HÖRSEL hœr⁴sel, r. l. f. (m. SAHLSTEDT, BERNDTSON (1880)); best. -seln ((†) -slen 1Kor. 12: 17 (NT 1526), LIDBECK Anm. 209 1811; jfr Anm. nedan)); pl. (föga br.) -slar (STRINDBERG Landsv. 55 (1909)); förr äv. HÖRSLA, f.; best. -an; l. HÖRSLE, f.; best. -en. Anm. Formen hörslen kan vara sg. best. såväl av HÖRSEL som av HÖRSLE. (hörsel (-öö-) 1579 osv. hörsl 1578–1742. hörsla c. 1600 (: hörslan, sg. best.) – 1868 (: hörslan, sg. best.). hörsle 1538–1593. hörtzel (-örds-) c. 1580–1660 (: hördslen))

[fsv. hörsl, hörsla; jfr d. hørsel; avledn. till HÖRA]

[HÖRSEL 1]

1) motsv. HÖRA 1: förmåga(n) att höra; sinne (hos människa o. djur) varigm ngn är i stånd att uppfatta ljud. God, fin, skarp, utmärkt, dålig, svag hörsel. Förlora, mista hörseln (på ena örat). Hans hörsel har börjat avtaga. 1Kor. 12: 17 (NT 1526). Och seger Gregorius Nazianzenus, att j bland alle fem sinner är hörszlen then allre subtiligste. LUDVIGSSON Norman 5 (c. 1550). För min del bekänner jag mig icke ega så fin hörsel, at jag märker något ljud, som saknas emellan O. och Å. ASAHLSTEDT i DA 1768, nr 36, s. 1. Vid 71 års ålder har jag .. syn och hörsel oförsvagade. DE GEER Minn. 2: 299 (1892). Jag höll andan, jag spände min hörsel och kikade långt in mellan ogrästuvorna. JENSEN Hudson FjärrL 200 (1925). – jfr DÖV-, FÄRG-, ORD-, VOKAL-HÖRSEL. – särsk.

[HÖRSEL 1.a]

a) (i fackspr.) i uttr. (göra ngt) på hörsel(n), (göra ngt) med anlitande (blott) av hörseln. Han .. följde spåret på hörsel, men hade snart ljudet på ett helt annat håll. STRINDBERG Hafsb. 188 (1890). Afläsning (av mottaget telegram) med synsinnet och afläsning "på hörseln". TT 1895, M. s. 106.

[HÖRSEL 1.b]

b) i bildl. anv. SvLittFT 1833, sp. 681. (Runeberg har) fogat orden till hvarandra med en underbart fin hörsel för deras samklang. SÖDERHJELM Runebg 2: 398 (1906). En internationellt nivellerad halfherretyp med försvagad hörsel för hembygdens maning. TurÅ 1914, s. 32.

[HÖRSEL 1.c]

c) (†) om öra. Bonden .. slog skogsmannen under hörslan, så att denne blef liggandes död på stället. HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 2: 362 (1868).

[HÖRSEL 2]

2) (föga br.) motsv. HÖRA 2: förhållandet att höra ngt, hörande. GRUBB 383 (1665). Då var mig Ajas lärare i hörselns konst. RUNEBERG 5: 266 (1863). Bekantskapen (med Fritiofs saga) torde dock ha gjorts mer genom hörsel än genom läsning. HELLBERG FrödingM 86 (1925). – jfr HISS-HÖRSEL. – särsk. (†) i uttr. komma i ngns hörsel, komma att höras l. bliva hörd av ngn. Saken är så, att hon tiänar inthet att komma i mongas hörssel. RP 9: 153 (1642).

[HÖRSEL 3]

3) (†) gehör (se GEHÖR, sbst.¹ ²). Den, som stämmer et slikt Instrument, efter hörslen. VetAH 1743, s. 282.

