[fsv.
höster, sv. dial.
höst, i bet.
II 1 o. (i sydligaste Sv.)
I; jfr d.
høst, skörd, höst, nor. dal.
haust, m. (o. n.), isl.
haust, n., fnor.
haustr, m., höst. I bet. II av germ.
harƀusta- jämte
harƀista-, vilket senare föreligger i mnt.
hervest, mnl., holl. o. ffris.
herfst, fht.
herbist, t.
herbst, feng.
hærfest, eng.
harvest, skörd l. höst; till roten i lat.
carpere, plocka (av), gr. καϱπός, frukt. I bet. I är ordet väsentligen vbalsbst. till
HÖSTA (jfr sv. dial. (Gotl.)
hoist, skörd:
haust, hösttid). Ändelsen
-as i uttr. (i) höstas (fsv.
höstas, -es, -ers, -res) torde vara en variant till
-s i
i aftons (i afse), i söndags o. d.; jfr uttr.
i somras, i vintras, i våras samt
i julas, i påskas o. d.; se etymolog. avdeln. under AFTON
1 e, f]
).
).
).
m. fl.
).
).
).
).
).
).
.
).
).
).
m. fl. – särsk.
reste jag utomlands.
).
).
).
).
: i förledne Höst). Jag måste hem i höst, sade Refr.
).
). (
).
).
).
).
.
.
).
kinn, som saftlöse plantor, / Groo, och gråna med hast: och Hösten i hufwudet hyser.
). I min ålders höst.
).
).
Ssgr(i allm. till
II 1). De av nedan anförda ssgr som ansluta sig till I kunna i regel äv. hänföras till
HÖSTA I, vartill de i många fall urspr. torde vara bildade. A
–
HÖST-ADONIS bot. örten Adonis autumnalis Lin., gossen i det gröna. TORÉN Rebau o. Hochstetter 106 (1851).
–
(I) HÖST-AND(EN),
r. l. f. ( höst- 1526–1839. höste- 1813–1844) (
†)
skördetid(en); jfr AND sbst.² 2. Som och thå höst anden för handen war. GlJoh. 4: 34 (NT 1526).
JOHANSSON HomOd. 9: 135 (
1844).
–
HÖST-ARBETE ~⁰²⁰, äv. ~²⁰⁰. ( jordbruks- l. trädgårds)arbete som utföres under hösten. VDAkt. 1701, nr 241. Höst-arbeten: Sätta vårlanden i godt stånd; rothugga och rödja i ängar och hagar. FISCHERSTRÖM 2: 330 (1780). ALMQVIST Grimst. 31 (1839).
–
HÖST-ASTER bot. benämning på om hösten blommande, fleråriga, ss. prydnadsväxter odlade örter av släktet Aster Lin. (ss. Aster Novi Belgii Lin. o. Aster amellus Lin.), samt på liknande former av släktet Chrysantemum Lin. m. fl. QUENNERSTEDT KampTillv. 47 (
1898).
–
HÖST-ASTRAKAN. (
numera föga br.)
trädg. om vissa slag av sent mognande astrakaner. LUNDSTRÖM Trädg. 1: 169 (
1831).
ENEROTH Pom. 2: 1 (
1866).
–
HÖST-BASAR.
jfr BASAR 4. –
HÖST-BEREDNING.
landt. o.
trädg. jfr -ARBETE. Åkerjordens höstberedning. BtRiksdP 1869,
I. 1: nr 21, s. 44.
–
HÖST-BETE,
n. bete (se BETE, sbst.¹ ¹ o. [HÖST-BETE.ssg 3]
3) om hösten; särsk. om bete av efter slåttern åter uppväxande foderväxter. G1R 27: 273 (
1557).
TLandtm. 1900,
s. 614.
–
HÖST-BIENNER,
sbst. pl.
bot. tvååriga, på hösten groende växter. BotN 1905,
s. 177.
–
HÖST-BLAD.
om en växts blad på hösten; särsk. bot. om de mot slutet av vegetationsperioden utväxande bladen (som ofta äro olika vår- o. sommarbladen). Höstbladens röda färg. AGARDH Bot. 2: 279 (
1832).
BotN 1908,
s. 227.
–
HÖST-BLOM. (
i vitter stil)
jfr -BLOMMA. Som höstblom sprucko skenen / ur dunklet fler och fler. KARLFELDT FlBell. 139 (
1918).
–
HÖST-BLOMMA,
r. l. f., förr äv. -BLOMME . i sht bot. blomma som slår ut om hösten; äv. (numera icke i fackmässigt spr.): växt som blommar om hösten. LINNÉ Gothl. 325 (1745). Höstblommorna af Lamium amplexicaule. BotN 1867,
s. 85. (†) Höstblommar, medh fem små bladh.
Linc. 1640;
under petilius;
om en numera okänd, av den romerske författaren PLINIUS
D. Ä. omtalad ört petilium).
–
HÖST-BLOMSTRING. särsk.
bot. (på hösten) efter den normala blomstringstiden inträdande alstring av nya blommor innefattande "efterblomstring" o. "förblomstring"; ofta inskränktare: "efterblomstring". BotN 1883, s.
21.
3NF 6: 337 (
1926).
–
HÖST-BLÅ. (
i vitter stil)
blå ss. himmel, hav o. d. om hösten. En höstblå himmel med kyligt klar luft, genomdallrad af solsken. LUNDEGÅRD Tannh. 1: 24 (
1895).
–
HÖST-BLÅSNING. (
†)
metall. blåsning i masugn om hösten. OxBr. 11: 140 (
1625).
JOHANSSON Noraskog 3: 247 (
i handl. fr. 1684).
–
HÖST-BODAR, pl.
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) höstfäbodar. BROMAN Glys. 1: 205 (
1726).
Fatab. 1918,
s. 47.
–
HÖST-BRODD. (
numera knappast br.)
i sht landt. om hösten uppskjutande (sädes)brodd. HushBibl. 1755,
s. 265.
PALMSTJERNA Snapph. 1: 48 (
1831).
–
HÖST-BRUK.
landt. jfr BRUK 8. VDP 1665,
s. 694.
Höstbruk, åkerarbeten på hösten, sedan skörden afslutats, bestå hufvudsakligen i upplöjning af nästa års vårland och träde. JUHLIN-DANNFELT (1886). –
HÖST-BÄRANDE,
p. adj. (
mindre br.)
landt. om ko: som kalvar om hösten. Höstbärande kor. VL 1894,
nr 260, s. 2.
–
HÖST-DAG.
