INDUKTION in¹dukʃω⁴n (innducktscho'n DALIN) r. l. f. best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. ==; pl. -er. vbalsbst. till INDUCERA.

[INDUKTION 1]

1) (†) yrkande, framställt krav; Jfr INDUCEFA 3. Ryssernas.. oskälige inductioner. WIDEKINDI KrijgH 7O1 (1671). PFEIFFER (1837) . 2) motsv. INDUCERA 4: tankeakt varigm man från enskilda kända fall sluter sig till en allmän lag l. ett allmänt förhållande; vetenskaplig metod som går från det mera speciella o. individuella till det mera generella o. allmänna.BLOCK Motatalastr. Föret. 2 (1708). TUDERUS Kiesewetter 118 1806). Aristoteles leder sig.. genom inductioii från det omedelbart gifna till det allmänna begreppet. BOSTRÖM 2: 30 (1838). Vanligen samverka i naturvetenskaperna induktion och deduktion. NoK 39: 43 1925. 3) fys. motsv. INDUCERA 5: alstring av magnetism i en kropp l. elektrisk spänning i en ledare gm invärkan av magnetfält l. elektrisk ström; utan särsk. bestämmng vanl. om elektromagnetisk induktion (se nedan). Magnetisk, äv. elektrostatisk induktion, magnetisk resp. elektrisk influens (Se d. o. 3 a. Elektromagnetisk induktion, alstring av elektromotorisk kraft, vid förändring i ett i närheten av en ledare befintligt magnetiskt fält, resp. framkallande av ett magnetiskt fält gm förändring av strömmen i en i närheten befintlig ledare, vanl. det förra. SVANBERG O. SILJESTRÖM ÅrsbVetA 1843– 44, s. 86. År 1832 upptäckte den engelske fysikern Faraday, att en elektrisk ström, som går nära förbi en ringformig sluten ledare, äfven uppväcker elektriska strömmar hos denne, en företeelse som upptäckaren kallade induktion. UB 2: 393 (1873). Elektromagnetisk induktion kallas ömsesidig induktion, när den magnetiska tillståndsändringen beror på strömändring i en annan strömkrets. FörslElektrOrdl. 38 1931. – jfr ELEKTRO-, MAGNET-, SJÄLV-INDUKTION. AFZELIUS Log. 65 (1839). Induktionsbeviset är det empiriska bevis, vid hvilket man från en mängd enskilda fall sluter till det allmänna, och grundar sig på det antagande, att hvad som gäller om alla bekanta föremål af en viss art ellee slägte, gäller (sannolikt) äfven om de öfriga, obekanta, och följaktligen om hela arten eller slägtet. BORELIUS Log. 74 (1863). CHRISTOFFERSON Elektr. 54 (1931). LINDBLOM Log. 337 (1836). SNELLMAN ElCurs 2: 105 (1840).