg. best.) -gälla RUDBECK Atl. 3: 407 (1698). -gälle LIND (1738), MÖLLER (1755); se vidare GÄLL, sbst.², [fsv. hönsagäl, hönsgiälla; jfr GÄLL sbst.², o. HANEGÄLL]
(
†)
hönsens "galande" (om morgonen); vanl. i överförd anv.: tidpunkt då hönsen börja "gala", hanegäll. J wethen icke när hwszherren kommandes warder, antingen om afftonen, eller midhnatz tijdh, eller j hönszgäldhen, eller j daghningen. Mark. 13: 35 (
NT 1526).
J första hönsegäldhen. BALCK Es. 155 (
1603).
BROMAN Glys. 3: 376 (
c. 1730).
DALIN (
1852).
ÖSTERGREN 1928;
angivet ss. sällsynt o. trol. bl. "landsdelsord").
–
HÖNS-GÖDSEL.
( höns- 1761 osv. hönse- 1671) (gödsel bestående av) hönsspillning. RISINGH LandB 20 (
1671).
ABELIN MTr. 89 (
1902).
–
HÖNS-HIRS.
[namnet syftar på att vippan med sina axlika grenar liknar en hönsfot; jfr
FÅGEL-HIRS]
(
1781).
NormFört. 38 (
1894).
–
HÖNS-HJÄRNA.
( höns- 1736 osv. hönsa- c. 1645). [HÖNS-HJÄRNA.ssg 1]
1) hjärna av höns. I ERICI Colerus 2: 177 (
c. 1645).
[HÖNS-HJÄRNA.ssg 2]
2) (
vard.)
till 1 e, bildl. om klent utrustad hjärna; klent förstånd; äv. om person med klent förstånd; jfr HÖNA 1 e β, HÖNS 1 h β. At vilja hacka på den fallna, är et tecken til en hönshjärna och en liten anda. DALIN Vitt. II. 6: 51 (
1796).
Öfver ett helt års tid har jag gått här och pluggat historia och geografi i de der hönshjernorna. BLANCHE Bläckst. 28 (
1846).
SvD(A) 1930,
nr 108, s. 8.
–
HÖNS-HO,
r. ho för utfordring av höns. NVexjöBl. 1852,
nr 24, s. 3.
–
HÖNS-HOCK.
sjöt. == HOCK 1. RAMSTEN NautHlex. 63 (
1866).
–
HÖNS-HUD. särsk. (
mindre br.)
oeg. i samma anv. som: gåshud; jfr -KÖTT 2, -SKINN 2. FinT 1896, 1:
343. – (
2)
HÖNS-HUND.
i sht jäg. fågelhund. BRUMMER 69 (
1789).
De jagthundar som .. förekomma (i Sverge) sönderfalla i tvenne hufvudgrupper a) hönshundar, eller stående hundar och b) stöfvare, eller drifvande hundar. Balck Idr. 2: 1 (1887).
Ssg:
– (
1)
HÖNS-HUS.
( höns- 1690 osv. hönsa- 1538–1640. hönse- c. 1580–1746) hus l. del av hus som är avsett (avsedd) att inrymma höns (o. andra talna hönsfåglar). VarRerV 24 (1538). Det är försent stänga hönshuset, sedan räfven ätit up hönsen. RHODIN Ordspr. 32 (
1807). särsk. i jämförelser o. d. Ibland .. förekommer jag mig, under allt detta politiska kackel, som en svan, hvilken blifvit dömd att sluta sina dagar i ett hönshus.
CWBÖTTIGER (
1872) i
BrefAFLindblad 173.
I salongen, där damerna samlats, var det ett kackel som i ett hönshus. ÖSTERGREN (
1928).
– (jfr
1 e)
HÖNS-HUVUD.
[jfr d. hønsehoved]
särsk. (
†)
bildl. om (huvud med) klent förstånd; äv. om enfaldig person, dumhuvud. Ni har intet hufvud som en kusk, utan et hönshufvud. ENVALLSSON Hofsl. 47 1786;
yttrat till en kusk).
