IMPERFEKTUM im³~pärfäk²tum l. ~pær-, äv. ⁴~⁰¹⁰, äv. IMPERFEKT~⁰² osv. (
i'mperfect WESTE;
immpärfä'ckt DALIN),
n.; best. -perfektet; i formen imperfektum äv. utan slutartikel; pl. -perfekter (WESTE 1807 osv.), äv. (till imperfektum) -perfekta -ta (LUNDELL 1893, SAOL 1923) o. (till imperfekt, föga br.) -perfekt (MEURMAN 1846, SAOL 1923). (förr alltid skrivet -fect(um). imperfekt (-ct) 1807 osv. imperfcktum (-ct-) 1753 osv.) [jfr t.
imperfekt, eng.
imperfect, fr.
imparfait; av lat.
tempus imperfectum, eg.: ofullbordad tid, av
tempus (se
TEMPUS) o.
imperfectus, adj., ofullbordad, av
in- (se
IN-, pref.²) o.
perfectus (se
PERFEKT)]
[IMPERFEKTUM 0]
språkv. i de ieur. språken eg. om historiskt tempus som betecknar en handling l. ett tillstånd från synpunkten av dess fortgång l. fortvaro; i sv. användt ss. namn på en enkel tempusform (verbform) för förfluten tid med växlande funktion.
MOLANDER Förespel 33 (
1753).
Det svenska imperfektum Jag tog har icke mindre än tre franska motsvarigheter. WULFF HistTemp. 8 (
1900).
Imperfektum.. betecknar (bl. a.) något, som vid en viss förfluten tid var vana eller regel. BECKMAN SvSpr. 103 1904.