( höst- 1547 osv. höste- 1545–1723) dag om hösten; i pl. förr äv.: höst. Höste dagerne äre nu i henderne
(dvs. nära för handen) och alle dager storm och owäder tilförmodendes.
G1R 17: 480 (
1545).
Det var en varm höstdag. PoetK 1813, Suppl. s.
147.
SvH 2: 169 (
1905). särsk. (
†)
i sg. obest. o. i formen höstdags i adverbiell anv. samt i uttr. om höstdag, om l. under hösten, höstetid; jfr
-DAGS, adv.¹
(Han) lott liggia humblan quarran thr j Danska viid Strandena .. vm høst dagh.
SthmTb. 14/3 1547. Höga Trän som himlen hoota / .. Fälla Höst-dagz effter raden, / Bladen.
LUCIDOR (SVS) 106 (
c. 1670). Då en timas vind försummad är,
(har detta) offta förorsakat en så stor skada, att skiepp och gods derigenom råkat i största äfventyr, särdeles höstedag.
2RA 1: 34 (
1719).
–
HÖST-DAGJÄMNING ~⁰²⁰. i sht astr. den tidpunkt om hösten då dag o. natt äro lika långa, enl. nya stilen inträffande den 23 sept. Höstdagjämningen == d. 12 Sept. kl.
8.11. min. f. m.
Hofcal. 1738,
s. 2.
Ssgr:
–
höstdagjämnings-moment(et). (
knappast br.)
astr. om tidpunkten för solens passerande gm höstdagjämningspunkten. MELANDERHJELM Astr. 1: 315 (
1795).
–
höstdagjämnings-punkt.
astr. om den ekvinoktial- l. dagjämningspunkt som solen passerar vid höstdagjämningen.
2 VittAH 5: 14 (
1789,
1796)
LINDHAGEN Astr. 261 (
1860).
TT 1900,
K. s. 94.
–
HÖST-DAGS,
adv.¹, se formavdelningen under HÖST.
–
HÖST-DAGS,
adv.², se -DAG slutet.
–
HÖST-DIMMA,
r. l. f. NDA 1861,
nr 205, s. 2.
–
HÖST-DRAG.
biodl. i fråga om bin: insamling (av honung o. frömjöl) om hösten. LEWERÉN Bisköts. 13 (
1900).
–
HÖST-DRIFT bot. om frön, frukter o. andra växtdelar som under hösten driva omkring i floder o. d.; jfr DRIFT 3 e δ. SERNANDER Skand Veget. 56 (
1901).
–
HÖST-DRÄKT. särsk.
[HÖST-DRÄKT.ssg 3.a]
a) motsv. DRÄKT II 2 a: (kläde)dräkt buren om hösten (av kvinna). NJournD 1860, s.
158. b) i sht
zool. o.
jäg. i fråga om djur, motsv.
DRÄKT II 2 b γ. I två skott sköt jag
8 stycken Tringa pugnax i höstdrägt.
NILSSON Dagb. 203 (
1816,
1878)
c) bot. i fråga om växt, motsv.
-DRÄKT II 2 b δ.
(Blåsippans) höstdräkt afviker från vårdräkten däri, att det vårliga blommande årsskottet ersättes af en stark, fast sammansluten knopp.
HeimdFolkskr. 31: 5 (
1895).
–
HÖST-FEBER. (
†)
om viss febersjukdom ("frossa") som uppträdde om hösten; jfr -FROSSA. LAGERBRING 1Hist. 2: 774 (
1773).
Understundom .. kallas .. (den remittenta formen av "frossa") höstfeber, vanligast dock åtminstone nu mera Augustifeber. BERGMAN Folksj. 209 (
1875).
NF 5: 431 (
1882).
–
HÖST-FEST.
fest som firas om hösten; ofta om basar o. d. som avhålles under hösten, eg. med försäljning av skänkta höstens alster (frukt, blommor o. d). LINDFORS (
1815).
Jungfruföreningen Vänskapskretsen i Halsberg hade sin höstfest i går afton i baptistkapellet med sång, kaffe med dopp o. s. v. NerAlleh. 1896,
nr 209, s. 2.
KARLFELDT Hösth. 94 (
1927).
–
HÖST-FESTONG. (
i vitter stil,
tillf.)
Möt mig i kvällens land, vid kopparfloden, / där ekar spegla sina höstfestånger. KARLFELDT FlPom. 10 (
1906).
–
HÖST-FISK.
fisk som fångas (företrädesvis) om hösten. G1R 17: 533 (
1545).
Höstfiskar eller de (fiskar), som .. nappa bäst (om hösten): abborre, laxöring m. fl. SCHRÖDER Fiske 17 (
1900).
–
HÖST-FISKE. Wåhrfiskie, sommar- och höstfiskie.
FörarbSvLag 1: 413 (
1692).
–
HÖST-FJUN. (
mindre br.)
bot. höstfibla (se d. o. a). HOLMSTRÖM Naturl. 160 (
1895).
ArkBot. 1: 287 (
1903).
–
HÖST-FLOD.
( höst- 1581 osv. höste- 1586) jfr FLOD sbst.³ ¹. BRAHE Oec. 98 (
1581;
uppl. 1920). På hösten kommer den tredje floden eller höstfloden, hvilken i vårt land icke är så stark, emedan vi om hösten hafva föga regn, men mera snö.
BERLIN Lsb. 339 (
1852).
FLODSTRÖM Naturförh. 175 (
1918).
–
HÖST-FLOX bot. namn på prydnadsväxterna Phlox paniculata Lin. o. Phlox hybrida Hort., höstsyren. FolkskV 1901,
s. 159. 2NF
21: 786 (
1914).
–
HÖST-FLUGA. (
mera tillf.)
fluga som visar sig om hösten; i sht i jämförelser. Matt som höstflugan .. irrade denne olycklige från by til by. EURÉN Kotzebue Orth. 3: 111 (
1794).
Solnedg. 4: 41 (
1914).
–
HÖST-FLYTTNING.
[HÖST-FLYTTNING.ssg 1]
1) till FLYTTNING 2. RISINGH LandB 40 1671;
i fråga om träd).
[HÖST-FLYTTNING.ssg 2]
2) till FLYTTNING 4. Landt- och Stads-Tjenstefolk .. erhålles vid instund. Höstflyttning. DA 1824,
nr 169,
Bih. s. 4 (i annons). Vildgässen företogo sin höstflyttning.
LAGERLÖF Holg. 2: 249 (
1907).
–
HÖST-FLÖDE. (
i sht i fackspr.)
höstflod. Vår- och höstflöde. TT 1880, s.
