HÖTA v.³ -ade: vbalsbst. -ANDE, -NING.

[sv. dial. (Fiinl.) höta, av fin. hautoa, upphetta, basa, badda m. m.]

(i Finl.)

[HÖTA.v3 1]

1) uppvärma (i het vätska), badda (ngt med het vätska). HdlCollMed. 6/10, 1745. SALMENIUS Calajoki 33 (1754).

[HÖTA.v3 2]

2) (förr) vid tillagning av foder åt nötboskap: slå hett vatten på (hö) som beströtts med salt. LÖNNROT SvSkr. 2: 237 (1837).

[HÖTA.v3 3]

3) steka (rotfrukter, i sht potatis l. rovor) mellan upphettade flata stenar i en vanl. med torv övertäckt grop l. i askmörja. AHLMAN (1872). AIIRENBERG Männ. 1: 11 (1904).

Ssgr (i Finl.) : (3)

– HÖT-FÄRD.

[sv. dial. (Finl.) hötan(de)färd]

(förr) skolelevers utfärd på hösten till landet för att "höta" potatis (l. rovor).

NORDLUND Skolförh. 73 1893; i fråga om förh. i Finland på 1830-talet).

– (3) HÖT-ROVA. "hötad" rova. HAARTMAN Sjukd. 29 (1765). AHLMAN (1872).

Avledn.

– HÖTA , r. l. f.

[sv. dial. (Finl.) höta, f.]

(i Finl.) maträtt som utgöres av "hötade" rotfrukter (potatis l. rovor). NORDLUND Skolförh. 72 (1893).