Faxe är klokare än de öfrige hönshufvuden här nedre (i Karlskrona). HJELT Medicinalv. 3: 145 (
cit. fr. 1789).
DALIN 1852. -
-HÄCK. (
i fackspr.)
häck för höns (se HÄCK, sbst.³ f); äv om hönshock; jfr FÅGELHÄCK. PH 6: 4192 (
1756).
Skog til laglig Hönshäck. BRAUNER Bosk. 128 (
1756).
TLev. 1892,
nr 23, s. 2.
–
HÖNS-HÖK.
namn på vissa större rovfåglar som äro farliga bl. a. för höns. [HÖNS-HÖK.ssg 1]
1) (†) om glada. LIND (
1738).
DÄHNERT 149 (
1746).
MÖLLER (
1790,
1807;
med hänv. till glada).
[HÖNS-HÖK.ssg 2]
2) om duvhök. VetAH 1802, s.
251 (trol. om duvhök). LEIJONFLYCHT 1827;
med hänv. till slaghök).
KNÖPPEL SvRidd. 23 (
1912).
–
HÖNS-KACKEL.
SvTyHlex. (1851, 1872)
–
HÖNS-KACKLING.
( höns- 1749–1852. hönse- 1738–1755) (
numera knappast br.)
hönskackel. LIND (
1738).
ÖoL (1852). – (
1,
2)
HÖNS-KOLERA.
veter. hos höns o. annat fjäderfä förekommande, smittosam, koleraliknande Sjukdom. LANGLET Husm. 800 (
1884).
HeimdFolkskr. 38: 19 (
1896).
Ssg:
–
hönskolera-bakterie.
veter. bakterien Bacillus avisepticus, som framkallar hönskolera. SUNDBERG Skyddsympn. 20 (
1896).
–
HÖNS-KORG.
( höns- 1671–1921. hönsa- 1674. hönse- 1712) korg vari höns forslas; förr äv. om korg vari höns ha sitt rede. BoupptSthm 7/8, (
1671).
SPEGEL (
1712).
–
HÖNS-KORN.
( höns- 1684–1793. hönsa- 1694) (
†)
korn som företrädesvis lämpar sig till hönsfoder. BoupptSthm 1684,
s. 485 a, Bil.
DA 1793,
nr 100, s. 3.
– (
1,
2)
HÖNS-KORNELL.
[jfr -BÄR]
växten Cornus Suecica Lin., hönsbär. KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 160 (
1891).
– (
1,
2)
HÖNS-KORV.
kok. korv av hönskött (l. annat fågelkött). WARG 456 (
1755).
HAGDAHL Kok. 552 (
1879).
–
HÖNS-KYCKLING.
( höns- 1760 osv. hönse- c. 1645) [HÖNS-KYCKLING.ssg 1]
1) kyckling av höns. BERGHULT Kalkon. 27 (
1760).
FLODSTRÖM SvFolk 363 (
1918).
[HÖNS-KYCKLING.ssg 2]
2) (
†)
till 1 f: hönkyckling. I ERICI Colerus 2: 187 (
c. 1645).
Fler höns- än tuppkycklingar. MÖLLER Fjäderf. 82 (
1885).
–
HÖNS-KÖTT.
( höns- 1755 osv. hönsa- c. 1645. hönse- 1578 – c. 1750) [fsv. hönsa kiöt (i het. 1)]
[HÖNS-KÖTT.ssg 1]
1) kött av höns. BOLAVI 11 a (
1578).
WIGSTRÖM Folkd. 1: 289 (
1880).
[HÖNS-KÖTT.ssg 2]
2) (
i vissa trakter,
vard.)
"gåshud"; jfr -HUD. Vi .. frös och fick hönskött på kroppen. LARSSON I BY Bergmansh. 2: 32 (
1918).
[HÖNS-KÖTT.ssg 3]
3) (
†)
till 1 f: kött av höna. Haly, Averroes och Avensaor .. säya, at Hönsakött är mycket förmeer än Hanekött, ty thet förwandlar sig snarare uthi Blod. IERICI Colerus 2: 177 (
c. 1645).
Ssg:
–
hönskötts-sod. (
†)
hönssoppa. Bondepract. C
7 b (
1662).