54.
2NF 8: 594 (
1907).
– (
1)
HÖST-FOLK.
(höst- 1835–1880. höste- 1775–1897) (i sydligaste Sv., bygdemålsfärgat) skördefolk, slåtterfolk. LÖNQVIST Bara 7 (
1775).
ROSENIUS Naturst. 50 (
1897).
–
HÖST-FORNA,
r. l. f. (
†)
från hösten (till nästa år) kvarstående, visset gräs o. d.; jfr FORNA sbst.¹ GADD Landtsk. 2: 233 (
1775).
–
(I) HÖST-FRID. (i fråga om medeltida förh.)
hist. == -HELG 1. Andfriden eller Höstfriden varade i Upland från Olufsmässan til Michelsmässan. LAGERBRING 1Hist. 2: 710 (
1773).
–
HÖST-FROST.
jfr FROST 1. VetAH 1744,
s. 270.
Minst utsatt för frostskada, om hänsyn tages till både vår- och höstfroster, synes Bohuslän vara. FLODSTRÖM Naturförh. 12 (
1918).
–
HÖST-FRUKT.
i sht trädg. sådan frukt (äpplen, päron o. d.) som mognar o. ätes i sht under tiden från förra hälften av oktober till början av december; förr äv. om sommarfrukt. KROOK Alm. 1714,
s. 28. (De äpplen som mogna i augusti o. september) kallas sommar- eller höstfrukt.
BERLIN Lsb. 180 (
1852).
WALIN Födoämn. 143 (
1906).
–
HÖST-FÅGEL.
(enst., †) flyttfågel (med tanke på bortflyttningen om hösten). Så rädz iag, att .. (Minerva) wänder sig åter i en swala och med andra höstfoglar drager af. RUDBECK Atl. 1: 363 (
1679).
–
HÖST-FÅRA, förr äv.
-FÅR ,
r. l. f. (numera bl. ngn gg tillf.) fåra som plöjes om hösten; förr särsk. i uttr. lägga (åker) i höstfåra, plöja upp (åker) om hösten o. låta den ligga upplöjd över vintern. Sedan lägges åkren i Höst-får til nästkommande Vår, då han åter hanteras, som förmält är. HushBibl. 1755, s. 272. Vårplogen lider, när våren är blider; men höstfåran gror (om våren), när torkan är stor. GRANLUND Ordspr. (c. 1880). –
HÖST-FÄBODAR ~⁰²⁰, pl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt kult.-hist.) fäbodar som bebos om hösten; jfr
-BODAR,
HEM-FÄBOD.
STIERNSTOLPE Arndt 3: 194 (
1808).
SvKultarb. 5–
6: 87 (
1930).
–
HÖST-FÄRG. särsk.
om färgen på blad (löv) hos träd o. buskar under hösten. BERZELIUS ÅrsbVetA 1837,
s. 280. Alla .. trädgårdar voro klädda i gula och röda höstfärger.
LAGERLÖF Holg. 2: 424 (
1907).
–
HÖST-FÖL.
( höste- 1736) landt. under sensommaren l. (för)hösten födt föl. BROOCMAN Hush. 3: 22 (
1736).
–
HÖST-FÖRE,
n. före (väglag) om hösten. UrFinlH 326 (
1789).
Vid godt höstföre behöfves för färden tre dygn. Fennia XII. 1: 60 (
1896).
–
(I) HÖST-GILLE.
( höst- 1792–1900. hösta- 1900–1926) [jfr d. høsstgilde]
(i sydligaste Sv., bygdemålsfärgat) skördegille. SP 1792,
nr 26, s. 4 (titel på från d. översatt sångspel). FrGSkånHom 126 (
1926).
–
HÖST-GRANN.
(i vitter stil) jfr GRANN IV 2. Gröna ängar och höstgranna parker. BREMER Hem. 2: 17 (
1839).
–
HÖST-GROENDE,
p. adj. (
i fackspr.)
om frö, växt o. d. Höstgroende växter. BihVetAH XXV. 3: nr 2, s. 7 (
1899).
–
HÖST-GRÄVA,
-ning. trädg. SD 1892, nr 263, s. 6. Vid höstgräfning af jord användas helst grepar. HbTrädg. 2: 8 (1872).
–
HÖST-GRÖDA,
r. l. f. (
mindre br.)
landt. om hösten (in)sådd gröda (höstsäd o. d.). WALLIN Rel. 1: 283 (
1819,
1825)
Egendomen får .. med dåvarande höstgröda .. tillträdas 14 nästa Mars. NerAlleh. 1871,
nr 41, s. 1.
ÖSTERGREN (
1928).
–
HÖST-GRÖE bot. gräset Poa serotina Ehrh. (Poa palustris (Lin.) Roth), sumpgröe. LILJA SkånFl. 69 (
1870).
–
HÖST-GUDINNA. (
knappast br.)
HOLMBERG 2: 442 (
1795).
Höstgudinna .. (dvs.) Pomona, höstens gudinna. DALIN 1852.
–
HÖST-GUL. (
i vitter stil)
gul ss. löv, gräs o. d. om hösten. THORILD 1: 93 (
c. 1780).
Höstgula björkar. RYDBERG 9:
327 (
1894).
–
HÖST-GÄRD. (
förr)
skatt som erlades om hösten; jfr GÅRD sbst.¹ ². Och skall han vnderholla folket med läninger (dvs. sold) af höstgärden. SUFinlH 5: 216 (
1617).
–
HÖST-GÄRDE. (
†)
landt. gärde (fält) besått med höstsäd. VetAH 1782,
s. 202.
Därs. 1803,
s. 67.
–
HÖST-GÄSTNING. (
förr)
jfr GÄSTNING 1. Item clage bönderne, att the fordom haffwe utgiort till höst-gestningen, som fougten them gäster, rog 6 spen, nu moste the utgöre 10 spän. TEITT Klag. 33 (
1556).
–
HÖST-HALM. (
†)
halm av höstsäd. Wåhr-Halmen giör .. Hästarna mehra Beenmogna än Höst-Halmen. RÅLAMB 13: 105 (
1690).
–
HÖST-HELG.
[HÖST-HELG.ssg 1]
1) (i fråga om medeltida förh.) hist. till I: andfrid (se d. o. 1); jfr -FRID. FolklEtnSt. 1: 299 (
1916).
[HÖST-HELG.ssg 2]
2) (i Norrl., bygdemålsfärgat) till
II 1: under (för)hösten firad "helg" (med olika kyrkliga förrättningar, marknadshandel o. d.). "Hösthelgen"
(firas av lapparna) i början av september.
