INKUNABEL in¹kuna⁴bel, äv. iŋ-, äv. -kω-, r. (l. m.); best. -beln, ngn gg -blen; pl. -bler. [jfr t. inkunabel, fr. incunable; av lat. incunabula, pl., lindor, vagga, äv. bildl.: (ngts) ursprung l. första början l. begynnelsetid, av in- (se IN-, pref.¹) o. cunabula, pl., vilobädd, näste, vagga, av cunæ, pl., näste, vagga. Ordets nuvarande anv. härrör ytterst från titeln på en av
CORNELIUS A PEUGHEM
1688 utgiven förteckning över boktryckerikonstens tidigaste alster, benämnd
Incunabula typographiæ]
[INKUNABEL 0]
(
i sht i fackspr.)
bok som härstammar från boktryckerikonstens första tid (vavl. räknad till o. med år 1500; stundom, i sht i fråga om de nordiska länderna, med inräknande av första tiden av 1500-talet); jfr PALEOTYP SNELLMAN Tyskl. 219 (
1842).
Katalog öfver Västerås läroverksbiblioteks inkunabler. COLLIJN (1904;
boktitel). Nu kända svenska inkunabler
(dvs. böcker tryckta före 1500) äro till antalet blott femton.
Dahl BibliotHb. 1: 183 1924. – särsk.
oeg.; i sht om alster av ngn konst från dess första, ännu outvecklade skede. Fattigt är Dresden på något, som München och Berlin har i öfverflöd, – måleriets inkunabler. RYDQVIST Resa 74 (
1838).
ANHOLM Norm. 114 (
1898).
PT 1906,
nr 251 A, s. 3.
–
INKUNABEL-FORSKNING.
Under 1800-talet, då den s. k. inkunabelforskningen började allt intensivare bedrivas. SymbLitt. 4 1927.
–
INKUNABEL-PERIOD(EN).
Inkunabelperioden, som man ju brukar räkna till och med 1500. (SDA) 1916, nr 336, s. 15.
–
INKUNABEL-SAMLING. konkret.
–
INKUNABEL-UTSTÄLLNING ~⁰²⁰.