[HÖRSEL 4]

4) (†) motsv. HÖRA 3: förhållandet att ngn lyssnar till ngn; gehör (se GEHÖR, sbst.¹ ⁴); äv. konkretare: audiens. Linc. (1640). Han til all min bön ei någon hörsel gaf. KOLMODIN QvSp. 1: 443 (1732). Frommas Röster blott hos Gudar Hörssel finna. MALMBORG Barcley 550 (1740). Sänningeboden anhöllo .. om hastig hörsel. AsiatB 1: 413 (1741).

[HÖRSEL 5]

5) (†) motsv. HÖRA 9: förhållandet att bliva åtlydd; respekt, myndighet; särsk. i uttr. hava (god) hörsel med l. av ngn, åtnjuta respekt hos ngn, få hörsel med ngn, bliva åtlydd av ngn; jfr HÖRSAMHET 2. När prosterne tilsägie presterne nogot .. och han får icke hörsl medh honom, skall han sådant giffue Episcopo .. thett kunnogtt. SynodA 2: 24 (1585). LReg. 147 (1620). Och iag .. moste lijda stort föracht .. att iag ingen hörsell aff honom hafuer vthan han giör och låter som honom synes. VDAkt. 1709, nr 206.

Ssgr (i allm. till 1):

– HÖRSEL-APPARAT. i sht fysiol. sammanfattande benämning på hörselorganen. THORELL Zool. 1: 175 (1860). LUNDELL Rättstafn. 53 (1886).

– HÖRSEL-BEN. ( hörsel- 1738 osv. hörslo- 1778)

[jfr nylat. ossicula auditus]

anat. ben i hörselapparaten; särsk. om vart särskilt av de tre ben, hammaren, städet och stigbygeln, som förbinda trumhinnan med trumhålans innervägg. Anm. Förr räknade man ofta fyra hörselben, då det långa, nedåtriktade utskottet på städet (crus longum, "hornet") l. också dess linsformiga bihang (processus lenticularis incudis, "linsbenet") betraktades som ett särskilt ben. ROSENSTEIN Comp. 274 (1738). HERNQUIST Hästanat. 6 (1778). SÖNNERBERG Loder 358 (1799). DALIN (1852) . BROMAN Männ. 2: 102 (1925).

– (1, 2) HÖRSEL-BILD.

[jfr SYNBILD]

psykol. om sinnesförnimmelse som förmedlas gm hörseln. REIN Psyk. II. 1: 406 (1891). Vid ett språks inlärande (äro) hörselbilderna .. lika viktiga som synbilderna. SFS 1906, nr 10, s. 14.

– HÖRSEL-BLÅSA, r. l. f.

[HÖRSEL-BLÅSA.ssg 1]

1) (numera knappast br.) zool. den vätskefyllda blåsa hos många ryggradslösa djur, ss. blötdjur, snäckor, kräftdjur, som man förr ansåg vara ett hörselorgan, men som numera konstaterats vara ett statiskt organ. LOVÉN ÅrsbVetA 1843–44, s. 76. WALLENGREN (o. HENNIG) 5: 126 (1916).

[HÖRSEL-BLÅSA.ssg 2]

2) embryol. från huden (ektodermet) nedåt instjälpt blåsa som utgör det inre hörsel- o. statiska organets embryologiska form, labyrintblåsa; jfr -GROP. SUNDSTRÖM Huxley 19 (1874). VerdS 88– 89: 52 (1900).

– HÖRSEL-CELL. histol. cell som förmedlar hörselförnimmelser. DuodSanal. (1889). BOHLIN Männ. 94 (1930).

– HÖRSEL-CENTRUM. anat. den del av hjärnbarken i övre tinningloben där retningarna i hörselnerven omvandlas till hörselförnimmelser. REIN Psyk. 1: 450 (1876). I den övre tinningvindelns mitt befinner sig hörselcentrum. BROMAN Männ. 2: 28 (1925).

– HÖRSEL-FEL.

[HÖRSEL-FEL.ssg 1]

1) till 1: fel beträffande hörseln. THOLANDER Ordl. (c. 1875). Hygiea 1883, s. 413.

[HÖRSEL-FEL.ssg 2]

2) (föga br.) till 2: hörfel. BECKMAN SprL 159 (1918).