SANDSTRÖM NatArb. 2: 136 (
1910).
–
HÖST-HELVELLA.
(knappast br.) bot. i uttr. fårade hösthelvellan, svampen Helvella lacunosa Afz. STRÖMBOM Svamp. 64 (
1886).
–
HÖST-HIMMEL. (
i sht i vitter stil) .
BREMER FamH 1: 167 (
1831).
–
HÖST-HJÄLP. (
förr)
jfr HJÄLP 1 d β. Han fahr omkring i sin Sacellanie och begärar hösthielp, bestående i humble, lijn eller annat gott hvad dhet då vara må. VDAkt. 1700,
nr 429. Därs.
1788,
nr 535.
–
HÖST-HONUNG biodl. honung som insamlas under sensommaren l. förhösten, ljunghonung. Ymer 1921,
s. 261.
–
HÖST-HORN.
(enst., i poesi) horn vari man blåser om hösten; äv.: ymnighetshorn; jfr FULL-HORN. Det droppar av stjärnljus från hösthornets rand. KARLFELDT Hösth. 8 (
1927).
–
(I) HÖST-HÄCK.
(i sydligaste Sv., bygdemålsfärgat) landt. (vardera sidoväggen i) överredet på visst slags vagn för inkörande av säd; äv. om dylik vagn. ÅgerupArk. Bouppt. (
1748).
SDS 1928,
nr 51, s. 1.
–
HÖST-HÖ. (
numera knappast br.)
landt. VarRerV 36 (1538). Vtaff återigen vpwäxande gräs warder Hösthöö. SCHRODERUS Comenius 419 (
1639;
t. texten: Grummet .. Herbsthew). Hösthö ..
(dvs.) Hö, som inbergas hösttiden.
DALIN 1852.
–
HÖST-IS.
Höst-is. .. Är hel klar och Solid .. är ock seg samt något elastique. WALLERIUS Hydrol. 36 (
1748).
Höstisarnes offer. KarlstT 1895,
nr 1718,
s. 3. Varning för höstisarna!
SvD(A) 1929,
nr 328, s. 10.
–
HÖST-KANT(EN). (
vard.)
i uttr. på höstkanten, på höstsidan. En kulen och ruskig marknadsdags afton på höstkanten. FALK Skolp. 126 (
1903).
–
HÖST-KAPPA.
i sht i fråga om kvinnodräkten; särsk. i förb. höst- och vårkappa. NJournD 1854,
s. 165.
–
(I) HÖST-KARL.
(höst- 1919–1926. höste- 1900) (i sydligaste Sv., bygdemålsfärgat) person som deltager i skördearbete, skördearbetare. SDS 1900,
nr 490, s. 3.
LD 1926,
nr 185, s. 8 (i annons).
–
HÖST-KATTOST. (
†)
[HÖST-KATTOST.ssg 1]
1) örten Althæa rosea (Lin.) Cav., stockros. FRANCKENIUS Spec. C
3 a (
1659).
[HÖST-KATTOST.ssg 2]
2) i uttr. livfärga höstkattost, örten Malva alcea Lin., rosenkattost, samt vit höstkattost, om vitblommig form av nämnda ört. RUDBECK HortBot. 4 (
1685).
–
HÖST-KLOCKA.
[HÖST-KLOCKA.ssg 1]
1) örten Gentiana Pneumonanthe Lin. LINNÉ Fl. nr 202 1745;
fr. Smål.).
KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 55 (
1903).
[HÖST-KLOCKA.ssg 2]
2) (
†)
örten Campanula patula Lin., ängsklocka. LILJEBLAD Fl. 88 (
1792).
MEURMAN (
1846).
–
HÖST-KORN.
landt. (fyr- l. sexradigt) korn som sås om hösten. LUNDEQUIST Landtbr. 262 (
1840).
–
HÖST-KRANKHET. (
†)
== -SJUKDOM. HERLICIUS Alm. 1641, s. B
3 b.
–
HÖST-KULEN. (
i vitter stil)
Alt är mörkt och höstkulet. BREMER Brev 1: 115 (
1830).
–
HÖST-KVARTAN. (
†)
om hösten uppträdande "tredjedagsfrossa"; jfr -FROSSA. SvMerc. IV. 4: 197 (
1759).
–
HÖST-KVÄLL.
( höst- 1792 osv. höste- 1792–1839) jfr -AFTON. SP 1792,
nr 218, s. 4. Och liten pilt han sitter en kulen hösteqväll / Och leker tyst inunder gula linden. BEMALMSTRÖM
6: 35 (
1839).
De trista, tunga höstkvällarna. SEGERSTEDT Händ. 4 (
1918,
1926)
–
HÖST-KYLA,
r. l. f. LING As. 282 (
1833).
–
HÖST-KÖRA,
-ning. landt. höstplöja. MELGH (
1749) i
SmålHembygdsb. 4: 23. Den väl höstkörda mossjorden.
MosskT 1889,
s. 449.
–
HÖST-LAND.
( höst- 1911. höste- 1690) [HÖST-LAND.ssg 1]
1) (
†)
== -GÄRDE. Thet är och nödigt, att man alltijdh ömsar sina Åkrar, förbyter Höstelandet uthi Wåhr-Land. RÅLAMB 13: 17 (
1690).
[HÖST-LAND.ssg 2]
2) (
i fackspr.)
område brukat till renbete om hösten. Gränsområdena till Norge i våra nordligaste lappmarkssocknar användas som höstland, då renarna återvända från Norge. FoFl. 1911,
s. 18.
–
HÖST-LANDSKAP ~⁰², äv. ~²⁰. särsk. mål. WoJ (1891). Höstlandskapet är aldrig idylliskt. HEDVALL RunebgStil 46 (1915).
–
HÖST-LEKANDE,
p. adj. zool. o.
fisk. om fisk: som leker om hösten. LILLJEBORG Fisk. 3: 70 (
1889).
–
HÖST-LIK,
adj. i sht om väderlek o. d.; jfr HÖSTLIG DÄHNERT 121 (
1746).
Det började bli höstlikt öfverallt nu. HEDENSTIERNA FruW 71 (
1890).
–
HÖST-LUFT.
MÖLLER 1140 (
1782).
Jag .. öppnade mitt fönster och insöp den svala höstluften. HYLTÉN-CAVALLIUS Lif 106 (
c. 1880).
–
HÖST-LÄGGA,
-ning. (i vissa trakter,
starkt bygdemålsfärgat)
landt. höstplöja. VetAH 1777,
s. 255.
