INDOLENT

© Svenska Akademien, uppdaterad:2008-09-24
[Webbversionen är inte slutkorrigerad.]
SPALT: [I371][tryckt år 1933]
in¹dωlän⁴t l. -do- l. -då- adj.
-are; n. o. adv. == .
[jfr t., eng. o. fr. indolent; av lat. indolens, av in- (se IN-, pref.²) o. dolens (gen. -entis), p. pr. av dolere, känna smärta, svida, värka]


[1]

1) med. om sår, tumör o. d.: som icke vär­ker l. smärtar, smärtfri; icke öm.
TLäk. 1834, s. 151 (om schankersår). BELFRAGE 1927.
[2]

2) som skyr l. drar sig för möda o. ansträng­ningar, trög o. maklig (av sig), loj; håglös; oföre­tagsam; som icke tar saker o. ting alltför djupt l. allvarligt, bekymmerslös; äv. om rörelse, gest o. d.
IHWASSER 1832 i FoU 21: 53. Jag.. lider alltjemt af ett mörkt och ojemnt lynne, som jag är för svag att beherrska och för indolent att förskingra. TEGNÉR (WB) 8: 432 (1837).
Det god­modiga, indolenta lättsinnet, som lefver för dagen. ANNERSTEDT i 3SAH 17: 37 1902.
HAGBERG VärldB 111 (1927).