–
HÖNS-LEVER.
( höns- 1755 osv. hönse- 1613) i sht kok. CHESNECOPHERUS Reglter B 2 b (
1613). Puré på hönslever.
Escoffier 1: 103 (
1927).
–
HÖNS-LORT.
( höns- 1743–1872. hönse- 1703) (
starkt vard.)
exkrement av höns; äv. koll.: hönsspillning.
KKD 10: 355 (
1703).
–
HÖNS-LUS.
( höns- c. 1755 osv. hönsa- c. 1645) zool. (företrädesvis) på höns levande lus; särsk. arten Dermanyssus avium Dug.
IERICI Coleros 2: 268 (
c. 1645).
LUNDBERG HusdjSj 457 (
1868).
–
HÖNS-LÅR,
n. (
föga br.)
i sht kok. SCHARTAU FrKock. 158 (
1825).
Hönslår med champignoner. HAGDAIIL Kok. 584 (
1879).
–
HÖNS-MAGE.
( höns- 1782–1892. hönse- c. 1645–1755) I. ERICI Colerus 2: 24 (
c. 1645).
–
HÖNS-MAJS. (
i fackspr.)
majsslag med mycket små kärnor. UB 3: 389 (
1873).
–
HÖNS-MAT.
( höns- 1928 osv. hönse- 1654–1757) [HÖNS-MAT.ssg 1]
1) mat åt höns. Hildebrand MagNat. 166 (
1654).
[HÖNS-MAT.ssg 2]
2) (
†)
== HÖNSE-MATE. SERENIUS Iiii 4 b (
1757).
– (jfr
1 e)
HÖNS-MINNE. (
vard.)
(ovanligt) klent minne; motsatt: hästminne. NORDFORSS (
1805).
EDGREN Kom. 53 (
1891).
–
HÖNS-MOS.
( höns- c. 1600. hönse- c. 1600) (
†)
kok. hönsfärs? Höns-Moos med röd färge. HAGDAHL Kok. 16 (
i handl. fr. c.
1600).
–
HÖNS-NARV.
namn på vissa växter som begärligt ätas av höns. [HÖNS-NARV.ssg 1]
1) växt av släktet Cerastium Lin. ANDERSSON AfbildnVäxt. 1: nr 229 (
1870).
LYTTKENS Växtn. 1080 1911;
fr. Jämtl.).
[HÖNS-NARV.ssg 2]
2) växten Stellaria media (Lin.) Cyrill., våtarv. VetAÅrsb. 1908, s. 234.
[HÖNS-NARV.ssg 3]
3) (
knappast br.)
växten Sagina procumbens Lin., krypnejde. IVERUS VästmFanerog. 48 (
1877).
–
HÖNS-NÄT. nät av galvaniserad järntråd som användes i sht till hönsburar l. hönsgårdar.
Upsala 1919,
nr 201, s. 2.
–
HÖNS-ODLA,
anträffat bl. i p. pr. o. ss. vbalsbst.
-ande, -ing. (
föga br.)
idka hönsskötsel. Behållningen på hönsodlingen. LAHT 1898,
s. 367.
ÖSTERGREN (
1928).
–
HÖNS-ODLARE. (
föga br.)
person som idkar hönsskötsel. VerdS 117: 3 (
1903).
LmUppslB 523 (1923).
– (jfr
1 eβ
HÖNS-PANNA.
(
†)
ss. namn på obegåvad kvinna. Se der ha vi dumheten igen. Det förstår du intet, min lilla Höns-panna. DALIN Vitt. II. 5: 59 (
1738).
–
HÖNS-PEST.
viss svårartad, smittosam sjukdom som angriper höns; ofta användt äv. om hönskolera. TVeterMed. 1864,
s. 95. SFS
1906,
nr 84, s. 4.
3NF (
1929).
–
HÖNS-PIGA.
( höns- 1752 osv. hönse- c. 1645) (numera föga br.)
tjänarinna som sköter hönsen, hönssköterska. IERICI Colerus 2: 180 (
c. 1645).