På hösten krokades ock harvades alla åkrarna, vilket kallades att "höstlägga". Landsm. XI. 10: 12 (
c. 1888).
–
HÖST-LÖK. (
†)
(den lökformiga knölstammen av) örten Colchicum autumnale Lin., tidlösa; jfr -TIDLÖSA. PH 11: 279 (
1777).
MÖLLER (
1790,
1807;
under lök).
Ssg:
–
höstlöks-ättika. (
†)
farm. läkemedel bestående av i vinättika digererad "höstlök". PH 11: 267 (
1777).
–
HÖST-LÖKVIOL.
(-fiol) (†) i uttr. bredbladig höstlökviol, örten Leucojum æstivum Lin., o. smalbladig höstlökviol, örten Leucojum autumnale Lin. RUDBECK CampElys. 2: 96 (
1701).
–
HÖST-LÖN.
[fsv. höstalön]
(
förr)
lön som utbetalades om hösten. VDAkt. 1692, nr 281.
–
HÖST-MANÖVER. särsk.
mil. KrigVAH 1833,
s. 42.
–
HÖST-MOD;
pl. == l. -er. Det nyaste höstmodet på hattar. SthmModeJ 1847, s. 80.
–
HÖST-MOLN.
ARNELL Moore 1: 7 (
1829).
Höstmoln drifva i flockar grå. RYDBERG Dikt. 2: 18 (
1891).
–
HÖST-MUSSERON bot. särsk.
: svampen Tricholoma personatum Fr. FRIES Svamp. 35 (
1864).
–
(I, II 1) HÖST-MÅNAD.
( höst- 1538 osv. höste- 1738) [jfr
MNILSSON i
StEsTegnér 173 ff. (1918)]
till II 1: månad om hösten; i ä. tid äv. anslutet till I: månad varunder skörden pågår; äv. i inskränktare anv., dels (i sht förr) : september, dels (förr): augusti. (Lat.) September (sv.) höstmånat. VarRerV 4 (1538). September .. På Swänsko kallas han Höstmånad för then inhöstning skull som nu allestädes skeer. IERICI Colerus 1: 312 (
c. 1645).
August. Höstm(ånad) Skördemånat hafwer 31. Dagar. Bondepract. C
1 a (
1662).
Höstmånader (äro) September, October, November. BERLIN Lrb. 170 (
1852).
Alm(Ld) 1900,
s. 21.
–
HÖST-MÖRKER.
Pfaltsgrefven af Sulzbach och Gustaf Otto Stenbock (satte sig) i en båt och lyckades under höstmörkret smyga sig genom holländska flottan. FRYXELL Ber. 12: 127 (
1843).
–
HÖST-TIDLÖSA.
Liljeblad Fl. 197 (
1816).
DALIN (
1852;
med hänv. till tidlösa).
–
HÖST-NARCISS. (
†)
i uttr. indiansk höstnarciss, om ngn till narcissväxterna (Amaryllidaceæ) hörande vaxt, av RUDBECK benämnd Narcissus autumnalis major indicus. RUDBECK HortBot. 80 (
1685).
–
HÖST-NATT.
( höst- 1527 osv. höste- 1607–1792) [fsv. höstnat]
natt om hösten; äv., i pl. (förr äv. sg.) best., närmande sig bet.: höst (med tanke på då rådande mörker).
(I klagomålet till rådet sade jag) mig ej vara mer än på halfva vägen, och höstnatten med storm och stor vånda för handen att föra E
(ders) N
(åd) svar igen.
HSH 1: 15 (
1527).
(Stormen) var så mycket ängsligare, som mörcka höst-nätterna lågo på. NORDBERG C12 1: 429 (
1740).
Den kalla höstnatten. SIWERTZ JoDr. 382 (
1928).
–
HÖST-NEJLIKA. (
†)
örten Saponaria officinalis Lin., såpnejlika. RUDBECK HortBot. 102 (
1685).
ApotT 1739,
s. 41.
–
HÖST-PLANTERING.
trädg. abstr. VetAH 1798,
s. 47.
Den fördelaktigaste tiden för höstplantering (av fruktträd) är slutet av oktober och hela november månad. SONESSON HbTrädgOdl. 280 (
1926).
–
HÖST-PLOG. (
numera knappast br.)
eg.: plog som användes om hösten; symboliskt med tanke på höstplöjningen. GADD Landtsk. 3: 126 1777;
bildl.). Höstplogen gråter, när våren är våter. Men vårplogen ler, när regn faller ner.
GRANLUND Ordspr. (
c. 1880).
–
HÖST-PLÖJA,
-ning. landt. plöja (åker, jord o. d.) om hösten; jfr -KÖRA, -LÄGGA. JUSLENIUS 364 (
1745).
LBÄ 27–25:
134 (
1799).
All jord, som skall vårsås, bör om möjligt höstplöjas. LB 1: 184 (
1899).
–
HÖST-RAPS.
landt. jfr -RÅG. LAHT 1883,
s. 290.
–
HÖST-RESA,
r. l. f. (
numera bl. tillf.)
resa om hösten; äv. oeg.; förr särsk. om längre handelsresa under hösten. G1R 4: 116 (
1527).
Äpter thet the aff Åbo jngen höst rese kunna göre til Dansken (dvs. Danzig). BtFinlH 3: 47 (
1535).
Bofinkarnes utlänska Höst-resor. VetAH 1740,
s. 426.
BREMER Hem. 2: 184 (
1839).
LUNDELL 1893;
angivet ss. brukat av finl. förf.).
–
HÖST-RIK. (
†)
eg.: rik om hösten; nästan bl. i förb. höstrik och vårfattig (lådingsfattig), om landtbrukare som om hösten (säljer grödan o.) lever i överflöd, men nästa vår är utarmad. HIÄRNE 2Anl. 323 (
1706).
Höstrik och lådings fattig. Som lefwer frist om hösten, och swelter om wåhren. SWEDBERG Schibb. 342 (
1716).
CRÆLIUS TunaL 359 (
1774).
–
HÖST-ROCK. särsk.
i förb. höst- och vårrock. SthmModeJ 1849,
nr 10, s. 8.
–
HÖST-ROS.
[HÖST-ROS.ssg 1]
1) (
föga br.)
trädg. om ros(sort) som blommar under hösten; äv. bildl. WOLLIMHAUS Ind. (
1652).
Unionsperioden – den danska maktfullkomlighetens sista, prunkande höstros. CAVALLIN (o. LYSANDER)
90 (
1885).
ABELIN VTr. 11 (
1903).
