INNERVERA in¹ærve⁴ra l. in¹er-, i Sveal. äv. -e³ra²-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr INNERVATION (se avledn.).

[jfr t. innervieren, eng. innerve, innervate, fr. innerver; av IN-, pref.¹, o. NERV; jfr ENERVERA]

fysiol.

[INNERVERA 1]

1) om nervcentrum: förse (kroppsorgan) med nerver. Underkäkens tänder innerveras av n(ervus) alveolaris inf. LbKir. 1: 470 1920.

[INNERVERA 2]

2) om nerv: förmedla retningsimpulser till (visst organ, ss. körtel l. muskel); i fråga om såväl utåtledande som inåtledande nerver. Förstämmngen (äger) endast rum i den nerffläta som innerverar det krampagtigt affecterade organet. TLäk. 1834, s. 112. Det sympatiska nervsystemet innerverar den glatta muskulaturen i kroppen. 2NF 27: 1416 1918.

Avledn.

– INNERVATION r. (l. f.).

[jfr t., eng. o. fr. innervation]

fysiol. vbalsbst. till INNERVERA-

[INNERVATION.avl 1]

1) till 1. LbKir. 1: 469 1920. BELFRAGE (1927) .

[INNERVATION.avl 2]

2) till 2. TLäk. 1834, s. 112. Att.. den förhöjda innervationen av den villkorliga muskelapparaten i vreden.. (antager) större dimensioner.. än i glädjen. GADELIUS Sjäsl. 1: 80 (1921).

Ssgr (till INNER- VATION 2; fysiol.):

– innervations-impuls. nervimpuls, retningsimpuls. 2NF 18: 1459 1913.

– innervations-område. det område som innerveras från en viss nerv. 2NF 23: 1337 1916.