Hönspigan Johanna Jönsson. PT 1908,
nr 228 A,
s. 3.
ÖSTERGREN (
1928).
–
HÖNS-PURÉ.
kok. PrHb. 2: 82 (
1886).
–
HÖNS-RAGU.
kok. WARG 202 (
1755).
PrHb. 2: 80 (
1886).
–
HÖNS-REDE, förr äv.
-REDA ,
r. l. f. HushBibl. 1756,
s. 720.
ÖSTERGREN (
1928).
–
HÖNS-RUMPA. (
†)
om visst slags rötsår. Rötsår med omstjelpta ränder (hönsrumpa), som utsippra ett slappt, tunnt eller segt vahr. DANNSTRÖM Hering 81 (
1848).
THOLANDER Ordl. (
c. 1875).
–
HÖNS-RUTA,
r. l. f. [jfr t. hühnerraute]
(
†)
växten Veronica triphylla Lin., handprisa. HushJourn. 1785, jan.
s. 226.
DALIN 1852.
–
HÖNS-RÖRA,
r. l. f. (
föga br.)
hönsmat som hoprörts av allahanda avfall jämte mjöl o. vatten. WESTE (
1807).
ÖSTERGREN (
1928). särsk. (
vard.)
nedsättande, i bildl. anv.: sammelsurium; "hackmat". Rudolf Hjärnes hönsröra om Geijer. CWBÖTTIGER (1876) i BrevAFLindblad 195. Det blev en (riktig) hönsröra (åv alltihop). ÖSTERGREN (
1928).
–
HÖNS-SALAT l.
-SALLAT .
[HÖNS-SALAT.ssg 1]
1) kok. sallat som bl. a. innehåller hönskött o. d. LANGLET Husm. 466 (
1884).
[HÖNS-SALAT.ssg 2]
2) (
vard.)
om plocksallat som lämpar sig till hönsföda. JÖNSSON Gagnv. 146 (
1910).
–
HÖNS-SERAST. (
†)
[jfr -GRÄS 1]
växten Cerastium viscosum Lin. FISCHERSTRÖM 4: 332 (
c. 1795).
Liljeblad Fl. 249 (
1816).
–
HÖNS-SJUKDOM ~²⁰ l. ~⁰². VerdS 117: 24 (1903).
–
HÖNS-SKINN.
( höns- 1810 osv. hönse- 1578) [HÖNS-SKINN.ssg 1]
1) i eg. anv. BOLAVI 193 a (
1578).
[HÖNS-SKINN.ssg 2]
2) (
vard.)
i oeg. anv.; jfr -HUD. STRINDBERG Bailey 151 (
1879).
Jag får hönsskinn öfver hela kroppen bara jag tänker på, att jag måste ge mig åstad ensam ut i det där mörkret! LUNDEGÅRD Tannh. 2: 76 (
1895).
–
HÖNS-SKÖTERSKA.
PT 1904,
nr 284 A,
s. 3.
–
HÖNS-SLÄKTE(T).
zool. [HÖNS-SLÄKTE(T).ssg 1]
1) (
†)
om ordningen Galliformes (Gallinæ), hönsfåglar. VetAH 1751,
s. 168.
DALIN 1852;
anfört ss. stundom förekommande).
[HÖNS-SLÄKTE(T).ssg 2]
2) släktet Gallus Lin. DALIN (
1852).
3NF (
1929).
–
HÖNS-SOPPA,
r. l. f. ( höns- 1755 osv. hönse- 1578 – c. 1750 kok. jfr -BULJONG. BOLAVI 74 b (
1578).
Den som har större motion och mera arbete (än sömmerskor m. fl.), kan lefva af kycklingar, hönsesoppor, ferska kjöttsoppor etc. LINNÉ Diet. 2: 130 (
c. 1750).
Escoffier 1: 102 (
1927).
–
HÖNS-SPILLNING.
TT 1887,
s. 67.
–
HÖNS-STAM. (
i fackspr.)
Våra (svenska) hönsstammar äro i stadig tillväxt. LAHT 1898,
s. 368.
–
HÖNS-STEGE.