[HÖST-ROS.ssg 2]
2) (
†)
örten Althæa rosea (Lin.) Cav., stockros. AHLICH 93 (
1744).
–
HÖST-ROST bot. benämning på under hösten uppträdande former l. stadier av rostsvampar (Uromyces Lév., Puccinia Pers. m. fl.); jfr -SPOR. 2NF 23: 962 (
1915).
BonmerKL 9: 1364 (
1926).
–
HÖST-RUGGNING,
zool. i fråga om fågel. NILSSON Fauna II. 1: 375 (
1824).
(Andfåglarnas praktdräkt) anlägges i höstruggningen. NF 1: 948 (
1923).
–
HÖST-RUSK. (
ngt vard.)
SEHLSTEDT 5: 76 (
c. 1870).
För mig återstod således blott att midt i höstrusket företaga en resa. STRINDBERG TrOtr. 2: 148 (
1885,
1890)
–
HÖST-RUSKIG.
(ngt vard., mindre br.) jfr -RUSK. Vi ha haft en riktigt höstruskig afton, natt och morgon detta dygn. BREMER Brev 4: 566 (
1854).
ANDERSSON Vidskep. 102 (
1916).
–
HÖST-RÄGN.
RUDBECK Atl. 2: 529 (
1689).
Ätraåen var af det myckna höstregnet så uppsvälld, att den icke kunde öfvergås på något ställe. FRYXELL Ber. 3: 278 (
1828).
FLODSTRÖM Naturförh. 17 (1918).
–
HÖST-SAV, förr äv.
-SAVA ,
r. l. f. (i fackspr., föga br.) om den sav (saft) som under förhösten (augusti) uppstiger i stammen hos träden. FRIES BotUtfl. 2: 222 (1848, 1852) ABELIN VTr. 71 (
1903).
–
HÖST-SEMESTER. särsk. (
†)
: hösttermin. Antalet af dem, som på sista HöstSemestret voro närvarande (vid Visingsö skola). VDAkt. 1772,
nr 252.
–
HÖST-SESSION. (
i sht i fackspr.)
OxBr. 10: 377 (
1638).
Från och med den 10 juni till dagen för höstsessionens början, skall hvarje division (i Svea hovrätt) tjänstgöra en och en half månad. SFS 1909,
nr 139, s. 3.
–
HÖST-SIDA(N).
(i sht ngt vard.) i uttr. på höstsidan, äv. (fram) mot l. framemot höstsidan, mot hösten, under sensommaren l. förhösten; jfr -KANT(EN). FRYXELL Ber. 7: 259 (
1838).
Vexeln skulle .. betalas på höstsidan. FRÖDING Brev 61 (
1889).
–
HÖST-SILL.
i sht fisk. under hösten fångad sill. VetAH 1817,
s. 15.
–
HÖST-SJUKDOM ~⁰² l. ~²⁰. (numera bl. tillf.)
sjukdom uppträdande (i sht) om hösten; förr särsk. om vissa slags "febrar", "frossor" l. "flusser". HdlCollMed. 2/3 1737 (
1736).
PH 6: 4852 (
1758).
DALIN (
1852).
BERNDTSON (
1880).
–
HÖST-SKATT.
( höst- 1530. höste- 1726–1727) (
numera bl. tillf.)
skatt erlagd om hösten. HH XI. 1: 25 (
1530).
ABRAHAMSSON 141 (
1726).
SALANDER Gårdzf. 217 (
1727).
–
HÖST-SKRUD. (
i vitter stil)
CRUSENSTOLPE CJ III. 2: 143 (
1846).
Därnedanför vidtog apelgården, som nu var i första höstskruden. STRINDBERG NSvÖ 1: 105 (
1906).
–
HÖST-SLAKT. (
i sht i fråga om ä. tids hushållning)
(Klockaren) skrek som en galt i höstslakten. TÖRNEROS Brev 1: 223 (
1825;
uppl. 1925).
–
HÖST-SLÅTTER.
slåtter om hösten, efterslåtter; jfr -HÖ. SFS 1867,
nr 36, s. 6.
BÖÖK 4Sekl. 153 (
1928).
–
HÖST-SMÖR. (
numera bl. tillf.)
smör kärnat om hösten. LIND (
1749).
DALIN (
1852) .
–
HÖST-SOL.
[HÖST-SOL.ssg 1]
1) solen (solsken) om hösten. Men mitt öga ler matt, som höstsoln ler / Öfver öknens ensamhet. ESJÖBERG 117 (
1819).
[HÖST-SOL.ssg 2]
2) (
knappast br.)
bot. i pl.: höstfibla (se d. o. a). HÖGBERG Fl. 2: 205 (
1843).
–
HÖST-SOMMAR.
(i Finl.; jfr BERGROTH FinlSv. 320 (
1917)) eftersommar, förhöst.
SPF 1834, s.
469.
–
HÖST-SPEL. särsk.
jäg. om spel av (årshannar av) tjäder o. orre om hösten. Skogvakt. 1890, Profnr,
s. 64.
–
HÖST-SPOR.
bot. namn på hos vissa rostsvampar förekommande sporer som utvecklas på sensommaren o. hösten, teleutosporer; jfr -ROST. SmåskrLandtbr. 8: 17 (
1896).
–
HÖST-STADBRAK. (
†)
höstdagjämning. SPOLE Alm. 1691,
s. 46.
RIDDERMARCK Alm. 1694, s. B
3 b (:
Höst-Stabraket,
sg. best.).
–
HÖST-STRÖMMING.
i sht fisk. jfr -SILL. EkenäsDomb. 1: 247 (
1659).
Den värdefullaste (strömmingen) är vår- ock höstströmmingen. Landsm. 1926,
s. 27.
–
HÖST-STÄMNING. (
i sht i vitter stil)
stämning som hösten framkallar; äv. mål. om motiv från (landskap om) hösten. STRINDBERG RödaR 79 (
1879).
–
HÖST-SVAMP.
svamp som växer upp l. plockas om hösten. FRIES BotUtfl. 3: 388 (
1857,
1864).
–
HÖST-SYREN.
trädg. höstflox. HbTrädg. 6: 187 (
1876).
–
HÖST-SÅ,
v. (
i fackspr.)
om hösten så (frön, växter o. d.) l. beså (jord, åker o. d.). Deras Åkrar .. (äro) allenast till hälfften .. höstsådde. BtVLand 5: 61 (
1723).
I trädgårdarna höstsås stundom frö af morötter, palsternackor (osv.). 2NF 12: 292 (1909). –
HÖST-SÅDD,
r. l. f. (
i sht i fackspr.)
jfr -SÅ. EconA 1807, april
s. 107.