– HÖRSEL-FÖRMÅGA. ÅrsbVetA 1824, s. 428. Hörselförmågan pröfvas särskildt å hvartdera örat. SFS 1905, Bih. nr 45, s. 1.

– HÖRSEL-FÖRNIMMELSE. Känsel-, hörsel- och smakförnimmelser. REIN Psyk. 1: 441 (1876).

– HÖRSEL-GROP. embryol. fördjupning i ektodermet vari hörselorganet tillsammans med det statiska organet embryonalt anlägges. VerdS 167: 32 (1909).

– HÖRSEL-GÅNG. ( hörsel- 1799 osv. hörslo- 1778) anat. den rörlika, något krökta gång varigm ljudet ledes utifrån till trumhinnan (meatus acusticus externus, yttre hörselgången); äv. om den kanal i klippbenet varigm hörselnerven inkommer i innerörat (meatus acusticus internus, inre hörselgången). HERNQUIST Hästanat. 6 (1778). THORELL Zool. 1: 178 (1860). BonnierKL 5: 1217 (1924).

– (1, 2) HÖRSEL-HALLUCINATION. (i fackspr.) hallucination som tyckes vara förmedlad gm hörseln; hörselvilla. RYDBERG FilosFörel. 3: 238 (1878). LANDQUIST Fröding 70 (1916).

– HÖRSEL-HINNA, r. l. f. (†) trumhinna. VetAH 1789, s. 201. FLORMAN Anat. 1: 117 (1823). NYBERG 3: 81 (1842).

– HÖRSEL-HÅR anat. vart särskilt av de från vissa sinnesceller i örat utskjutande, av fina hår sammansatta spröt som enl. ä. uppfattning ansågos förmedla hörselförnimmelser, men som numera hänföras till det statiska organet. LOVÉN Huxley 157 (1871). ALMQUIST AntHistol. 136 (1916).

– (1, 2) HÖRSEL-INTRYCK ~²⁰ l. ~⁰². hörselförnimmelse. RYDBERG FilosFörel. 3: 190 (1878).

– HÖRSEL-KONST(EN). (†) om musik(en). DALIN Arg. 2: 225 (1734, 1754)

– (1, 2) HÖRSEL-LUR. (föga br.) hörlur. MarkallN 1: 40 (1820). WRETLIND Läk. 7: 53 (1899).

– HÖRSEL-LÖS. ( hörsel- 1640–1852. hörslo- 1555) (†) som är utan hörsel, döv. Öronen (på papisterna) äro platt hörslolöös. LPETRI 2Post. 95 b 1555; i bild). DALIN 1852.

– (1, 2) HÖRSEL-MASKIN. (förr) ett slags hörapparat? Mursinnas Hörsel-Machin af Silfver. DA 1824, nr 211, s. 7.

– (1, 2) HÖRSEL-MINNE.

[jfr SYNMINNE]

i sht psykol. (särskilt utvecklat) minne för hörselförnimmelser, auditivt minne. Jag medger, att mitt hörselminne i dag är besynnerligt. ALMQVIST TreFr. 1: 152 (1842). LARSSON Psyk. 36 (1910).

– HÖRSEL-NEDSÄTTNING ~⁰²⁰. i sht med. 2NF 18: 118 (1912). LbKir. 2: 117 (1922).

– HÖRSEL-NERV. ( hörsel- 1759 osv. hörslo- 1778) anat. den åttonde hjärnnerven (nervus acusticus), som går till innerörat o. förmedlar hörselintryck gm snäckan samt jämviktsintryck gm båggångarna; i inskränkt bemärkelse bl. om den del av nerven (nervus cochlearis) som förmedlar hörselintryck (motsatt: jämviktsnerven, nervus vestibularis). DURÆUS Naturk. 95 (1759). FLORMAN Anat. 2: 163 (1830). HOLMGREN ÖronNäsHals 31 (1925).

– HÖRSEL-ORGAN. (i sht i fackspr.) organ för förnimmande av ljud; om örat, då man icke särskilt tänker på dess uppgift att vara ett statiskt organ; förr äv. i pl. om hörselapparaten. DALIN Arg. 2: 149 (1734, 1754) Örat är .. till största delen ett hörselorgan. BROMAN Männ. 2: 100 (1925).

– HÖRSEL-PRÖVNING. (i fackspr.) Vid förekommande fall af hörselpröfning användes medelstark hviskning. SFS 1894, Bih. nr 106, s. 2.

– HÖRSEL-REDSKAP. ( hörsel- 1823–1855. hörsle- 1789) (numera knappast br.) hörselorgan; förr äv. i pl. om hörselapparaten. VetAH 1789, s. 209. Labyrinthus Auris (Labyrinten) kallas de till hörselredskapen hörande delar, som (osv.). FLORMAN Anat. 1: 109 (1823). NILSSON Fauna 4: VI (1855).

– HÖRSEL-RUBBNING. med. WRETLIND Läk. 9–10: Reg. (1902).

– (1, 2) HÖRSEL-RÖR. (numera knappast br.) hörrör, hörlur. WESTE (1807). HALLIN Hels. 2: 721 (1885). CANNELIN (1921).

– HÖRSEL-SINNE. hörsel. LEOPOLD 6: 140 (1806). Hörselsinnet och dess organ örat. NOREEN VS 1: 17 (1903).

– HÖRSEL-SKARP. (i skriftspr., mindre br.) som har skarp hörsel (för ngt); som har öppet öra (för ngt); i bildl. anv. (Fru Nordenflycht) visar sig ytterst hörselskarp för nya kulturströmningar i Europa. KWARBURG i GHT 1895, nr 235 A, s. 2. SDS 1904, nr 71, s. 2.

– HÖRSEL-SKÄRPA, r. l. f. (i skriftspr.) egenskap(en) att äga skarp hörsel; äv. bildl. HALLIN Hels. 1: 276 (1885). SÖDERHJELM Levertin 2: 86 (1917).

– (1, 2) HÖRSEL-SPRÅK. språkv. motsatt: synspråk. Hörselspråk eller hörbara språk, som vädja till hörselsinnet och dess organ örat. NOREEN VS 1: 17 (1903).

– HÖRSEL-STEN.

[efter OTOLIT, eg.: "öronsten"]

anat. äldre benämning på var särskild av statoliterna, vilka tidigare ansågos förmedla hörselförnimmelser (o. därför kallades otoliter); i sht i pl. ASScF 5: 214 (1853, 1858) NoK 19: 98 (1923). 3NF 7: 482 (1927).

– HÖRSEL-SÄCK anat. var särskild av de båda säckformiga utvidgningarna (sacculus o. utriculus) av hinnlabyrinten. ASScF 5: 215 (1853, 1858) PopVetAfh. 32: 70 (1909).

– HÖRSEL-TRUMPET.

[efter nylat. tuba auditiva]

anat. eustachiska röret, örontrumpet. MÜLLER LbAnat. 250 (1905). BROMAN Männ. 2: 103 (1925).

– (1, 2) HÖRSEL-VILLA, r. l. f. felaktig hörselförnimmelse, hörfel; hörselhallucination. MÖLLER (1790). Det var kanske en tillfällighet, kanske en hörselvilla, men hon tyckte att tonen lät så allvarligt sträng. LUNDEGÅRD LaMouche 261 (1891). Jag började tro, att jag varit offer för en hörselvilla. GELLERSTEDT Hult 155 (1906).

– HÖRSEL-VÄRKTYG. (†) hörselorgan; ofta i pl. om hörselapparaten. SvSaml. 4: 122 (1765). Sjukdomar i de inre hörselverktygen. LUNDBERG HusdjSj. 227 (1868).

(†):

– HÖRSLE-REDSKAP, se A.

– HÖRSLE-STRÄNG, r. l. m. hörselnerv. VetAH 1749, s. 277.

[till HÖRSLA]

(†):

– HÖRSLO-BEN,

– HÖRSLO-GÅNG,

– HÖRSLO-LÖS,

– HÖRSLO-NERV, se A.