Stege i hönshus varpå hönsen kunna komma upp till sina sittplatser, till högt sittande bur o. d. SCHULTZE Ordb. 5009 (
c. 1755).
ODENIUS Celsus 562 (
1906).
–
HÖNS-STEK,
r. l. f. ( höns- 1925 osv. hönsa- 1578) kok. stekt höns. BOLAVI 162 a (
1578).
–
HÖNS-STIA.
[jfr d. hönsesti]
(
†)
hönshus; särsk. om avdelning för gödning av höns. MÖLLER (
1790).
DALIN (
1852) .
–
HÖNS-STÅNG.
stång varpå hönsen flyga upp o. sitta under natten, vagel. SERENIUS Cc I b (
1734).
–
HÖNS-SÖMN.
[jfr d. hönsesövn]
(
†)
om kortvarig sömn (ss. hönsens). BROMAN Glys. 3: 373 (
c. 1730).
–
HÖNS-TARM.
( höns- 1790 osv. hönse- 1685) [i bet. 2 a o. b med syftning på att växterna ss. späda ätas av höns o. (i bet. 2 b) ha stänglar av tarmliknande utseende]
[HÖNS-TARM.ssg 1]
1) i eg. anv.: tarm av höns. 2 (†) ss. växtnamn.
a) växten
Capsella bursa pastoris Lin., lommeört.
RUDBECK HortBot. 20 (
1685).
[HÖNS-TARM.ssg 1.b]
b) [jfr d. hönsetarm, t. hühnerdarm]
växt av släktet Cerastium Lin.; hönsarv; särsk. om arten Cerastium viscosum Lin.; jfr HÖN-TARM. MÖLLER (
1790).
LYTTKENS Ogräs 67 (
1885).
–
HÖNS-TIPP(EN).
( höns- 1779–1906. hönse- 1738–1784) (
†)
sannol. om hönsdifteri. LIND (
1738).
DALIN (
1852) .
Verd. 1884,
s. 185.
KLINT (
1906).
–
HÖNS-TJUV.
( höns- 1731 osv. hönse- 1746) . [HÖNS-TJUV.ssg 1]
1) person som stjäl höns. ROTHOF 78 (
1762). särsk. bildl., om räv.
SCHULTHESS (
1885).
Skogvakt. 1894,
s. 272.
[HÖNS-TJUV.ssg 2]
2) (i äldre fackspr.) namn på rovfågeln Cireus æruginosus Lin., brun kärrhök. LINNÉ MethAv. 12 (
1731).
Hönstjufven (F(alco) `Avoginosus), som gör skäl för namnet. FISCHERSTRÖM Mäl. 157 (
1785).
ÖoL (1852). –
HÖNS-TRÄCK.
( höns- 1697–1859. hönse- c. 1645–1764) [fsv. hönsa thräkker]
(
numera föga br.)
hönsspillning. I. ERICI Colerus 1: 49 (
c. 1645).
ROSENSTEIN Barnsjukd. 36 1764;
om "hönsträck" använd ss. läkemedel).
EKENBERG o. LANDIN 320 (
1890).
–
HÖNS-TUPP, förr äv.
-TOPP .
( höns- 1730 osv. hönse- 1696) (
numera bl. tillf.)
tupp. SALBERG Gr. 84 (
1696).
MÖLLER Jordbr. 107 (
1881).
–
HÖNS-UNGE.
[HÖNS-UNGE.ssg 1]
1) (
i vissa trakter,
bygdemälsfärgat)
till 1, bildl., om ngn som första gången besöker ett ställe, en marknad o. d. o. därför är skyldig att bestå traktering. LÆSTADIUS 1Journ. 129 1831; se under HÖNSA, v.² I).
LfF 1850,
s. 166 (
i fråga om besök vid marknad i Lappmarken).
DALIN 1852;
i fråga om besök på marknaden i Arjeploug).
[HÖNS-UNGE.ssg 2]
2) jäg. till 2: unge av orre, rapphöns osv. Jäg. 1897, 2:
237. –
HÖNS-VAGN,
sbst.¹ ( hönse- 1707) (
numera bl. tillf.)
vagn för forsling av höns. KKD 10: 96 (
1707).
–
HÖNS-VAGN,
sbst.² [jfr sv. dial. (Hälsingl.) vagn, vagel, nor. dial. vagn, tvärträ under släde]
. (†) vagel. Fans uti mit wedhus, mit under hönswagnen, et stort skahllöst ägg.
BROMAN Glys. 1: 379 (
1720).
LIND (
1749).
HEINRICH (
1814).
–
HÖNS-VAKTARE.
( höns- 1730 osv. hönse- 1640–1700) (
numera bl. tillf.)
person som vaktar höns. Linc. (
1640).
–
HÖNS-VAKTERSKA.
( höns- 1851 osv. hönse- 1640) (
numera bl. tillf.)
kvinna som vaktar höns. Linc. Kk
1 a (
1640).
TOPELIUS Läsn. 6: 168 (
1884).
–
HÖNS-ÄGG.
( höns- 1551 osv. hönsa- 1642. hönse- 1622–1682) [fsv. hönsa äg]
G1R 22: 448 (
1551).
Fattig qvinna skänker hönsägg, för att få gåsägg igen. GRANLUND Ordspr. (
c. 1880).
Icke kläcker man örnar ur hönsägg! TOPELIUS Planet. 1: 45 (
1889). särsk. ss. mätt vid angivande av storlek.
L. PAULINUS GOTHUS Pest. 91 b (
1623).
Haglen wore så store som Hönsägg. SCHRODERUS Os. III. 2: 239 (
1635).
–
HÖNS-ÄGG-STOR.
jfr -ÄGG slutet.
B
(
†):
–
HÖNSA-HUMLE.
humle som användes ss. hönsfoder? Madahwmbla 1/2 p:d, Hönssahwmble 2 ma(rk). SkaraStiftJordeb. 9 (1540).
–
HÖNSA-REPOR, pl.
växten Eumex Crispus Lin., krussyra, vilken gärna ätes av höns. BlekHushT 1817,
s. 102.
C
(
†):
–
HÖNSE-BÄNK.
[jfr Östsv. dial. hönsstol]
(
förr)
bänk vars undre del tjänade som hönsbur; jfr GÅS-BÄNK. Fosz 71 (
1621; nt.:
hônre wiste).
–
HÖNSE-GÄLNING.
[efterleden sidoform till
GALNING (av GALA, v.) med anslutning till HÖNS-GÄLL]
b (
1640).
Wed hönssegälningen. VDAkt. 1669,
nr 115.
–
HÖNSE-ISTER.
(hönsa- 1642–1645. hönse- 1578–1675) [fsv. hönsa ister]
hönsfett; förr särsk. användt i läkekonsten. BOLAVI 29 a (
1578).
LINDH Huuszapot. 109 (
1675).
–
HÖNSE-KÅL.
växt av släktet Anagallis Lin.; särsk. i uttr. röd könsekål o. d., om arten Anagallis arvensis Lin., rödarv(e), o. i uttr. blå hönsekål o. d., om arten Anagallis cærulea Schreb., blåarv(e). Fosz 32 (
1621).
FRANCKENIUS Spec. A
3 a (
1638).
Därs. A 3 a (
1659).
SERENIUS Kkkk 1 a (
1757).
–
HÖNSE-MATE.
[till MAT. Växten tjänar som hönsmat]
växten Stellaria media (Lin.) Cyrill., våtarv; jfr HÖNS-MAT 2. FRANCKENIUS Spec. A
2 b (
1638).
–
HÖNSE-SOD.
( hönsa- c. 1645. hönse- 1578–1642) [fsv. hönsa sudh]
hönssoppa. BOLAVI 10 a (
1578).
IERICI Colerus 1: 209 (
c. 1645).
–
HÖNSE-TIPP(EN), -TJUV, -TRÄCK, -TUPP, -VAGN, sbst.¹,
–
HÖNSE-VÄGGRÄS.
(-vägge-) [jfr HÖNS-GRÄS 3]
växten Polygonum aviculare Lin., trampgräs. IERICI Colerus 1: 200 (
c. 1645).
Avledn.