Höstsådd av talloch granfrö (går) icke .. så väl till som vårsådd. GEETE o. GRINNDAL 87 (
1923).
–
HÖST-SÄD.
( höst- 1543 osv. höste- 1690) landt. säd (i sht råg o. vete) som sås om hösten (o. skördas nästa sensommar l. höst). G1R 15: 572 (
1549).
BERLIN Lrb. 81 (
1876).
Ssgr, se under -SÄDE.
–
HÖST-SÄDE.
landt. jfr UTSÄDET 1) (numera knappast br.) abstr.: höstsådd. Åkerns upkiörande til Höst-Sädet för Råg och Hvete. SALANDER Gårdzf. 80 (
1727).
SvBL 5: 216 (
1864).
[HÖST-SÄDE.ssg 2]
2) (
numera föga br. utom i ssgr)
konkret: höstsäd; förr äv.: utsäde för viss jordareal om hösten. UppsDP 11/2
1601. Höstsädet består här hos oss mäst af Råg och Hvete.
HushBibl. 1755,
s. 124.
Årliga Höst- och Vårsädet (å skattehemmanet Väckärä) är minst Tjugusju (27) Tunnor i en välhäfdad lermulljord. ÅboAllmT 1818,
nr 3,
Bih. s. 1.
JÖNSSON Gagnv. 58 (
1910).
Ssgr (landt.; i allm. till -SÄDE 2, men numera anslutande sig till -SÄD):
–
höstsädes-areal.
(-säds-) LAHT 1921,
s. 30.
–
höstsädes-fält.
SFS 1892,
Bih. nr 5, s. 17.
–
höstsädes-sådd.
SFS 1882,
nr 59, s. 7.
–
höstsädes-tid. (
†)
till -SÄDE 1: tiden för höstsådden. VetAH 1763,
s. 261.
–
HÖST-SÄSONG.
AB 1865,
nr 258, s. 4.
–
HÖST-TECKEN.
( höst- 1704 osv. höste- 1776) [HÖST-TECKEN.ssg 1]
1) tecken på höstens annalkande o. d. [HÖST-TECKEN.ssg 2]
2) (
†)
om var särkild av de stjärnbilder i djurkretsen gm vilka solen passerar under hösten. KROOK Alm. 1704,
s. 3.
PhysSH 1: 103 (
1776).
–
HÖST-TERMIN.
( höst- 1788 osv. höste- 1684–1800) [HÖST-TERMIN.ssg 1]
1) (
numera knappast br.)
under hösten infallande betalningstid l. tidsperiod för beräkning av hyra o. d. Kneckten skal för i år låta sig benöja med halfwa Lönen, som wid Höste-Terminen utfaller. LMil. 1: 439 (
1684).
SthmStodsord. 2: 130 (
1697).
[HÖST-TERMIN.ssg 2]
2) under hösten infallande lästermin vid undervisningsanstalt (universitet, skola o. d.). GT 1788,
nr 28, s. 4.
SFS 1852,
nr 20, s. 34.
Läsåret (vid rikets allmänna lärovärk) .. fördelas i två terminer, nämligen hösttermin och vårtermin. Därs. 1905,
nr 6, s. 5.
Ssg (till -TERMIN 2):
–
HÖST-TID.
( höst- 1561 osv. hösta- 1667. höste 1556–1912.) [HÖST-TID.ssg 1]
1) (i sydligaste Sv., starkt bygdemålsfärgat) till I: skördetid. Uthi ande- och höstetijden. RARP 10: 246 (
1668).
LINDFORS (
1815).
[HÖST-TID.ssg 2]
2) (
numera bl. tillf.; jfr dock a, b)
till II 1: den tidsperiod av året som utgöres av hösten l. vartill hösten hör; höst. För thänne ubekvemmelige höst tidh .. schyll. RA I. 2: 44 (
1561).
CALLERHOLM Stowe 513 (
1852).
[HÖST-TID.ssg 2.slutet]
särsk. ss. tidsadverbial: om l. under l. på hösten.
[HÖST-TID.ssg 2.a]
a) (
i sht i vitter stil,
fullt br.)
i sg. best. l. (i sht i formen höste-) i sg. obest.; förr äv. i pl. best. WARG 677 (
1755).
Detta skedde höstetiden år 1805. EconA 1807, april
s. 101. Alvastra kloster; der jag, höstetiderna
1827 och följande år, tillbragte fiera veckor.
AHNFELT Rääf 91 (
c. 1862).
Höstetid for han på marknader rundt landsbygden. JOHANSON Ligap. 70 (
1907).
[HÖST-TID.ssg 2.b]
b) (
numera bl. i vitter stil)
i uttr. vid, stundom i höst(e)tid, förr äv. i höstetiden o. om höst(e)tid(en), vid hösttider o. d. (Det är) ganske mykit farligit, att skicke någet anthen folk eller annet om höstetijdh utöffver (till Finland). G1R 26: 484 (
1556).
Althenstund Holland wedh Höstetijder aff Watten öfwerflutit blifwer. BEASK Pufendorf Hist. 281 (
1680).
(Vi) ankommo ..
(till Sverge) i sista höstetiden.
HURCK Lefn. 162 (
1705).
För dig (evighet) .. / .. jordar falla bort, som löf om höstetiden. TEGNÉR (WB) 1: 76 (
1805).
Drufvorna mogna i hösttid. JACOBSSON Luvretius 9 (
1897).
WoH (1904). –
HÖST-TIDLÖSA ~⁰²⁰, r. l. f. (
föga br.)
bot. örten Colchicum autumnale Lin., tidlösa; förr äv. i uttr. vit hösttidlösa; jfr -LÖK. Hwit höst tidlösa. RUDBECK KortBot. 12 (
1685).
ROSENDAHL Farm. 42 (
1897).
–
HÖST-TING.
( höst- 1536 osv. höste- 1531 osv.) [fsv. höstþing]
jur. ting hållet om hösten; numera om serie av under hösten hållna tingssammanträden (av växlande antal). iij ting (näml.) somarting hösteting ock vint(er)ting. HH XI. 1: 17 (
1531).
I tingslag, som ensamt utgör en domsaga, så ock där två tingslag äro till en domsaga förenade, skola årligen hållas två lagtima ting, det ena, vårtinget, mellan den 7 januari och midsommar, samt det andra, höstetinget, mellan den 24 angusti och Tomedag (dvs. den 21 dec.). SFS 1913,
s. 131. särsk. bildl. Kråkorna höllo hösteting på sädesstackarna.
AHRENBERG Stockj. 113 (
1892).
–
HÖST-ULL. (
i fackspr.)
Fåren klippas vanligen två gånger om året, höst och vår; höstullen anses bättre och är alltid renare. LANGLET Husm. 861 (
1884). -UTSÄDE~⁰²⁰.
landt. jfr
-SÄDE.
[HÖST-ULL.ssg 1]
1) (
numera knappast br.) abstr.: besående av jord om hösten, höstsådd. Vänta på torrare väderlek för höstutsädet.
VetAH 1764,
s. 71.
LUNDEGÅRD Tit. 128 (
1892).
[HÖST-ULL.ssg 2]
2) konkret: utsäde för viss jordareal om hösten; stundom: säd som utsås l. utsåtts om hösten, höstsäd. STENBOCK (o. OXENSTIERNA) Brefv. 2: 113 (
1706).
Höstutsädet, synnerligast rågen, skadades (av att snö föll på den ofrusna jorden). BtRiksdP 1877, Saml.
1. I. 2: BerRikStyr.
s. 18. Det höstutsäde, som vid boställets afträdande kan vara derå nedlagdt.
Därs. 1895,
I. 1: nr 2, s. 2.
–
(I) HÖST-VAGN.
(höst- 1745–1890. hösta- 1908. höste- 1897) (i sydligaste Sv., bygdemålsfärgat) vagn pr vilken säd (o. hö) köres in vid skörden (resp. slåttern). MÖLLER 1: 289 (
1745).
CRONHOLM Minnesbl. 76 (
1908).
–
HÖST-VATTEN. (
föga br.)
i sht landt. SvTr. V. 1: 289 (1621). Höstvatten .. (dvs.) Vatten, som hösttiden vid ihållande regn öfversvämmar åkrar och ängar. DALIN 1852.
HÖGBERG Vred. 1: 27 (
1906).
–
HÖST-VATTNA,
-ing. landt. bevattna (ängsmark) om hösten. LUNDEQUIST Landtbr. 195 (1845). Höstvattning är mindre lämplig på grund af den kalla väderlekens tidiga inbrott. LAHT 1909, s. 498.
–
HÖST-VED. (
i fackspr.)
om den yttre (under hösten bildade) delen av en årsring i trädstam. ARESCHOUG HotFl. 197 (
1883).
Hvarje årsring (på tallen) kan väl särskiljas, då den består af tvänne väl markerade lager: ett inre lösare, vårveden, och ett yttre fastare och mörkare, höstveden. ArkKem. IV. 28: 2 (
1912).
–
HÖST-VEGETATION bot. Vesterhafs-regionen har en torftig vårvegetation, men yppig höstvegetation. BotN 1839,,
s. 5.
–
HÖST-VETE.
landt. jfr -RÅG. SERENIUS EngÅkerm. 186 (
1727).
Hvete år dels höst- och dels vårhvete och denna olikhet är i länder med kall vinter så utpräglad, att man plägat räkna höst- och vårhvete, Tr(iticum) vulgare hibernum och æstivum, som olika underarter. LB 2: 266 (
1900).
–
HÖST-VIND.
jfr -STORM. De kulna höstvindarne. ATTERBOM Minn. 82 (
i senare bearbetat brev fr. 1817).
–
HÖST-VISTE.
(i Norrl.) Ställe där en fjällapp med sin hjord uppehåller sig under hösten (höstflyttningen). LÆSTADIUS 2Journ. 201 (
1833).
Fjälllapparnes höst-visten äro belägna på gränsen mellan skogs- och fjälrbygden, just der skogen slutar. DÜBEN Lappl. 35 (
1873).
–
HÖST-VÄDER.
( höst- 1627 osv. hösta- 1929. höste- 1732–1749) [HÖST-VÄDER.ssg 1]
1) (i sydligaste Sverge, bygdemålsfärgat) till I: (så l. så beskaffat) skörde- l. bärgningsväder. NORDFORSS (
1805).
CAVALLIN (
1875).
[HÖST-VÄDER.ssg 2]
2) till II 1: väderlek under hösten. Dhet elaka höstvädret, som nu tillstu[n]dar. CARL XII Bref 338 (
1702).
Vi ha det vackraste höstväder. EGGEIJER (1807) i MoB 7: 63.
[HÖST-VÄDER.ssg 3]
3) till II 1: (numera bl. ngn gg tillf.) höststorm; förr äv.: dålig väderlek (oväder) under hösten. Att man .. skiul för höstwädret sökia moste. RARP 1: 31 (
1627).
På villande vägar vid höstvädrens vals. HARLFELDT Hösth. 5 (
1927).
–
HÖST-VÄDERLEK ~⁰⁰². (höst- 1641–1880. höste- 1710) (
numera mindre br.)
höstväder (se d. o. 2). HERLICIUS Alm. 1641, s. B
3 b.
Den kyligt fuktiga höstväderleken. SANTESSON Nat. 82 (
1880).
–
HÖST-VÄTA,
r. l. f. (
numera föga br.)
nederbörd om hösten. OxBr. 11: 115 (
1649).
Vägarna voro af den beständiga höstvätan så uppblötta, att både hästar och menniskor nästan helt och hållet uttröttades. FRYXELL Ber. 5: 17 (
1831).
LUNDELL (
1893) .
–
HÖST-VÄXT,
r. l. m. jfr -BLOMMA. LINDFORS (
1815).
Söderns sommar- och höstväxter hinna sällan till full utbildning under våra korta somrar. FEIES BotUtfl. 3: 149 (
1856,
1864)
–
HÖST-ÄPPLE.
i sht trädg. jfr -FRUKT. MÅNSSON Trääg. T 5 b (
1643).
ABELIN Frukt 214 (
1902).
–
HÖST-ÄRJA,
-ning. (†)
höstplöja. VDAkt. 1652,
nr 107.
Den kornjord, som ej blifvit höstård. CRÆLIUS TunaL 336 (
1774).
–
HÖST-ÖVERROCK ~⁰⁰². särsk. i uttr. höst- och våröverrock.
B
(i sydligaste Sv., bygdemålsfärgat):
–
(I) HÖSTA-SÄRK.
( hösta- 1918–1925. höste- 1832) (i Skåne, förr) (FORSSELL o.) GRAFSTRÖM 112 (
1832).
(Särken bars) som enda klädnad jämte ett rött snärjband om livet t. ex. vid skördearbete, kallades då höstasärk.
TextBildv. 80 (
1925).
C
(utom i
-TID o.
-TINA numera bl., starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter):