– isfrihet,
r. l. f. –
(1 o 3) IS-FRYSA.
[IS-FRYSA.ssg 1]
1) intr.: frysa till is; ofta i p. pf. ss. adj. [IS-FRYSA.ssg 1.a]
a) (numera knappast br.) om vätska. HdlCollMed. 9/1(
1685).
Jag fick ej lämna bläckhornet på bordet eller i fönstret imellan det jag skref; ty då isfrös bläcket. KALM Resa 3: 12 (
1761).
WALLERIUS Tank. 97 (
1776).
[IS-FRYSA.ssg 1.b]
b) (i vitter stil, mindre br.) i p. pf. ss. adj., i sht om terräng o. d.: hårdt frusen, isbetäckt. (Kaptenen) lade den brännheta pannan mot den isfrusna rutan. CARLÉN Prof. 22 (
1840).
Man åkte mest hela vägen kana öfver isfrusna sluttningar. HEDIN Transhim. 1: 62 (
1909).
[IS-FRYSA.ssg 2]
2) (
†)
tr.:. frysa (ngt) till is. (Elektriciteten) Is fryser vatten. EHRENHEIM Phys. 1: 171 (
1822).
–
(1 o 3) IS-FRYSNING. (
†)
till -FRYSA 1 a: förhållandet att en vätska fryser till is; jfr -BILDNING; äv. om isbeläggning o. isläggning. MKEVENTER i SvMerc. 1762,
s. 339.
Isfrysning gör ofta Slussarne mindre varaktige. PORTHAN 5: 389 (
1797).
Vattnets is-frysning. EHRENHEIM Phys. 1: 145 (
1822).
–
(1 o 3) IS-FULL.
[fsv. isa fulder]
(
†)
full av is, isfylld; helt täckt av is:. äv. i överförd anv.: isande (se ISA v.¹, 4 a α). RUDBECK Atl. 2: 471 (
1689).
Den stora och Isfulla kiölden. Därs. 3: 330 1698. I brist af Renbete kunna Renarna neppeligen lefva.. öfver vinteren, ty måssan är frusen och isfull.
Renbeteskomm. 1907,
2: 46 (
1756).
De isfulle Alperne. BJÖRNSTÅHL Resa 1: 146 (
1770).
–
(1 o 3) IS-FYLLD,
p. adj. fylld med l. full av is. TEGNÉR (WB) 2: 63 (
1811).
Det isfylda Ålands haf. TEGNÉR Armfelt 3: 289 (
1887).
En isfylld och immig silverkylare. SIWERTZ Dun 23 (
1922).
–
IS-FÅGEL.
[jfr d. isfugl, holl. eisvogel, t. eisvogel (i bet. 2 eg. en förvanskning o. omtydning av fht. isarnovogal, av isarn, järn, o. vogal, fågel; se vidare under 2)]
[IS-FÅGEL.ssg 1]
1) (
förr)
benämning på en mytisk fågel, eg. samma fågel som anföres under
2, vilken enligt den gr.-lat. traditionen ansågs bygga sitt bo i havet o. där under vintern (under de stilla o. stormfria dagarna omkring vintersolståndet) utkläcka sina ungar.
SCHRODERUS Comenius 146 (
1639). Ijs Foglen, Halcyon, haar och sit eget Sinne / .. Han bygger altjd Boo blant Haafzens willa Wågor.
SPEGEL GW 210 (
1685).
Ijsfogelen (Isidisavis) som aldrig här på orten.. synes, för än Winteren kommer och Iisen sigh hafwer lagt. RUDBECK Atl. 2: 312 (
1689).
SCHULTZE Ordb. 1206 c. 1755.
[IS-FÅGEL.ssg 2]
2) [namnet urspr. givet med anledning av fågelns på översidan stålblå färg]
(
numera föga br. utom i övers. från klassisk poesi)
i sht zool. namn på den i Sv. bl. ngn gg i Skåne uppträdande fågeln Alcedo ispida Lin., kungsfiskaren; zool. stundom äv. om andra arter av kungsfiskarsläktet Alcedo Lin. SERENIUS Gg 3 b
1734.
LINNÉ MusReg. 16 (
1754).
NILSSON Fauna II. 1: 143 (
1835).
Under flodfärden (på ön Borneo) sågo vi då och då enstaka kringflygande grönfärgade isfoglar eller kungsfiskare. Nordenskiöld Vega 2: 412 1881.
(STUXBERG o.) FLODERUS 1: 637 (
1901).
JANZON Prop. 3: 37 (
1911).
Ssg (till -FÅGEL 2):
–
isfågel-släkte(t). (
numera föga br.)
; zool. det till de blåkråkartade fåglarna hörande släktet Alcedo Lin., kungsfiskarsläktet. NILSSON Fauna II. 1: 142 (
1835).
2NF 15: 258 1911.
–
IS-FÄLT.
större (plan) isyta på land l. vatten; ofta om på havet fritt drivande, sammanhängande istäcke; jfr FÄLT 1 e β. VetAH 1758,
s. 314.
Av .. (jöklarna på lsland) må nämnas Vatnajökeln.., det största isfältet i Europa. RÖNNHOLM EkonGeogr. 71 (
1907).
Han försökte förgäfves att upptäcka fritt vatten – endast blånande isfält mötte de spejandes blickar. VFl. 1911,
s. 57.
– (
1)
IS-FÄRG.
tekn. i fråga om ylle. o. bomullsfärgning: färg åstadkommen påsjälva fibrerna gm bildande av diazoföreningar ur azoföreningar under behandling med is; äv. om härför användt färgämne. TT 1895, K.
s. 44.
BonnierKL 4: 860 1924.
–
(1 o 3) IS-FÄRGAD,
p. adj. (
†)
isgrå. EKBLAD 147 1764.
VetAH 1797,
s. 79.
HEINRICH (1814;
under isabellfärgad).
– (
1)
IS-FÄRGÄMNE ~⁰²⁰. jfr -FÄRG. 3NF 8: 152 1927.
–
IS-FÖRE,
sbst. jfr FÖRE sbst., 2. VetAH 1743,
s. 15.
Hästens egare.. lär.. hafva kört mycket oförsigtigt i det svåra isföret. Dagen 1897,
nr 43, s. 2.
–
IS-FÖRHÅLLANDEN, pl.
jfr FÖRHÅLLANDE 4. SydsvD 1870,
nr 202, s. 3.
Isförhållandena vid Spetsbergens nordkust voro detta år synnerligen svåra. RETZIUS i 3SAH 16: 426 1902.
–
IS-FÖRSTÄRKNING.
sjöt. förstärkning av de delar av ett fartyg som vid gång genom isen påfrestas (i allt bogarna) gm inlägg av extra balkar, ävensom gm förhydning i vattenlinjen o. d.; vanl. konkretare. SDS 1895,
nr 244, s. 1.
Fartyget är.. försedt med extra isförstärkning af martinstål. VFl. 1914,
s. 140.
Därs. 1930,
s. 56.
– (
1)
IS-GARN.
[efter t. eisgarn]
handarb. ett slags fint, av angoraull beredt garn med isliknande glans. Freja 1873,
s. 88.
Isgarn är ett tyskt fabrikat, som imiterar silke. HAGDAHL DBäst. 240 (
1885).
– (
1)
IS-GATA.
[fsv. isgata i bet.: väg på is]
(glatt o. hal) isbeläggning å vägbana; förr med särskild tanke på dess brukbarhet för åkning med släde, numera med tanken särsk. fäst vid den risk som den innebär för personer o. fordon. Medan något aff Snön och Ijsgatan ligger igen, skal man låta köra vth then råtnaste Gödzlan man kan hafwa. I. ERICI Colerus 1: 32 c. 1645.
Utgifter för sandning av isgata. SFS 1926,
s. 995.
SvD(A) 1929,
nr 318, s. 7.
– (
1)
IS-GLAS.
[IS-GLAS.ssg 1]
1) glas (se d. o. 1) med en yta som liknar söndersplittrad l. skrovlig is, krakeléglas, förr framställt med små fina sprickor i glasytan, numera vanl. på det sätt att den rödglödande ytan besprutas med pulveriserat glas.
KEYSER Kemien 2: 281 (
1871).
Ishink af isglas, NKVårkatal. 1904,
s. 29.
[IS-GLAS.ssg 2]
2) (
enst.)
(innehållet i ett) dricksglas med isvatten. De förnämare sutto.. utanför stadens prydligaste caffehus, och slukade.. det ena isglaset efter det andra. ATTERBOM Minn. 460 (
1818).
– (
1)
IS-GLOPP. (
mindre br.)
nederbörd av is blandad snö ("isbark"). GADD Landtsk. 3: 308 (
1777).
(Vid julen) visar vintren sig med isglopp, snö och frost.
LIVIN Kyrk. 89 (
1781).
LUNDELL 1893.
–
IS-GRIND.
tekn. gallerliknande anordning i inloppsränna till vattenhjul, turbin o. d., avsedd att förhindra att is (o. andra flytande föremål) medföljer vattnet; vrakgrind. RINMAN 2: 1140 (
1789).
Elektrisk uppvärmning af isgrindar. 2NF 36: 452 1924.
–
IS-GRISSLA,
f. l. r. (
†)
zool. grisslearten Uria glacialis Brehm (Uria lomvia Lin.), spetsbärgsgrissla. NILSSON Fauna II. 2. 2: 407 1834.
–
IS-GROTTA.
[IS-GROTTA.ssg 1]
1) (
numera mindre br.)
till 1: i alpina trakter förekommande, naturlig hålighet i jord l. bärg, ständigt mer l. mindre fylld med is, som alltjämt nybildas av gm de övre jordlagren nedsilande vatten. BERZELIUS Årsb VetA 1823,
s. 65. NF
7: 826 1883.
[IS-GROTTA.ssg 2]
2) (
mindre br.)
geol. till 3: i förbindelse med glaciärport stående, av glaciärälven i isen urholkad håla l. grotta, glaciärgrotta. NATHORST JordH 421 (
1891).
2NF 1909.
–
(1 o 3) IS-GRÅ.
[jfr t. eisgrau]
(
numera mindre br.)
som har den av luftblåsor uppfyllda isens gråa färg, gråvit; särsk. om det av åldern grånade håret (äv., i överförd anv., om person: gråhårig) samt, imer l. mindre bildl. anv., om den "grå" forntiden l. om föremål l. förhållanden som härstamma från l. påminna om denna; äv. (med anslutningtill IS, sbst.¹ 1 c γ) bildl.: kall, gråkall. Een Jsgråå Steen. UppsDP 20/2 1595.
(Lat.) Glaucinus..
sv.) Gråblå, ijszgrå.
Linc. Kk
4 b (
1640).
Lill' Annika troon fritt ther på, / I lär En Iszgrå Gubbe få. LUCIDOR (SVS) 252 (
1672).
Hästen ijssgrå, både baakfötterna hwijta. GenMRulla 1687,
s. 79.
Det isgrå,.. det sagorika Norden. TEGNÉR (WB)4: 114 (1824). Långt i det gamla, / Isgråa fordom. NICANDER Minn. 1: 226 (
1831).
Isgrå ögon. FOGELQVIST SöderkRom 182 (
1924). särsk. i n. sg. obest. i substantivisk anv.
SAHLIN SkånFärg. 155 (
1928).
Anm. I
JournSvL 1799,
s. 358, klandras ordet såsom germanism.
–
(1 o 3) IS-GRÅMÄLL. (
†)
örten Chenopodium glaucum Lin., med på undre sidan "isgrå" (gråmjöliga) blad, blåmolla. Liljeblad Fl. 150 1816.
GELLERSTEDT NerFl. 40 1831.
–
(1 o 3) IS-GRÖN.
som har (havs. l. glaciär)isens gröna färg; grågrön, blågrön. Mellan berg som blåna i fjärran.. brusar floden fram med isgrönt vatten. HALLSTRÖM ItBr. 3 (
1901).
Kvällen var kall med isgrön.. himmel. SIWERTZ JoDr. 43 (
1928). särsk. i n. sg. obest. i substantivisk anv.
HALLSTRÖM Purpur 106 (
1895).
–
IS-GÅNG;
pl. -ar. [jfr holl. ijsgang, t. eisgang]
eg. o. vanl.: islossning i flod, med särskild tanke på de utför floden drivande l. störtande ismassorna, äv., merl. mindre konkret, om dessa; äv. om islossning på hav med särskild tanke på de därvid kringdrivande, sönderbrutna, men mer l. mindre sammanhängande isfälten, äv., mer l. mindre konkret, om dessa. Issgången ij Sundet.
OxBr. 11: 438 (
1631).
Den 3. 4. och 5. Aprilis gick ijsen aff Åbo Elff, och tå var en stoor ijssgångh. GYLLENIUS Diar. 142 c. 1660.
LfF 1919,
s. 77. Tjocka och svår isbång.
SvD(A) 1929,
nr 79, s. 6 (om förh. utanför Trälleborgs hamn).
–
IS-GÄDDA.
(i fiskarspr.) jfr -FISK. BRAHE Oec. 93 (1581;
uppl. 1920).
NILSSON Fauna 4: 351 (
1853).
Bäst äro de (gäddor), som fångas vintertiden eller de så kallade "isgäddorna". HAGDAHL Kok. 357 (
1879).
De minsta (gäddorna), de s. k. isgäddorna, leka först, omedelbart efter islossningen. HAMMARSTRÖM Sportfiske 305 (
1925).
–
IS-GÖRDEL.
gördel av is; mer l. mindre bildl. Den isgördel, som omgifver ostkusten (av Grönland). FRIES Grönl. 66 (
1872).
NATHORST JordH 990 (
1894).
–
(1 o 3) IS-HACKA,
r. l. f. hacka (se HACKA, sbst.¹ 1 [IS-HACKA.ssg 2.a]
a) till hjälp vid färd över is, särsk. glaciäris; i ä. tid möjl. äv. om hacka använd vid isupptagning; jfr -YXA. WIKFORSS 1: 458 (
1804).
Ishackan – en staf af segt och starkt trädslag, ofvanför den broddade spetsen försedd med ett järn, liknande hufvudet på en grufhacka. QUENNERSTEDT StrSkr. 1: 14 (
1866,
1919).
Antarctic 1: 211 1904.
–
IS-HAJ,
m. l. r. (
knappast br.)
pigghajen Somniosus microcephalus (Schneid.), håkäring (som av alla hajar går längst mot norden). STUXBERG Fisk. 630 (
1895).
(STUXBERG o.) FLODERUS 3: 508 1904.
–
IS-HAKE.
[IS-HAKE.ssg 1]
1) till 1 b: hake varmed vid isupptagning isstyckena gripas o. hanteras. BoupptVäxjö 1832.
[IS-HAKE.ssg 2]
2) (mindre br.) till 3, == -BRODD 1. Hästskor, .. försedda med dryga ishakar. AntT 2: 130 (
1869).
Ishakar, .. Fästas under hålfoten och knytas öfver vristen och vidare med ett slag ofvan hälen. ARWIDSSON o. OHLSON 19 1911.
–
(1 o 3) IS-HAL.
hal på grund av isbeläggning; hal som is. Hildebrand MagNat. 183 (1654). Ishala klippor. NSvSkämtl. 98: 37 1917.
–
(1 o 1 c) IS-HAND. (
i vitter stil)
hand av is, iskall hand; bildl. ATTERBOM i Phosph.
1812,
s. 10.
STAGNELIUS (SVS) 2: 15 c. 1820. De vilda bärgstrakterna, där snöstormar tjuta och kölden lägger sin ishand kring hjärtat.
GHT 1897,
nr 231 A, s. 3.
–
(1 b) IS-HANDLANDE l.
-HANDLARE. BJÖRKMAN (1889: ishandlare).
PT 1905,
nr 260, s. 4(: Ishandlanden).
–
IS-HAV.
[IS-HAV.ssg 1]
1) ständigt isbelagt l. av ismassor uppfyllt hav,; särsk. om polarhaven (i sht det norra), vavl. i uttr. Norra resp. Södra ishavet. SCHRODERUS Comenius 76 (
1639).
SVENSÉN Jord. 5 (
1884). särsk. (med anslutning till
IS, sbst.¹ 1 c γ) bildl.
SNELLMAN Gift. 1: 104 1842.
[IS-HAV.ssg 2]
2) geol. om det senglaciala havets olika utbredningsstadier över l. rundt den skandinaviska halvöns kuster o. andra nuvarande landområden, glacialhav. Baltiska ishavet, Yoldiahavet. NATHORST JordH 1023 (
1894). Genom ett bredt sund, "Svenska sundet", stod.. det "Baltiska ishafvet", i förbindelse med Nordsjön.
AtlFinl. 4: 12 1899.
[IS-HAV.ssg 3]
3) (i mera tillfällig anv.) om "hav" av landis. Vi gingo flere timar på detta eviga Ishafvet, eller hvad skal jag kalla denna omäteliga Dalen af is. BJÖRNSTÅHL Resa 2: 59 (1773;
om glaciär).
Ssgr (ofta med fackspråklig prägel; till -HAV 1 resp. ss. geol. till -HAV 2):
–
ishavs-bildning.
geol. -djur.
–
ishavs-lera.
geol. glaciallera särsk. i inskränktare anv., dels om i Yoldiahavet avsatt lera, yoldialera, varvig lera, dels: i hav avsatt lera, motsatt: issjölera.
HOLMSTRÖM Geol. 130 (
1877).
NATHORST JordH 1028 (
1894).
Fennia XV. 3: 6 1898.
HimHavJord 1: 253 1925.
–
ishavs-märgel.
geol. kalkhaltig ishavslera. NATHORST JordH 1029 (
1894).
–
ishavs-räka. (
mindre br.)
den i nordliga hav levande, stora räkarten Pandalus borealis Kr., nordhavsräka. SFS 1902,
nr 100.
Därs. 1926,
s. 959.
–
ishavs-sand.
geol. glacialsand; särsk. i inskränktare anv.: i hav avsatt sand, motsatt: issjösand. NATHORST JordH 1027 (
1894).
De sandigare afarterna af ishafsleran pläga stundom betecknas såsom "ishafssand" eller "glacialsand". Uppl. 1: 38 1902.
–
ishavs-sediment.
geol. Uppl. 1: 59 1902. -sund.
[namnet bildat av G. DE GEER i början av -
1890–talet]
geol. om utlopp för glacialhav. NATHORST JordH 1038 (
1894).
Fennia XIII. 2: 30 1896. -tid(en).
geol. de senglaciala ishavens tid.
SvRike I. 1: 5 1899.
–
IS-HINDER.
hinder (för sjöfart) på grund av isgång l. fast is. NORDENSKIÖLD Vega 2: 73 (
1881).
–
(1 o 3) IS-HINNA,
r. l. f. tunt, hinnliknande lager l. täcke av is. PORTHAN BrefCalonius 434 (1797). Ett s. k. underfrysningsföre, då en tunn ishinna bildas på asfalt och stenar. SvD(A) 1931,
nr 328, s. 3.
–
IS-HJÄLM.
(enst., i poesi) hjälm av is; bildl. Se, öfver dal och klyfta / den unga majsol ler. / Sin ishjelm bergen lyfta / från ärrig panna ner. TEGNÉR (WB) 2: 86 (
1812).
–
ishockey-förbund,
Svenska ishockeyförbundet, stiftat år 1923.
–
IS-HUD.
[IS-HUD.ssg 1]
1) (
i fackspr.)
till 1: betäckning l. överdrag av is. RÖDING SD 44 (
1798).
44 (1798,
s. 41.
[IS-HUD.ssg 2]
2) skeppsb. till
3: förhydning (av särskilt hårdt trä l. av koppar- l. stålplåt) i vattenlinjen på fartyg till skydd mot isens skavning.
Chydenius ExpSpetsb. 478 1865.
GHT 1897,
nr 254, s. 3.
–
IS-HUGG. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat)
== -BRODD 1. ACREL Chir. 325 (
1759).
VetaH 1788,
s. 185.
–
IS-HUS.
[IS-HUS.ssg 1]
1) (
tillf.)
till 1: hus av is. NORDENSKIÖLD Vega 1: 495 (
1880).
[IS-HUS.ssg 2]
2) till 1 b: enkel(t) hus l. hydda (vanl. av trä) för förvaring av is (under den varma årstiden). TT 1872,
s. 181. PT
1898,
nr 7, s. 1.
–
(1 o 3) IS-HYVEL.
hyvel (se d. o. 1 [IS-HYVEL.ssg 2.c]
c) för avlägsnande av is o. snö på gator o. vägar, ävensom för jämnande av isyta vid anläggning av trav- l. skridskobanor o. d.
TIdr. 1883,
s. 39.
TLev. 1908,
nr 30, s. 2.
–
IS-HÄLLAR, pl. (
†)
om stora, under foten fastbundna "ishakar" (se d. o. 2); jfr HÄLLA sbst.² ⁴. MÖLLER (
1790).
HEINRICH (
1814) .
– (
1)
IS-HÄSTHOV. (
†)
den i fjälltrakter förekommande örten Petasites frigida (Lin.) Fr. (av LINNÉ förd till hästhovssläktet o. kallad Tussilago frigida); jfr
-TUSSILAG.
Liljeblad Fl. 471 (
1816).
ZETTERSTEDT SvLappm. 1: 238 (
1822).
–
IS-HÖ.
(i norra Sv.) (När högt vattenstånd hindrar höskörden) plägar man. . afmeja det å de kärriga sträderna öfver isen stående starrhöet,eller som det heter "slå ishö". SD 1895 nr 323 s. 4.
–
(1 b) IS-HÖG.
r. l. m. jfr -DÖS, -STACK. Alm(Sthm) 1872, s. 42.
LB 3: 732 1907.
–
(1 o 3) IS-HÖLJD,
p. adj. RUNEBERG 5: 59 (
1860).
Elbrus' ishöljda topp. RYDBERG Dikt. 1: 172 (
1877,
1882).
–
IS-JAKT.
[IS-JAKT.ssg 1]
1) (
förr)
isbåt (tacklad som jakt). JDHULTMAN (
c. 1734 i
HC12H 1: 115. CHAPMAN ArchNav. Reg. (
1768).
ÖoL 1852. [IS-JAKT.ssg 2]
2) sport. till sin huvuddel av ett par i kors liggande, på medar l."skridskor" vilande plankor bestående sportfordon avsett att på is framdrivas medelst segel. NF 2: 327 1877.
SvD(A) 1931,
nr 57, s. 22.
Ssgr (till -JAKT 2; sport.):
–
IS-JÄRN,
sbst.¹ (sbst.² se sp. ¹²¹⁰). [IS-JÄRN.ssg 1]
1) (tillf.) isbill. JernkA 1833,
s. 648.
Han tog just isjärnet öfver axeln och sparkade på sig skidorna. BERG Sjöf. 60 (
1910).
[IS-JÄRN.ssg 2]
2) tunn, smal o. skarp med (l. liknande beslag under med) använd(t) vid färd på is; motsatt: snömed. Bouppt Växjö 1794.
VL 1901,
nr 59, s. 2. Sssg (till -
JÄRN 2):
isjärns-kälke. Stoppade isjernskälkar uthyras.
SD 1893,
nr 13 s. 8 (i annons).
–
IS-JÄTTE.
(i vittert spr.) om isbärg, ishöljd bärgstopp o. d. BREMER GVerld. 1: 187 (1860;
om MontBlanc). Antarctic 2: 98 (1904;
om flytande isbärg).
–
IS-JÖKAR,
sbst. pl.
(i`schö'kar DALIN).
[jfr nt. isjäk; senare leden sammanhänger sannolikt med JÖKEL]
(
†)
stora, med jord blandade isstycken; glaciär. MÖLLER (
1790).
DALIN (1852;
med hänv. till gletscher).
–
IS-JÖKEL. (
mindre br.)
jökel, glaciär. Sv Tidskr. 1873,
s. 2. 252.
BÖÖK ResSv. 182 (
1924).
–
(1 o 3) IS-KAKA.
[IS-KAKA.ssg 1]
1) (tiilf.) isskiva; isflak. STRINDBERG Skärk. 174 (
1888).
HEDIN Transhim. 1: 250 (
1909).
[IS-KAKA.ssg 2]
2) (
i fackspr.,
mindre br.)
isolerat parti av inlandsis. Fennia XLVI. 1: 47 1925.
–
IS-KALL,
r. l. m., l. -KALLE. (bygdemålsfärgat, i sht i Finl.) rand av is som först bildas om hösten o. längst kvarstannar om våren; äv.: vid land fastsittande, äldre isbälte som stannat kvar, sedan vattnet sjunkit undan o. nedanför bildat en nyisyta; äv. == -KAST. När flere is-stycken skutit sig up på hvarandra, växer däraf et is-bärg, hvilket Skälfiskare eller, som de heta, Fälmänner kalla is-kalle. VetAH 1765, s. 106 (i fråga om drivis i Bottenhavet). Här (vid sjöstränderna) vexla .. (uttrarna) med korta hoppsprång längs utmed strandvallen, .. borra sig ställvis ner i snön till iskallen, för att sedan genom långa gångar under snön åter gräfva sig upp till ytan. BiblJäg. 4: 122 (1897). Skäret ligger dött med iskallar utmed stränderna. MÖRNE Strandb. 1: 144 (
1915).
– (
1)
IS-KALL ~², äv. vid emfatisk betoning, ⁴ ⁴, adj. (is- 1582 osv. ise- 1732) 1) i eg. bem.: kall som is; mycket kall. En iskall vind. SCHRODERUS Os. 1: 254 (
1635). Bålen .. serveras .. iskall.
LEUFVENMARK Vin. 2: 127 (
1870).
Iskalla fjellbäckar. IllSv. 2: 141 1882.
MOLL Fys. 2: 53 (1898;
om vatten vid + 0). En iskall vårafton.
HEIDENSTAM Tank. 161 (
1899).
Här var .. iskallt i rummet.. hennes fönster.. var öppet. SIWERTZ JoDr. 180 (
1928). särsk. i fråga om (känsla o. av) kroppslig kyla (framkallad av temperaturförhållandena, annalkande l. inträdd död, feberrysningar, skräck, fasa o. d.): kall som is; om kroppen l. om kroppsdel (ofta om hand l. fot); äv. om person: som känner sig l. kännes kall; äv., i överförd anv., om rysning, fasa o. d. The Fötter och Händer
äro) ijskalla och stilla, som aldrig tröttnade at wäl laga i sitt Hws.
PREUTZ MERogge A
4 a
(1669;
i likpredikan).
Uh: Det gick en iskall rysning utför alla mina ryggben! ENVALLSSON TokrolNatt. 9 (
1791).
Han kände sig glödande het, derpå iskall. LÖNNBERG Kåre 255 (
1887).
Henneshand .. var alldeles iskall och skälfvande. LAGERLÖF Drottn. 313 (
1899).
JANSON Par. 243 (
1900).
[IS-KALL.ssg 2]
2) bildl., i fråga om själstillstånd, om sinne l. person: som saknar förmåga att låta sig ryckasmed av ngt l. att ge sig hän, oberörd, känslolös; kall o. klar; som saknar varma känslor l. värme; som är utan hjärta o. medlidande för andra; äv. om ord, framställning, uppträdande, känsla o. d.: som vittnar om oberördhet, brist på hjärta o. d. PERICI Musæus 2: 71 a (
1582).
Den iskalle, djupt beräknande statsmannen Pechlin var af det folket, som ej kan hänföras. CRUSENSTOLPE Mor. 1: 265 (
1840).
KULLBERG Portf. 84 (
1842). Denna begäran möttes med ett iskallt nej.
SVEDELIUS i
2SAH 55: 24 (
1878).
Anatole France eger .. en källklar, men ock iskall stil. PT 1897,
nr 246, s. 3. Han huttrade av.. ensamhet i den.. iskalla världen.
SIWERTZ JoDr. 19 (
1928).
[IS-KALL.ssg 3]
3) i överförd anv., om ljus, belysning l. ljuskälla o. d.: som gm sin blåvita l. blekgröna färg gör intryck av kyla; äv. bildl. (med anslutning till 1 slutet). Högt uppe på himmelen .. satt fullmånen och lyste med en skarp, iskall glans i den frostiga marsnatten. ROOS Helgsm. 1: 259 (
1896).
SvD(A) 1929,
nr 327, s. 4 (
i bild).
–
IS-KALOTT. (
i fackspr.)
om en kalott påminnande betäckning av (snö o.) is på toppen av ngt (en fjälltopp, fjällplatå o. d.); vanl. om de ismassor som vila på de arktiska o. antarktiska landområdena, "de polära iskalotterna". Fennia VII. 2: 94 1892.
BOBERG Stig. 156 (
1927).
–
IS-KANT,
sbst.¹ (sbst.³ se sp. ¹²¹⁰) kant av ett isflak l. av fast is mot öppet vatten, rand av ett isfält o. d.; särsk. (mindre br.) geol. isrand. MÖLLER (
1790).
För att komma upp på isen, begagna .. (valrossarna) sig af sina.. betar, hvilka de hugga fast i is-kanten och uppsläpa derefter kroppen. NILSSON Fauna 1: 391 (
1820).
HimHavJord 1: 245 1925.
–
(1 b) IS-KARAFF. (
i sht förr)
karaff med särskilt rum (särskilda rum) för is i o. för dryckens kylande. BoupptVäxjö 1890.
HALLSTÉN o. LILIUS 1896.
– (
1)
IS-KARAMELL.
karamell tillsatt med ämnen som göra att den kännes iskall i munnen. kemT 1914,
s. 133.
BOLIN LevDödMat. 26 (
1929).
–
IS-KAST,
n. av packis l. skruvis bildad vall l. isolerad (mindre) höjd; nästan bl. (i fackspr.) i fråga om förh. i polartrakterna; jfr TOROSS NORDENSKIÖLD Vega 1: 409 1880.
Antarctic 2: 208 1904.
SvKulturb. 3– 4: 149 1930.
–
(1 b) IS-KISTA.
kista för förvaring av is; äv. (förr) brygg. i oeg. anv., om förvaringsrum för is, anlagda intill jäsningso. lagringslokalerna i o. för dessas avkylning. TT 1888,
s. 88 (
om iskista på båt).
2NF 34: 99 1922.
–
(1 c) IS-KLAR. (
i vitter stil)
klar o. genomskinlig som is; vanl. i oeg. o. bildl. anv., i sht i fråga om luft, ljus (äv. ljud).
CARLÉN Skuggsp. 2: 291 (
1865).
HEIDENSTAM Skog. 262 (
1904).
En isklar novemberdag. BERGMAN Dröm. 122 (
1904).
En jättelik, isklar glaskupol. NORRNAN Aur. 1 1906. Isklara begreppsanalyser.
QUENNERSTEDT KristKarakt. 10 1911.
–
IS-KLAUSUL jur. o.
sjöt. klausul i certeparti som fritar redaren från ansvar, om han, på grund av ishinder vid lastnings- l. lossningsorten, icke kan uppfylla certepartiets bestämmelser; ofta i uttr. utan isklausul, formel som uttryckligen angiver att sådan klausulicke intagits i certepartiet.
LANG FinlSjör. 1: 435 (
1890).
BestämmHandSpannm. 1923,
s. 13.
– jfr 2)
IS-KLIMP. (
numera föga br.)
klimp l. klump avis. SthmTb. 4/1 (1546). Lägh Ijszklimp hwar tu wil, til Watn han doch blijr. Swebilius SGHelmfeldt S 2 a 1678. NILSSON Ur.. 2: 79 (
1862). särsk. med anslutning till
IS, sbst.¹ ¹ c α, γ. Den som förr en ijsklimp hade, / Der naturen hiertat lade
(osv.). HOLMSTRÖM Vitt. 205 c. 1700. När man ser så många sörjande som jag,.. så blir man som en isklimp i längden.
JOLIN MSmith 105 (1847;
yttrat av en dödgrävare).
–
IS-KLUBBA,
r. l. f. (
förr)
fisk. vid visst slags isfiske använd klubba med vilken kraftiga slag slogos på isen, varigm den därunder varande fisken bedövades. NILSSON Fauna 4: 352 (
1853).
STUXBERG Fisk. 537 (
1895).
–
(1 b) IS-KLYVARE,
r. l. m. redskap för söndersplittrande av is. AB 1880,
nr 111, s. 2.
TLev. 1907,
nr 34, s. 3.
–
(1 o 3) IS-KLÄDD,
p. adj. ( is- 1685–1920 ise- 1686) (
i vitter stil)
klädd l. överdragen med is; äv. oeg. SPEGEL G W 100 1685.
En isklädd vinter. NORDENFLYCHT (SVS) 3: 40 (
1759).
Det isklädda berget. BREMER GVerld. 2:21860.
– (
1)
IS-KONVALJ.
trädg. liljekonvalj vars utveckling o. blomning försenats därigm att rotstocken förvarats i kylrum. 2NF 5:679 1906.
Trädgården 1918,
nr 43, omslag
s. 3.
–
(1 b) IS-KOPP. (
föga br.)
isskål. GHT 1885, nr 217 A, s. 1.
En iskopp med tång (av nysilver). BoupptVäxjö 1899.
–
(1 o 3) IS-KORN.
korn l. liten partikel av is (äv. om hagelkorn); särsk. (i sht i fackspr.) om dylika små korn bildade på jöklar o. d. (jfr språkprovet fr. 1928; jfr FIRN ALMQVIST AMay 78 (
1838). JUHLIN-DANNFELT
134 (
1886).
Genom sammanpackning blir snön en alltmera fast och kompakt massa av iskorn, kallad firn. 3NF 8: 718 1928.
–
(1 o 3) IS-KRAVNING.
uppstående av issörja (kravis, sväll) i rinnande vatten gm bildande av isnålar o. iskristaller inuti vattenmassan; jfr SÖRPNING 2NF 21: 1390 1915.
SFS 1918,
s. 1150.
–
IS-KRISTALL.
[IS-KRISTALL.ssg 1]
1) (
†)
till 1 o. 3: kristallklar(t) is l. istäcke. BRENNER Dikt. 2: 13 (
1730).
KOLMODIN Dufv. 150 (1734;
bildl.).
[IS-KRISTALL.ssg 2]
2) till 1: kristall av is. NICANDER Minn. 1: 201 1831.
Frosten under natten bildar iskristaller i det öfversta redan upptinade jordlagret. Skogvakt. 1891, s.
92. PåSkid. 1928,
s. 362.
–
(1 b) IS-KROSS.
(handdriven) maskin för krossning av is. AlnarpInvB 1892,
s. 6.
LB 3: 174 1902.
– (
1)
IS-KRUSTA. (
i fackspr.)
isskorpa; jfr -FLEN 2. BiblJäg. 4: 103 1897.
Fennia XLIX. 4: 48 1928.
– (
1)
IS-KULA.
liten, klotrund ispartikel. VetAH 1761, s.
4. De öfverkylda regndropparna
(kunna) i luften frysa hvar för sig till genomskinliga små iskulor.
2NF 26: 149 1917.
–
IS-KUNNIGHET ~⁰⁰² l. ~²⁰⁰. (i fackspr.)
2NF 16: 446 (
1911).
Med iskunnighet förstås förmågan att bedöma bärigheten hos is, och hur man med ledning därav skall kunna undvika farliga delar av frusna vatten. IdrIArmén 1926,
s. 34.
–
IS-KUPOL. (
i sht i fackspr.,
mindre br.)
kupolliknande höjning av ett isfält l. istäcke. BREMER GVerld. 1: 74 (
1860).
NoK 43: 29 1925.
– (
1)
IS-KYLA,
r. l. f. stark köld; isande kyla; vanl. mer l. mindre bildl. [IS-KYLA.ssg 1]
1) motsv. -KALL, adj. 1 slutet. Nu kom besinningen; nyss förut under arbetet hade ingen tänkt så noga på faran, men nu kom den över dem (dvs. flottningskarlarna) som iskyla. MOLIN FrÅdal 36 c. 1895.
[IS-KYLA.ssg 2]
2) motsv. -KALL, adj. 2. CVASTRANDBERG 1: 346 (
1862).
Bemött af konungen med "iskyla", trodde.. (det ryka sändebudet) sig ingenting kunna uträtta. ODHNER G 3 1: 394 1885.
– (
1)
IS-KYLA,
v. (
i sht i fackspr.)
gm behandling med is avkyla (ngt); nästan bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. BREMER NVerld. 3: 326 (
1854).
Iskyld champagne. EDGREN Lifv. 1: 282 (
1883).
Iskylda jernvägsvagnar. SmålP 1890,
nr 5, s. 1.
Vid .. iskylning af det färdigpackade smöret. LB 3: 421 1903. särsk. med anslutning till
IS, sbst.¹
1 c γ bildl. Ålderdomen hade kanske iskylt..
(gubbens) hjerta.
RYDBERG Ath. 25 (
1859).
HEDIN Rev. 70 (
1878).
–
(1 b) IS-KYLARE,
r. l. m. [IS-KYLARE.ssg 1]
1) brygg. om i vörten simmande isbehållare varmed vörten avkyles, isflottör. LINDDERG Svagdr. Bih.
23 1892.
[IS-KYLARE.ssg 2]
2) kärl (hink) vari drycker som skola serveras kalla avkylas med krossad is o. d.; jfr -HINK. SCHULTHESS 1885.
LAURIN 2Minn. 44 (
1930).
–
IS-KÅS.
(-kos 1904. -kås 1905) [av nor. iskos(s)]
(i fackspr.) av is(stycken) bildad mindre höjd; äv. isflak. SD(L) 1904, nr
13, s.
5. Vi tältade.. på en iskås, där vi voro skyddade för möjliga skrufningar i isen.
DUSE Pingv. 130 1905.
–
IS-KÄL,
n. (-tiäl 1702) (i vissa trakter) större isflak. HIÄRNE 2Anl. 102 1702. SD(L) 1904, nr 84, s. 2. ENGSTRÖM Lif 6 (
1907).
1890, då ett väldigt iskäl fullt med storsäl och kutar fastnade på Albådan.
SD 1914,
nr 72, s. 4.
–
IS-KÄLKE.
kälke (med isjärn) avsedd att framföras på is. MEURMAN (
1846).
BALCK Idr. 3: 95 (
1888).
–
(1 b) IS-KÄLLARE.
källare (äv.: grop l. hus) för förvaring av ii (under den varma tiden); förr äv. brygg. källare med isupplag, avsedd att avkyla invidliggande lager. o. jäsningsrum. KKD 5: 320 1712.
LINDBERG Ölbr. 4 (
1885).
Iskällare voro förr vanligen så inrättade, att ishögen uppifrån instaplades i en i iskällarens midt befintlig afplankning, kring hvilken födoämnen uppstäldes till förvaring. JUHLIN-DANNFELT 178 1886. EKMAN NorrlJakt 380 (
1910).
Fatab. 1929,
s. 85.
särsk. bildl., om region med kall väderlek som på grund av den förhärskande vindriktningen regelbundet värkar avkylande på temperaturen, i en annan region. ERICSON Fågelkås. 1: 101 (
1806).
Hudsonviken, kallad Amerikas iskällare. FoFl. 1919,
s. 260.
–
IS-KÄLLAR-DRICKA l.
-KÄLLAREDRICKA , sbst. eg. o. urspr.: (i iskällare) iskylt dricka; numera benämning på ett slags svagmaltdryck. Nobiles
(dvs. adelsmännen) bruka lägga is i dricka om heta sommaren, äller iskiällar. dricka; har tagit lifvet af mången.
LINNÉ Diet. 1: 54 c. 1750. På Wigerts Caffé-Hus .. finnes godt Iskällare dricka til kjöps.
PT 1758,
nr 48,
s. 4.
Det svenslga iskällardrickat eller lagerdrickat är ett svagt, underjäst öl med en ursprunglig extrakthalt af 7–10 procent. TT 1895, Allm.
s. 227.
–
IS-KÄLLAR-SALTA - l. KÄLLARE-SALTA . nedsalta (lax) under avkylning i iskällare; i sht i p. pf. AB 1865,
nr 258 s. 4.
I de nordligaste älfdistrikten iskällarsaltas.. rätt mycket lax. SvRike I. 1: 277 1899.
–
IS-KÄLLAR-SVAGDRICKA l.
-KÄLLARE-SVAGDRICKA . (
†)
iskällardricka. TurÅ 1909,
s. 137 (
1777).
DA 1793,
nr 135, s. 3.
– (
1)
IS-KÖLD.
jfr -KYLA sbst., [IS-KÖLD.ssg 1]
1) motsv. -KALL , adj. 1; eg.: temperatur motsvarande isens; stark köld, isande kyla. Altså måste.. dhe Fördömde, ifrån en odrägelig Iis-Köld, till en olijdelig Heta. FERNANDER Theatr. 508 (
1695).
Nätters is-köld under öppen himmel / Gjorde ynglingen till invalid. SNOILSKY 3: 79 1882. särsk. motsv. -
KALL , adj.
1 slutet.
ADLERBETH Æn. 137 (1804).
Det går mig en isköld genom all min blod bara jag tänker på det. CALLERHOLM Stowe 137 (
1852).
Feberhetta / Med isköld vexlar i din hand. SNOILSKY 2: 147 1881.
[IS-KÖLD.ssg 2]
2) motsv. -KALL , adj. 2: oberördhet, känslolöshet; brist på "värme"; brist på medlidande o. hjärta för andra. Schahen yttrade detta med en isköld, hvilken förundransvärdt afbröt mot hans nådiga yttranden. PALMBLAD Nov. 2: 62 (
1819,
1841).
SIWERTZ JODr. 257 (
1928).
–
IS-LAGER,
n. [IS-LAGER.ssg 1]
1) till 1: skikt av is. BREMER Dal. 303 (
1845).
Vid undersökning af hagel finner man dem vara sammansatta af på hvarandra liggande tunna islager. 2NF 33: 10 1921.
[IS-LAGER.ssg 2]
2) till 1 b: lagrat förråd av is.
–
IS-LAKE,
m. l. r. (
†)
fisken Lota lota (Lin.), lake (med tanke på att den nästan alltid fångas under isen). BRAHE Oec. 29 (1581;
uppl. 1920).
CELSIUS HushAlm. 1743,
s. 25.
–
(1 o 3) IS-LAND.
(i vitter stil) land där stark köld råder o. isen länge ligger; äv. med anslutning till IS, sbst.¹ ¹ c γ. BREMER Strid 144 (
1840).
Sverge är för.. (Levertin) islandet med förkrympta blommor och slutna människor. FOGELQVIST ResRot 180 (
1926).
– (
1)
IS-LIK,
adj. LUCIDOR (SVS) 449 1674.
–
IS-LOB geol. vid avsmältningen kvarstående parti av inlandsis som skjuter ut från huvudpartiet i den ena l. andra riktningen. GeolFF 1914,
s. 217.
Ymer 1922,
s. 95.
–
IS-LOPP. (
†)
[IS-LOPP.ssg 1]
1) till 1: förhållandet att bliva "islupen". RÅLAMB 13: 10 (
1690).
STRIDSBERG Åkerbr. 18 1727.
[IS-LOPP.ssg 2]
2) till 3: isgång. KlippanPprsbr. 246 (
i handl. fr. (
1769).
OSBECK Lah. 61 (
1796).
–
IS-LOSSNING.
[fsv. islosning]
förhållandet att isen om våren bryter upp på sjöar, hav o. floder; jfr -LÖSNING. OxBr. 5: 189 1623.
Isläggning och islossning i Sveriges insjöar. MeddStatMeteorHydrA I. 2 (1920;
titel).
Mörten leker strax efter islossningen. HAMMARSTRÖM Sportfiske 319 (
1925). särsk.
[IS-LOSSNING.ssg 2.a]
a) (
numera föga br.)
i uttr. vid l. med första islossningten), förr äv. enbart första islossning, genast då isen bryter upp. AOXENSTIERNA 2: 3141618.
BtVLand 5: 61 (
1723).
Till Hangö kunde man förstaislåssning härifrån (dvs. från Sveaborg) afskicka 3 à 4 canon slupar. CAEHRENSVÄRD Brev 1: 169 (
1789).
b) meteor. förhållandet att en sjö o. d. efter att ha varit islagd blir fullständigt fri från isbildningar (äv. drivis).
Fennia XXXVIII. 2: 5 1915.
[IS-LOSSNING.ssg 2.c]
c) (
i vitter stil)
bildl.; i fråga om brytningstider i den enskildes l. i ett samhälles o. d. liv, då nya känslor o. tankar (befriande) tränga sig fram. TEGNÉR (WB) 3: 159 (
1817). I det andeliga lifvets första vår, i islossningens och löfsprickningens dagar.
THOMANDER 1: 231 (
1850).
Islossning i själen. WIKNER Lifsfr. 2: 272 (
1868).
Ssgr:
–
islossnings-dag. särsk.
meteor. till -lossning b. Med "islossningsdag" förstå vi den dag, då isen försvunnit, utan att isbildning eller anhopning därefter mera ägt rum. Fennia XXXIX. 8: 274 1917. -period.
meteor. till
-lossning b: tiden mellan den dag då isen först bryter upp o. den då alla isbildningar i vattnet försvunnit.
Fen nia XXXVIII. 2: 5 1915. -tid.
meteor. jfr
-dag.
UVTF 28: 45 1881.
Ymer 1912,
s. 166.
–
IS-LOTS.
(ifackspr.) person som vid färd i isfyllda farvatten (i sht i arktiska trakter) leder navigeringen genom isen (vanl. från utkiksplats i en "tunna" i masttoppen); jfr -MÄSTARE. HEDIN Pol 2: 526 (
1911).
3NF 4: 613 1925.
–
(1 o 3) IS-LUPEN,
p. adj. [jfr y. fsv. islöpin (CodUps. C 20 316)]
överdragen med is; numera bl. (mindre br.) i fråga om tunnare överdrag av is på fasta föremål, förr äv. om sjö, hamn o. d.: tillfrusen, isbelagd; jfr -LÖPA. RÅLAMB Resa 10 (
1658,
1679).
Islupna backar. ROTHOF 20 (1762). Fenstern (bli om vintern.. islupne. BJÖRNSTÅHL Resa 2: 164 (
1773).
Han.. lär ej våga upp för (Åbo-)ån, som til en del är islupen. PORTHAN BrefCalonius 214 (
1795).
GRIPENBERG Aftn. 36 (
1911). särsk. (
mindre br.)
med anslutning till IS, sbst.¹ 1 c γ. bildl. RYDQVIST i 2SAH 12: 307 1827.
(Tårar av tacksamhet o. glädje) hade .. bidragit att uppmjuka och upptina hennes islupna hjerta.
KNORRING Torp. 2: 218 1843.
–
(1 b) IS-LÅDA.
låda för förvaring av is; äv.: låda för förvaring av födoämnen under iskylning. AlnarpInvB 1892,
s. 3. KatalIndUtstSthm
1897,
s. 280.
SMITH 177 1916.
–
IS-LÄGG,
sbst.¹ r. l. m. ; best. -en; pl. -ar (DALIN 1852 osv.); förr vanl. -LÄGGA, r. l. f.; pl.
-or (
Linc. Rrrr
3 b
1640,
HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 2:464 1868) l.
-er (
CARL IX,
EDMAN Bahusl. 192 1746). (
-lägg 1807 osv. -lägg(i)a c. 1635–1846)
[sv. dial. islägga(pl. -or); jfr isl. isleggr; senare ssgsleden är identisk resp. besläktad med LÄGG, benpipa]
skridsko av fordom använd typ, bestående av en benpipa (vanl. skenbenet av en häst) som fastbands vid skon (äldst med djursenor) o. varpå man förflyttade sig med hjälp av en ispik; förr äv., i utvidgad anv., om skridsko av järn l. stål; vanl. i pl. Efter middagh drungnedde 4 drenger, såm wille löppe på jslegger. CARL IX Cal. 104 (
1596).
(Sv.) Jernsko at löpa på Ijsen med, som skijder och ijsleggior,
(lat.) Calopodium ferratum.
Linc. Rrrr
3 b
1640.
RedNordM 1907,
s. 14.
–
IS-LÄGG,
sbst.² n.; best. -et. [till -LÄGGA, v.; jfr isl. is(a)lgg]
(
i fackspr.)
förhållandet att isen lägger sig l. ligger (på sjöar osv.); stundom konkretare; jfr -LÄGGNING. AB 1845,
nr 2, s. 3.
Håller vintern i sig och islägget blir allvarsamt, så (osv.). SD(L) 1901,
nr 58, s. 2.
–
IS-LÄGGA,
v. [IS-LÄGGA.ssg 1]
1) (
numera föga br.)
till 1 o. 3: kläda l. belägga (ngt) med is. Städze ijslagde och sniöfulle Högder och Bärgzklinter. SYLVIUS Curtius 249 (1682).
Den skarpa nordvestliga stormen som.. med fallande temperatur islade våra gator der tövädret förut utöfvat sin verkan. SDS 1901,
nr 55,.
s. 3.
[IS-LÄGGA.ssg 2]
2) till 3; i pass. (med intr. bet.), förr äv. (enst.) ss. refl., om sjö o. d.: isbeläggas, frysa till; äv. (
i sht i vitter stil)
i aktivum, om köld, vinter o. d.: komma (sjö o. d.) att tillfrysa; ofta i p. pf.; jfr
-LÄGG, sbst.², -
LÄGGNING. G1R 25: 530 (
1555).
Slädfarten.. öfver de islagda sjö – arna. GEIJER Häfd. 45 (
1825).
(Sjön) Vestra Lägeln som redan börjat islägga sig uti vikar och vidgrundare stränder. RÄÄF Ydre 1: 61 (
1856).
En tidig vinter (hade) .. islagt insjöarne. RYDBERG Frib. 31 (
1877).
Källsprång finnas som aldrig isläggas. SERNANDER SkandVeget. 105 (
1901).
–
IS-LÄGGNING.
[vbalsbst. till -LÄGGA, v.]
förhållandet att en sjö o. d. tillfryser, i sht om den (definitiva) tillfrysning som sker vid vinterns inträde; äv. konkretare; jfr -LÄGG, sbst.², -LÄGGA , v. 2. VERELIUS 135(
1681).
De va sent på hösten, nästan i isläggningen och sjöfarten va så godt som slut. RÖNNBERG Brovakt. 5 (
1904).
Genom den underbara isläggningen på nyåret 1658 möjliggjordes.. den svenske konungens tåg till Själland. VFI. 1912,
s. 112.
Ssgr:
–
isläggnings-dag. särsk.
meteor. Med "isläggningsdag" mena vi den dag, då is på hösten först visat sig, oberoende av om den bildats på observationsorten eller drivit dit annorstädes ifrån. Fennia XXXIX. 8: 274 1917.
–
isläggnings-period.
meteor. period mellan den tid då isbildningar först visa sig på ett vatten o. den tid då detta helt tillfrusit. Fennia XXXlII. 3: 294 1913.
–
IS-LÖPA,
-ning. (is- 1738–1772ise- 1647) (†) jfr -LUPEN. [IS-LÖPA.ssg 1]
1) ss. vbalsbst. -ande.: färd på is; gående på skridskor (isläggar). Sedhan så fresta the icke lijtet Gudh, som äre oförwägne medh simmande, ijselöpande, öfwerdådhigt seglande, körande och rijdhande, etc.
HAMARINUS Bielke D 3 a 1647. [IS-LÖPA.ssg 2]
2) isläggas (se -LÄGGA, v. 2). LIND (1738;
under überfrieren).
Sjöarne islöpa merendels. VetAH 1772,
s. 26.
EKELUND 1FädH II. 2: 161 (1831: islöpningen).
–
IS-LÖSNING.
[y. fsv. (
BRASK)
islösning (HSH 13: 20 m. fl. ställen), motsv. d.
isløsning; jfr isl.
din var i leysingu; senare leden är väsentligen vbalsbst. till
lösa, men i vissa fall möjl. uttalsform av
-LOSSNING) (†) islossning. Epter islösning oc onde væger ægre.
G1R 1: 188 1524.
KyrkohÅ 1912, MoA. s.
109 1747. särsk. i uttr. uti första islösningen; jfr
-LOSSNING a. SUFinlH 2: 181603.
– (
1)
IS-MARK. (
tillf.)
isbetäckt l. tillfrusen mark. Det var på ismarkerna utanför Weperiks murar. HEIDENSTAM Karol. 1: 231 (
1897).
DENS. Svensk. 2: 208 (
1910).
– (
1)
IS-MASKIN.
maskin för framställande av is; äv.: maskin för frambringande av låg temperaturpå konstgjord väg, kylmaskin. JernkA 1862, 1:
359. HAGDAHL
Fråga 285 1883.
LAHT 1900,
s. 278.
–
(1 o 3) IS-MASSA.
vanl. i pl. MÖLLER (
1790).
En lucker ismassa i en ishög smältes) fortare än en tätt lagd. JUHLIN-DANNFELT 178 (1886). Skeppets drift i ismassorna. SIWERTZ JoDr. 276 (
1928).
– (
1)
IS-MEJERI.
[jfr d. ismejeri) (förrr i fackspr.)
LAHT 1884, s.
47. Man skiljer mellan is- och separatormejerier, allt eftersom grädden afskiljes genom handskumning af i isbad gräddsatt mjölk eller genom separering.
2NF 17: 1493 1912.
–
IS-MEJSEL. (
†)
arkeol. mejselliknande stenredskap med trekantig genomskärning, skivyxa. NILSSON Ur. I. 1: 41 (
1839).
jmtFmT 2: 183 1899.
–
IS-METE fisk. mete från is; särsk. om pimpling; äv. konkret, om därför avsett fiskredskap. 2NF 8: 448 (1907;
konkret).
– (
1)
IS-METOD(EN). (
förr)
mejeri. metod vid smörtillvärkning enligt vilken mjölken gräddsattes underiskylning; motsatt: separeringsmetod(en); jfr -VATTEN-METOD. Is- och kallvatten methoden.
LAHT 1884,
s. 44.
Ismetoden har uppfunnits i vårt land i början af 1860-talet af den bekante J. G. Swartz (f. 1819, † 1885) på Hofgården i Östergötland. LB 3: 169 1902.
–
(1 o 3) IS-MUR.
mur av is. QUENNERSTEDT Resa 167 (1867i
om glaciärer som omgiva ett bärg). bildl. Opinionens och fördomarnas ismur.
DN(A) 1931,
nr 325, s. 6.
–
IS-MÅS.
den huvudsakligen i höga norden levande, snövita måsen Pagophila eburnea (Phipps), vitmås. HOLMGREN Fogl. 974 (
1871).
Ymer 1925,
s. 503.
–
IS-MÄSTARE.
[efter eng. ice-master) (
i fackspr.)
person vid polarexpedition som leder navigeringen i isen; jfr -LOTS. BJÖRKMAN 1889. NF 20: 63 1896.
–
IS-MÄTNING. (
förr)
landtmät. uppmätning av sjöar, skärgårdsområden, mossar o. d. på isen. HELLANT Alm. 1744,
s. 37. SPF
1843,
s. 238.
–
(1 o 3) IS-MÖRJA.
issörja, kravis, sväll. LOENBOM Stenbock 4: 13 (
1765). Man kan hvarken gå på denna ismörja.. eller med båt ro deri, sedan klimparna börjat hopfrysa.
NILSSON Ur. 2: 79 1862.
–
IS-MÖRT. (
i vissa trakter)
jfr -FISK; motsatt: lövmört. VetAH 1782,
s. 163 (fr. Värmdö skärgård). SCHRÖDER
Fiske 52 1900.
–
(1 o 3) IS-NATUR.
(i vittert spr.) [IS-NATUR.ssg 1]
1) natur (landskap, trakt o. d.) som karakteriseras av ismassor (o. stark köld). ATTERBOM LÖ 1: 39 (
1824).
BREMER GVerld. 1: 222 (
1860).
[IS-NATUR.ssg 2]
2) till 1 c γ, bildl., i fråga om människonatur. Hon är visserligen en ganska hygglig flicka; men isnaturer kyla på längden. BREMER Grann. 1: 281 (
1837).
–
IS-NOT;
pl. -ar. fisk. not som drages under isen. GYLLENIUS Diar. 265 c. 1670.
VÄRING Vint. 18 (
1927).
Ssgr (fisk.):
–
isnot-dräkt. (
†)
fiske med isnot. LÆSTADIUS 2Journ. 29 1833.
– (
1)
IS-NÅL.
iskristall i nålform. KLINGENSTIERNA Musschenbroek 517 (
1747). Vid mycket stor höjd sker utfällningen
(av vattengasen) i form af fina isnålar. De högsta molnen, de s. k. Cirri, bestå uteslutande af sådana.
RUBENSON Meteor. 45 (
1880).
Luften (är) liksom full av isnålar. Verd. 1892,
s. 275.
Upsala(A) 1928,
nr 4, s. 1.
–
IS-NÖTNING. (
mindre br.)
geol. isslipning. GeolFF 1886,
s. 511.
Antarctic 2: 310 1904.
–
IS-NÖTT,
p. adj. [jfr eng. ice-worm) (
mindre br.)
geol. isslipad. GeolFF 1886,
s. 502.
– (
1)
IS-OLJA,
r. l. f. [jfr t. eisöl) (†)
kem. namn på svavelsyreanhydrid (som kristalliserar i små, greniga l. stjärnformiga, isliknande kristaller); jfr
isig svavelsyra (se
ISIG 4 a slutet) o.
isad svavelsyra (se
ISA v.¹,
1 a slutet).
WALLERIUS ChemPhys. II. 1– 2: 11 1765.
HEINRICH 1814.
–
(1 b) IS-OMSLAG ~⁰², äv. ~²⁰. omslag med inneliggande is, användt till avkylning av kroppsparti, oftast vid inflammationer o. blödningar. TLäk. 1834, s. 51. FAHLCRANTZ Kyrkoh. 214 1907.
–
IS-PACK.
[jfr eng. icc-pack) (
i fackspr.)
sammanpackad is, packis. Fennia 53: 255 1930.
–
IS-PACKA,
r. l. f. (
i fackspr.)
band l. fält av packis. Antarctic 2: 162 1904.
–
(1 b) IS-PACKAD,
p. adj. ¹ (i fackspr.)
om fisk, fisksändning o. d.: (vid trans.port) förpackad med is. GHT 1894,
nr 148, s. 2.
–
IS-PACKAD,
p. adj. ² om farvatten o. d.: fylld av packis. SD(L) 1897, nr 42, s..1.
–
IS-PACKNING.
sammanpressning av drivis; äv. konkret(are). Ispackning i forsar. RAMSAY GeolGr. 1: 216 (
1912).
Ispackningen i Östersjön har blivit allt intensivare. SvD(A) 1928, nr 51, s. 10. –
IS-PALATS.
[IS-PALATS.ssg 1]
1) till 1: palats av is. [IS-PALATS.ssg 1.a]
a) oeg., om palatsllknande isformationer i alptrakter. BREMER GVerld. 1: 6 (
1860).
[IS-PALATS.ssg 1.b]
b) bildl., med anslutning till IS, sbst.¹ ¹ c γ. (Idealismen) förer mig in i ett ispalats, visserligen af rena former, men utan att någonting derinom röreseller lefver. WIKNER Lifsfr. 2: 219 (
1885).
[IS-PALATS.ssg 2]
2) [jfr t. eispalast, eng. ice-palace) till 1 o. 3: stor byggnad med konstgjord skridskobana (restauration o. d.).
Ispalatset i Berlin. TIdr. 1909, s.
463. SDS 1929,
nr 224, s. 6.
SvD(A) 1930,
nr 31, s. 4.
– (
1)
IS-PANSAR.
pansar av is; bildl. Ymer 1898,
s. 102.
Vi (voro) klädda i ispansar. PåSkid,
1928,
s. 137. särsk. med anslutning till
IS, sbst.¹ ¹ c γ. Att ispantsaret sluteligen smalt bort från herr Mignets annars så välvilliga sinne.
CYGNÆUS 1: 75 1848.
– (
1)
IS-PAPPER handel. papper försett med ytmönster som efterliknar isblommor (se d. o. 1). 2NF (
1909).
ÖSTERGREN (
1929) .
–
(1 b o 3) IS-PARTI.
(större) mängd av is. Såväl vid nedisningens början som vid dess slut härbärgerade.. (Finland) stora glidande eller "döda" ispartier. 2NF 8: 275 1907.
– (
1)
IS-PARTIKEL.
BERGMAN Jordkl. 318 (
1766).
Simpson VattnAtmosf. 12 1925.
–
IS-PATA,
r. l. f. (
i Finl.)
fördämning (bråte) av sammanpackad is i flod l. fors, isdamm. VetAH 1770,
s. 251. Tiden
1848,
nr 44, s. 3.
–
IS-PATNING.
[till -PATA, sbst.]
(
i Finl.)
uppkomst l. förekomst av "ispata". Fennia XXXIX. 5: 101 1918.
–
IS-PATRULLERING. (
i fackspr.)
avpatrullering av ett farvatten gör att fastställa, om isfält, isbärg o. d. förekomma, dessas läge, rörelse o. d.; jfr -REKOGNOSCERING. VFl. 1920,
s. 37.
Statsisbrytaren har under söndagen varit ute på en ispatrullering i farvattnen söder om Skåne. NDA(A) 1928,
nr 87, s. 19.
–
IS-PERIOD.
jfr -TID. [IS-PERIOD.ssg 1]
1) geol. HAMMARGREN Jordkl. 96 (
1854).
Den kvartära isperioden. Ymer 1916,
s. 216.
[IS-PERIOD.ssg 2]
2) meteor. Såsom isperiod har man på meteorologiskt håll räknat perioden från "isläggningsdagen" till "islossningsdagen". Fennia XXXVIII. 2: 8 1915.
– (
1)
IS-PIGG,
r. l. m., stundom -PIGGE. isbildning av den form som uppstår vid takskägg på grenar o. d., då vid låg lufttemperatur snö l. is smälter under påvärkan av de varma solstrålarna, istapp,; stundom äv.: isnål. Stora Ijspiggar hängiandes utaff quistarna. RUDBECK Atl. 2: 536 (1689). Luften (var) full af stickande ispiggar. WACHTMEISTER Tur. 2 (
1876,
1885).
LAGERLÖF BarnM 205 (
1930). särsk. (
numera knappast br.)
med anslutning till IS, sbst.¹ 1 c γ, bildl. om person. Algernon.. var "en ispigg, en barbar, en hedning, en"... BREMER FamH 2: 10 1831.
–
IS-PIK.
[IS-PIK.ssg 1]
1) (
†)
till 1: ispigg. LIND (
1738,
1749).
DÄHNERT 1784.
[IS-PIK.ssg 2]
2) till 3: stav l. käpp med järnspets i nedre ändan, använd vid färd på is (skridskoåkning o. d.) till stöd l. för att pröva isens bärkraft. BJÖRNSTÅHL Resa 2: 59 (
1773).
(Isen) var .. så svag, att ispiken gick igenom vid första stöten. Tldr. 1896,
s. 77. SvKulturb. 3–
4: 132 1930 – (
1)
IS-PILLER.
med. TLäk. 1835.
s. 420. (Vid magblödning) ger
(man) blott isvatten i små portioner eller små isbitar (ispiller).
WRETLIND Läk. 5: 60 (
1897).
– (
1)
IS-PLANTA,
r. l. f. [efter d. isplante; jfr eng. iceplant]
handel. isört; jfr -BLOMMA 2. LILJA FlOdl Vex. 71 1839.
GbgTrädgFPrisuppg. 1920,
s. 25.
–
IS-PLOG.
[IS-PLOG.ssg 1]
1) [jfr t. eispflug) (†) plogliknande redskap för sönderbrytande av isen på floder, dammar o. d.
WIKFORSS 1: 459 (
1804).
HEINRICH (
1814) .
[IS-PLOG.ssg 2]
2) [jfr eng. -amer. ice-plough]
för isupptagning användt l. avsett, plogliknande redskap varmed fåror skäras i isen med så stora avstånd inbördes som de avsedda isstyckenas storlek fordrar. PT 1888,
nr 27, s. 3.
SD 1893,
nr 312.
s. 7.
–
IS-PRESSNING. (
i fackspr.)
det förhållande att drivis av vind l. ström hårdt pressas samman, särsk. med tanke på den invärkan som en dylikpressning kan ha på i isen befintliga fartyg l. på föremål mot vilka isen pressas. NORDENSKIÖLD Vega 1: 309 (
1880).
EKMAN NorrlJakt 228 (
1910).
På måndagen hoppas man, att ispressningen skall upphöra, då vinden nämligen beräknas gå över till huvudsakligen nordlig. SvD(A) 1931,
nr 66, s. 24.
–
(1 b) IS-PUNG. (
mera tillf.)
jfr -BLÅSA. PriskurBecker 1902,
s. 54. SvRödK
1922,
s. 340.
– (
1)
IS-PUNKT.
fys. vattnets fryspunkt. BonnierKL 1924.
– (
1)
IS-PUNSCH.
[IS-PUNSCH.ssg 1]
1) (
förr)
ett slags arrakspunsch (som serverades iskyld). TLäk. 1832,
s. 48.
LUNDGREN Res. 216 (
1855).
[IS-PUNSCH.ssg 2]
2) (
numera föga br.)
kok. ett slags glass med delvis samma ingredienser som den under 1 angivna drycken. LANGLET Husm. 566 (
1884).
–
IS-PUTA,
r. l. f. (
†)
isflak. ROLAND Miinn. 41 (
c. 1748.
–
(1 b) IS-PÅSE.
jfr -BLÅSA. DuodSanal. 1889.
–
IS-RAND,
sbst.¹ (sbst.² se sp. ¹²¹⁰). [IS-RAND.ssg 1]
1) kant l. rand av ett istäcke; särsk. geol. om nedre, yttre ("distal") rand av landis; jfr
-BRÄM 2, -
KANT , sbst.¹
NORDENSKIÖLD Vega 2: 2 1881. )Allteftersom större delar av fjällen frigjordes ur istäcket, uppkommo serier av smala sjöar mellan isranden och fjällsidan, s. k. randsjöar.
Ymer 1916,
s. 255.
[IS-RAND.ssg 2]
2) (
tillf.)
smalt isbälte (utmed en strand). Han visste att endast en smal och bräcklig isrand fans vid stranden. RÄÄF Ydre 1: 62 (
1856).
Ssgr (till -RAND 1; geol.):
–
isrands-linje.
En sydsvensk israndslinje och dess geografiska betydelse. STOLPE (1911;
boktitel).
– (
1)
IS-RANUNKEL.
bot. den i smältvattnen på högfjällen växande ranunkelarten Ranunculus glacialis Lin., renblomma. (VetAH 1814, s. 92. Västerb. 1924– 25, s. 248. EKMAN o. STERNER Djurgeogr. 60 (
1931).
–
IS-RAPPORT. (
i fackspr.)
från utkiksstation vid issignaltjänsten avsänd rapport rörande is. o. seglationsförhållandena, avsedd att ligga till grund för isberättelse. GHT 1896.
nr 77 A, s. 3.
De första israpporterna ha inkommit från Kalix och Ursvikens lotsplatser. SvD(A) 1918,
nr 315 A, s. 5. –
–
IS-REKOGNOSCERING : (
i fackspr.)
rekognoscering av is [file:I1201] o. seglationsförhållandena inom visst farvatten; särsk. i fråga om polarfärder; jfr -PATRULLERING. Antarctic 2: 186 1904.
Ymer. 1917,
s. 246.
–
IS-REST.
geol. om på visst ställe osmält kvarliggande del av ett för övrigt avsmält parti av inladsis. Ymer 1901,
s. 406.
Därs. 1916,
s. 239.
–
IS-REV. (
†)
uppkomst av sprickor i liggande is på en sjö. TISELIUS Vätter 1: 76 ("106")
1723.
–
(1 b) IS-RUM. (
i fackspr.)
rum för förvaring av is, kylrum; särsk. dels (förr) brygg. om rum i vilket is förvarades för avkylning av därmed i förbindelse stående lagero. jäsningslokaler, dels om plats för is i smörkylare, iskaraffer o. d. AHB 1: 55 1859.
LAHT 1902,
s. 300 (på fartyg för fisktransport). Smörkylare .. m
(ed) isrum och glasask.
KatalÅhlénHolm 1916,
s. 131.
–
IS-RÄFFLA,
r. l. f. geol. på bärghäll l. sten: räffla åstadkommen av stenar o. gruspartiklar som ligga fastfrusna i botten på ett över underlaget i rörelse varande istäcke (glaciär l. inlandsis). NORDENSKJÖLD Polarv. 49 1907.
NoK 1: 54 1921.
–
IS-RÄFFLAD,
p. adj. geol. försedd med isräfflor. NF 19: 453 1895.
Ymer 1916,
s. 249.
–
IS-RÄGN.
== -BARK 2. Om ett förfärligt .. minne .. faller som ett isregn på själen. BREMER Grann. 1: 268 (
1837). Östlig storm och isregn.
HeimdSmåskr. 1: 25 1907.
DN(A) 1929 nr 47, s. 18.
–
IS-RÄNNA,
r. l. f. [IS-RÄNNA.ssg 1]
1) (
föga br.)
skogsv. till 1: av is byggd ränna för flottning av timmer. HbSkogstekn. 432 1922. [IS-RÄNNA.ssg 2]
2) till 3: ränna i liggande is, särsk. sådan i fast is som för sjöfartens skull med isbrytande fartyg öppnas o. hålles öppen. NORDENSKIÖLD Vega 1: 457 (
1880).
Huvudstadens hamn liksom övriga ostkushamnar kunna dessbättre ännu så länge hålla sina isrännor öppna. SvD(A) 1929, nr 45, s. 4. –
IS-RÖRELSE(N).
geol. om landisens rörelse. Fennia I. 7: 16 1889. I en del fall visa .. äldre räfflor och
(morän-)blockens spridning, att ganska stora svängningar skett i isrörelsen.
NoK 43: 54 1925.
–
IS-SEGEL.
sport. segel användt vid issegling. KLINT 1906.
HågkLivsintr. 8: 180 1927.
–
IS-SEGLING.
sport. om skridskosegling o. isjaktssegling. VL 1901,
nr 59, s. 2.
SD(L) 1905,
nr 37 s. 5.
–
IS-SIGNAL.
sjöt. jfr -SIGNALERING. VL 1907,
nr 31, s. 4.
Ssgr (sjöt.):
–
issignal-station.
plats varifrån signaler rörande isförhållanden givas till passerande fartyg. –
IS-SIGNALERING.
sjöt. till sjöfartens tjänst anordnad signalering angivande hurudana isförhållandena äro i ett visst (vissa) farvatten. att till ledning för befälhafvare å inkommande fartyg anordna issignalering å Vinga båk. SD(L) 1902,
nr 537, s. 4.
–
IS-SJÖ.
sjö täckt med l. fylld av is l. belägen på en glaciär o. d.; äv. bildl.: glaciär. BJÖRNSTÅHL Resa 2: 60 (
1773;
om glaciär).
ATTERBOM LÖ 1: 29 (
1824).
NORDENSKIÖLD Vega 1: 173 1880; jfr slutet. särsk.
geol. isdämd sjö.
Baltiska issjön, den issjö som bildades
i Östersjön vid inlandsisens avsmältning, innan denna issjö över Vättern o. Vänern fick förbindelse med Nordsjön. G. DE GEER i GeolFF 1888,
s. 372.
Östersjöns utveckling från baltisk issjö över de olika stadierna: Yoldiahav, Ancylussjö, Litorinahav (Limnaeahav) till det nu existerande Myahavet. GRÖNWALL LUPr. 31/5 1927,
s. 4.
Ssgr (till -SJÖ slutet; geol.):
–
issjö-lera.
i issjös vatten avsatt lera; motsatt: ishavslera. Ymer 1904,
s. 326.
Issjölera och iasjösand bilda icke obetydliga delar av vårt lands odlade mark. Flodström Naturförh. 106 1918.
–
issjö-sand;
jfr issjö-lera; motsatt: ishavssand. Ymer 1904,
s. 326.
Därs. 1925,
s. 132.
–
IS-SKIMMER.
[IS-SKIMMER.ssg 1]
1) skimmer på vattenyta, framkallat av is som håller på att bildas. Så kallt, att isskimmer synts på vattnet. SCHRÖDER Fiske 76 1900.
[IS-SKIMMER.ssg 2]
2) (
föga br.)
isblink (se d. o. 1). JUNGBERG 246 (
1873).
SDS 1905,
nr 76, s. 4.
– (
1)
IS-SKIVA,
r. l. f. tunn skiva av isj ofta om vid bottenfrysning i havet bildade, skivformiga isstycken, tallriksis. Öfvers VetAFörh. 1862, s. 372.
NF 2: 976 1878.
–
IS-SKJUTEN,
p. adj. geol. om sten(samling) l. stenvall: som förflyttats resp. bildats (hopskjutits) av isen; jfr -SKJUTNING slutet. SJÖGREN Torneträsk 138 (
1909).
De isskjutna blocken (i "strandbarrikaderna") stå ofta resta på kant, varigenom dessa bildningar lätt skiljas från strandvallarna. HimHavJord I: 103 1925.
–
IS-SKJUTNING. (
i fackspr.)
ispressning, isskruvning. TT 1897, Byggn.
s. 95.
SDS 1897,
nr 64, s. 3.
Nedre delen af .. (fyrtornet Tjärven) är, för att kunna motstå sjögång och isskjutning, uppförd af granit. 2NF 29: 227 1919. särsk.
geol. jfr
-SKJUTEN.
Ymer 1927,
s. 383.
–
(1 o 3) IS-SKOLLA,
r. l. f. [jfr t. eisscholle]
(stycke) isskorpa; av.: isflak. SERENIUS (
1734;
under flake).
Ymer 1898,
s. 102. Det yrande skummet
(hade) lagt sig som en tunn isskolla öfver oljekläderna.
LINDHÉ Ledf. 261 (
1903).
En mörk oktobernatt 1873 hade ett par mäktiga isskollor lyft fartgget ur vattnet. HEDIN Pol 2: 535 (
1911).
FoFl. 1928,
s. 155.
–
(1 o 3) IS-SKORPA.
(tunnare) isbeläggning på föremål, äv. (mindre br.) om isbetäckning på vatten. Ett stort ijsslagg .., som öfverdrog våra kläder med en isskorpa. LINNÉ Bref I. 1: 322 (
1732).
En isskorpa bildade sig på öppna ställen mellan drifisstyckena. NORDENSKIÖLD Vega 2: 190 (
1881).
VetAÅrsb. 1912,
s. 233. SkånAB
1928,
nr 89, s. 6. särsk., med anslutning till
IS, sbst.¹ ¹ c γ, bildl.
Den ena isskorpan smälter bort efter den andra från ditt hjerta. TEGNÉR (WB) 7: 149 (
1833).
–
IS-SKOTT,
sbst.¹ [jfr d. isskud o. iskodde, äv. isskotte]
(
†)
isflak. MÖLLER (
1790).
HEINRICH (
1814) .
–
IS-SKOTT,
sbst.² (
tillf.)
skottliknande ljud som höres, då sprickor uppstå i liggande is. SANTESSON Nat. 17 (
1880).
GHT 1808,
nr 225 a, s.
3. –
IS-SKRAKE l.
-SKRAKA. (
†)
gammal skrake, Mergus Merganser Lin. (som, i motsats till ungarna, icke är ömtålig för kyla o. is). VetAH 1785,
s. 312.
MÖLLER (
1780).
HEINRICH (
1814) . jfr
BERGMAN GotlSkildr. 313 (
1882;
fr. Gotl.).
–
IS-SKRED.
[jfr SNÖSKRED]
(
tillf.)
nedstörtande av ismassor; äv. om glaciär. MÖLLER (
1780).
Likt ett isskred från vilda fjället störta Valhallagudarnes krigiska bekännare förödande öfver Europa. ANHOLM Norm. 12 (
1898).
–
IS-SKRUVNING.
stark ispressning (varvid isflaken pressas in mot varandra så att ispackning sker såväl uppåt som nedåt); äv. konkret. QUENNERSTEDT Resa 222 (1867; konkret). GHT 1897,
nr 31, s. 3.
Fennia XXXIII. 3: 320 1913.
VFl. 1926,
s. 30.
–
(1 b) IS-SKÅL.
skål varur krossad is servoras vid förtärande av iskylda drycker (saft o. vatten o. d.). BoupptVäxjö 1877 (av porslin). 1 st. isskål
(av nysilver) med lock o. fot.
Därs. 1880.
–
(1 b) IS-SKÅP.
skåp (med värmeisolerade väggar) vari födoämnen kunna förvaras vid låg temperatur under invärkan av i särskilda rum anbragt is; jfr KYLSKÅP. JernkA 1862, 1:
357. – (
1)
IS-SKÄRV.
koll.: i små bitar o. flisor sönderkrossad is. JUHLIN-DANNFELT
178 1886.
–
(1 b) IS-SKÖRD. (
i vissa trakter)
upptagande o. hemforslande av (för den varma årstiden behövligt) isförråd. Alm(Sthm) 1872, s. 41. SmSkrLandth. 29: 20 1886.
–
IS-SLAGG.
(islag LINNÉ) [jfr d. isslag]
(
i vissa trakter)
isbark. [IS-SLAGG.ssg 1]
1) == -BARK 2. LINNÉ Skr. 5: 120 (
1732).
LD 1908,
nr 41, s. 4 (
1808).
När is-slagg och köld öfverdragit marken med en hård skorpa, få (osv.). BERGMAN GotlSkildr. 298 1882; jfr
2. 2NF 12: 897 1909.
[IS-SLAGG.ssg 2]
2) == -BARK 1. LING As. 613 (
1833).
2NF 12: 897 1909.
–
IS-SLIPAD,
p. adj. geol. om bärghäll l. sten: slipad av ett över underlaget i rörelse varande istäcke (glaciär l. inlandsis) med dess i bottnen fastfrusna stenar o. gruspartiklar. SKOTTSBERG Båtf. 253 (
1909).
ROSBERG Granö Altai 2: 159 (
1921).
–
(1 o 3) IS-SMÄLTNING.
i sht till 3, i sg. best., om isens (definitiva) smältning vid vinterns slut. MÖLLER (
1790).
(Det) händer .. vanligen, att .. Is-smältningen om vårarna .. börjar omkring Stenar, hvilka alldraförst blifva bare och löse ifrån omgifvande Is. VetAH 1807,
s. 61.
–
IS-SPADE.
[IS-SPADE.ssg 1]
1) till 3. Isspade .. användee vid upptagandet af vakar och dessas rensning från is. ARWIDSSON o.OHLSON 20 (1911; fr. Örebro län). [IS-SPADE.ssg 2]
2) (
†)
till 1 b l. 4: "spade" (av silver o. d.) för servering av is l. glass. AB 1869,
nr 286, s. 4.
–
IS-SPANING. (
i fackspr.)
isrekognoscering med flygmaskin. GbgMP 1929, nr 68, s. 7. jfr
FLYG-ISSPANING.
– (
1)
IS-SPIRA,
r. l. f. (
†)
ispigg. VetAH 1769,
s. 97.
– (
2)
IS-SPJÄRNA,
f. l. r. (ispjerna 1790–1814) [sv. dial. isspjärna; till SPJÄRNA v., trampa, sparka m. m.]
(
†)
sädesärlan, Motacilla alba Lin. VetAH 1780,
s. 315.
NILSSON Fauna II. 1: 253 (
1835). jfr: "Isspjärna" har hon
(dvs. sädesärlan) någon gång nämnts på folkspråket, ty hon sparkar undan de sista isarna.
FOSENIUS SvFågl. 1: 326 1919.
–
(1 b) IS-SPLITTRARE,
r. l. m. jfr -KLYVARE. PriskurJLeja 1899,
s. 17.
– (
1)
IS-SPÄND,
p. adj. (
†)
om väg: (täckt med o.) hal på grund av isgata. SAHLSTEDT 1773.
–
IS-SPÄRR.
[IS-SPÄRR.ssg 1]
1) (
tillf.)
förhållandet att en flod l. en glaciärs smältvatten o. d. av hopade ismassor hindras att flyta fram o. därigm uppdämmes. 2NF 31: 1016 1921.
[IS-SPÄRR.ssg 2]
2) trafikspärr på grund av ishinder. Utrikeshandeln under mars påverkades starkt av isspärren. SvD(A) 1929 nr 116, s. 20.
–
(1 b) IS-STACK.
uppstaplad, med sågspån o. d. värmeisolerad hög av (för användning under den varma årstiden) lagrad is; jfr -DÖS, -HÖG. SmSkrLandth. 29: 19 1886.
VL 1908,
nr 26 s. 3. .
–
IS-STARR. (i norra Sv.) jfr
-HÖ.
HÜLPHERS Norrl. 3: 59 (
1777).
Vissa sumpiga kärrängar slås först sedan is lagt sig och har man häraf benämningen "isstarr". LAHT 1891,
s. 90.
– (
1)
IS-STEN.
[jfr d. issten; benämningen är en övers. av det vetenskapliga gr. namnet]
det av fluornatrium o. fluoraluminium bestående, i större lager till utseendet om sprickfylld is påminnande, lättsmälta mineralet kryolit. WIKFORSS (
1804;
under eisstein).
VaruförtTulltaxa 1: 34 1912.
– (
1)
IS-STICKEL l.
-TICKEL.
[sv. dial. isstickil, eissti(c)kel, isstekel, istickel; jfr -(S)TÄCKLA]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ispigg, istapp. LIND (
1749: is-tickel).
–
IS-STOCKNING.
ispackning med följande uppdämning (särsk. i flod). BERGMAN Jordkl. 350 (
1766).
Genom isstockning hade floden blivit dämd längre ned. HEDIN Scoutl 268 (
1913).
– (
1)
IS-STOFT.
HALLSTRÖM DödFall. 39 (
1902). Över inlandeisen drager en aldrig sinande ström av fint isstoft som av vinden föres från det inre av landet ut emot havet.
Ymer 1921,
s. 126.
–
IS-STORMFÅGEL ~⁰²⁰. [IS-STORMFÅGEL.ssg 1]
1) den i de nordatlantiska, arktiska trakterna levande stormfågeln Fulmarus glacialis (Lin.). 1Brehm 2: 539 1875.
Isstormfågeln häckar .. (bl. a.) på .. Nordgrönland. STUXBERG (o. FLODERUS) 1: 186 1900.
[IS-STORMFÅGEL.ssg 2]
2) den i antarktiska trakter levande stormfågeln Pagodroma nivea Gmel. Antarctic 2: 187 1904.
4Brehm 9: 458 1926.
–
IS-STRÖM.
geol. om glaciär; i sht om istidens glaciärer, med tanke på glaciärens rörelseriktning o. utbredning under ett visst skede. LINDSTRÖM Lyell 256 1859.
HimHavJord 1: 243 1925.
–
IS-STRÖMMING.
(i fiskarspr.) jfr -FISK. VetAH 1748,
s. 111.
Den stoväxta, tidigt fångade strömmingen kallas genomgående isströmming. ARWIDSSON Strömm. 57 (
1913). .
–
(1 o 3) IS-STYCKE.
stycke is; dels om mindre isbitar, dels om isflak. LÆLIUS Bünting Res.
2: 86 (
1588).
Det var icke vanligt hagel, som föll, utan en syndaflod af flintharda is-stycken. GT 1788 nr 87, s. 2.
Mellan isstyckena svärmade sjöfoglar. NORDENSKIÖLD Vega 2: 220 (
1881).
– (
1)
IS-STÄCKLA l.
-TÄCKLA. (
isztäkla) [sv. dial. isstäckla, istickla; biform till -(S)TICKEL]
(
†)
ispigg, istapp. En Isztäkla, then vnder Taaken hänger. FORSIUS Min. 21 (
c. 1613).
Därs. 23 (:
Isztäklar,
pl.). –
(1 o 3) IS-SVALL.
svallis(bildning); äv. om issörpning: sväll. JOHANSSON Noraskog 3: 148 (
i handl. fr. 1684).
Vid Qvarnar och Hammarvärk, är .. bekant, at de så kallade Krättningar och Issvall sättja sig i Strömmen vid första ankommande kiöld. TISELIUS Vätter 1: 78 ("108") (
1723).
Det höga issvallet på ängarna .. tros skada dem genom vallbränning. DA 1825,
nr 76, s. 1. Olyckan
(dvs. ett ras) förorsakades deraf, att ett issvall, som bildats i malmhögen .., nu gaf efter.
SD(L) 1902,
nr 98, s. 2. HbSkogstekn. 231
1822.
–
IS-SÅGNING.
(för isupptagning l. för åstadkommande av isränna) medelst issåg utförd utsågning av stycken ur liggande is. MALMSTRÖM Hist. 4: 311 (
1874).
De fruktlösa försöken att genom issågning och isbråkning öppna farleden. SD 1893,
nr 26, s. 4.
–
(1 b o 3) IS-SÄSONG.
om tidsperiod under vilken is ligger l. uppträder; äv. om tidsperiod under vilken en sysselsättning l. ett yrke som grundar sig på förekomst av is utövas. TIdr. 1895, Julnr
s. 51. Sedan issäsongens början .. hafva .. lastats och afsändts från Alfvesta station icke mindre än 440 vagnslaster is.
SD 1898,
nr 119, s. 8.
Is-säsongen (dvs. den tid då isbärg uppträda på oceanångarnas farvägar o. ispatrullering är nödvändig) omfattar vanligen tre månader, april, maj och juni. VFl. 1920,
s. 36 –
IS-SÄTTNING.
[IS-SÄTTNING.ssg 1]
1) (
†)
till 1 o. 3: isbildning; isläggning; äv.: åstadkommande av isbildning. KKD 1: 296 1707. Is utdunstar mycket, serdeles under sjelfva is-sättningen.
DURÆUS Naturk. 76 (1759).
ÖoL 1852. [IS-SÄTTNING.ssg 2]
2) mejeri. till 1: gräddsättning under användande av iskylning.
–
(1 o 3) IS-SÖRJA,
r. l. f. tjock, men lös blandning av vatten o. halvsmält snö l. is; dels om dylik i flod, sjö l. hav, ofta liktydigt med kravis (sväll), dels om isblandad snömodd på land. BUREUS Suml. 72 (c. 1600). Trollhättans stadnande och stillastående .. förordsakadee utaf Krofijs eller ijssörja, som blifvit utaf snö, som fallit förr än Kiöld och Frost kommit. BokvGP 48 1721. Dagen 1897,
nr 21, s. 1.
–
(1 o 3) IS-SÖRPNING.
bildande av kravis (sväll). Ymer 1812, s. 154. Vid Forsbacka järnverk har man på grund af issörpning nödgats stoppa turbinerna i elektricitetsverket. NDA 1818,
nr 330, s. 7 – (
1)
IS-SÖTA,
r. l. f. den på högfjällen växande örten Gentiana tenella Rottb., polarstålört. NEUMAN o. AHLFVENGREN Fl. 192 1901.
– (
1)
IS-TAGG.
[IS-TAGG.ssg 1]
1) (
†)
ispigg, istapp. EKBLAD 377 1764.
SCHULTZE Fisk. 140 (
1778).
[IS-TAGG.ssg 2]
2) [jfr d. istak, issprosse, t. eisspriesse, eissprosse; benämningen beror på den likhet med istagg i bet. 1 som ifrågavarande tagg visar]
jäg. på horn av äldre individ bland hjortdjuren: tagg mellan den nedanför sittande ögontaggen o. den högre upp sittande mellantaggen. LILLJEBORG Däggdj. 791 (
1874).
FoFl. 1815,
s. 166.
–
(1 o 3) IS-TAMP. (
†)
isklump; isflak. VERELIUS 131 (
1681).
Om Winteren hängia stora Ijstampar aff qwistarna på tränen. RUDBECK Atl. 2: 292 (
1689).
– (
1)
IS-TAPP.
ispigg. Linc. (
1640;
under stiria).
Nu (i december) är kalt öfwer alt och Istapparna hänga under taket. TAMMELIN Alm. 1723,
s. 26.
SVD(A) 1931,
nr 348, s. 18.
–
IS-TID.
[efter t. eiszeit; namnet bildat av den i Schweiz bosatte, tyskfödde forskaren
KARL SCHIMPER år
1837; se
ZeitschrDWortf. 11: 11 1909]
[IS-TID.ssg 1]
1) geol. epok l. skede i jordens (l. ett visst områdes) utveckling varunder en så låg temperatur härskar o. en så rik nederbörd faller att en nedisning av stora områden inträffar; särsk. i sg. best., om det senast, vid kvartärtidens början, inträffade skedet av detta slag (i sig innefattande olika istidsepoker med mellanliggande varmtider).
Iakttagelser öfver ärken i Skåne efter istiden. HOLMSTRÖM (
1865;
boktitel).
Åikten om istider redan under tertiärperioden. NORDENSKJÖLD Polarv. 45 (
1907).
Många forskare anse .., att den kvartära istiden icke varit en enbetlig epok, utan att de skilda moränbäddarna beteckna lika många skilda istider och de intermoräna sedimenten varma interglaciala epoker mellan dem. RAMSAY GeolGr. 333 (
1909).
Den s. k. Mecklenburgiska istiden. BotN 1921,
s. 144.
HimHavJord 1: 114 1925.
[IS-TID.ssg 2]
2) meteor. tid varunder en sjö under ett visst år är isbelagd. UVTF 28: 45 1881.
NYSTRÖM SvGeogr. 136 (
1895).
Ssgr (till -TID 1; i fackspr., särsk. geol.):
–
istids-bildning.
konkret.
–
istids-epok.
var särskild av de olika "istider" vilka den kvartära istiden aHses hava innefattat. Fennia XIV. 7: 1 1897.
–
istids-häst (en). den under den tidigare stenåldern i Europa levande hästen, Equus caballus fossilis robustus Nhrg. 3NF 10: 324 1929.
–
IS-TIDA. (
mindre br.)
adj. till ISTIDEN (se -TID 1). Fennia 36: 266 1915.
Ymer 1921,
s. 189.
– (
1)
IS-TRON. (
i vitter stil)
tron av is; mer l. mindre bildl. ATTERBOM i
Phosph. 1810,
s. 4.
LING As. 41 1833.
–
IS-TRYCK.
[IS-TRYCK.ssg 1]
1) skogsv. till 1: det tryck som isbark o. d. övar på ett träd. LUNDELL (
1893).
Snötryck (istryck) kan ofta göra skada i de unga (skogs-)bestånden. HALLER o. JULIUS 50 1908.
[IS-TRYCK.ssg 2]
2) geol. till 3: det tryck som en kraftigt utvecklad inlandsis övar på jordytan. TurÅ 1929,
s. 71.
–
IS-TUNGA.
från sammanhängande landismassa nedskjutande, smalare parti; (dal)glaciär; utom tillf. bl. geol. NF 7: 819 (
1883).
De svenska jöklarne äro .. därutinnan olika de sydeuropeiska, att de icke bilda så långa "istungor". TurÅ 1888,
2: 4 Ymer 1923,
s. 404.
–
IS-TUNNEL geol. av nedträngande smältvatten i landis utborrad tunnel, isälvstunnel. AtlFinl. 4: 10 (
1889).
HÖGBOM Norrl. 143 (
1808).
–
(1 b) IS-TÅNG;
pl. -tänger. tångliknande redskap varmed isbitar upptagas ur isskål. BJÖRKMAN (
1889).
BoupptVäxjö 1888 (av nysilver). –
(1 o 3) IS-TÄCKT,
p. adj. RUNEBERG 5: 113 (
1880).
Några dagar derpå var Kara-hafvet istäckt så långt ögat kunde nå. NORDENSKIÖLD Vega 1: 261 (
1880).
Under den tid, den skandinaviska Norden var istäckt. MosskT 1890,
s. 3.
–
(1 o 3) IS-TÄCKE.
täcke l. betäckning av is. LINDSTRÖM Lyell 118 (
1857).
Venern bryter sitt istäcke mycket förr än skogssjöarna i bergsbygden. HÖJER Sv. 2: 1019 1879. Till slut nådde .. istäcket
(dvs. istidens inlandsis) över hela norra Europa.
HimHavJord 1: 243 1925.
– (
1)
IS-ULLS-GARN. (
†)
jfr -GARN. Reggarn, äfven kalladt isullsgarn, ock Shetlandsgarn .. användas .. till virkning. BERG Handarb. 7 (
1873). .
–
IS-UPPDÄMNING ~⁰²⁰. geol. i fråga om uppkomsten av isdämda sjöar. Ymer 1925,
s. 135.
– (
1)
IS-UPPHUGGNING ~⁰²⁰. upphuggande (o. avlägsnande) av isgata. SD 1892,
nr 343, s. 3.
–
(1 b) IS-UPPLAG ~⁰². JUHLINDANNFELT 392 1886.
–
(1 b) IS-UTKÖRARE ~⁰²⁰⁰. hos en ishandlande anställd person som (på regelbundna tider) kör ut hushållsis till konsumenterna. PT 1913,
nr 132 A, s. 4.
–
IS-VAK,
r. l. f. [IS-VAK.ssg 1]
1) vak; ofta om för isfiske upptaget hål i is (jfr HBERGROTH i TPedFinl. 1895,
s. 124). SCHULTHESs (
1885).
En stör eller stake, lång nog för att kunna hvila tvärs öfver isvaken. SCHRÖDER Fiske 8 (
1900).
ARWIDSSON o. OHLSON 19 1911.
[IS-VAK.ssg 2]
2) (
förr)
om isränna upptagen till skydd mot fientligt anfall. FRYXELL Ber. 7: 282 (
1838). 1,500 bönder slogo isvakar utmed stranden.
SvH 5: 563 1808.
–
IS-VAKA,
r. l. f. [jfr d. isvage]
(
†)
==-VAK 1. BROOCMAN Hush. 3: 72 (
1738).
–
IS-VALL.
vall av upptornade isstycken; enst. äv. med anslutning till
VALL i bet.: fästningsvall.
1VittAH 1: 2219 (
1755).
Isen .. söndersplittrades i små block, som vid stranden hopades ofvanpå hvarandra till en lsvall. SJÖGREN Torneträsk 138 (
1909).
–
(1 o 3) IS-VALV.
mer l. mindre bildl.; äv. om glaciärport. MÖLLER 1790.
BERGSTRAND Geol. 31 (
1859).
– (
1)
IS-VANDLA, äv.
-VANDLAS,
dep., -ing. förvandla (ngt) till is; ss. dep.: övergå till is, frysa. (Renarna) magra af på våren, då sol och regn i förening med frosten isvandlar snön. SundhetscollBer. 1855,
s. 14.
En "snöboll" .. (av kolsyresnö), vid vars beröring med huden under tryck denna snabbt isvandlas. LbKir. 1: 456 1920.
–
IS-VANDRING.
vandring över is, särsk. över landis i fjäll- l. polartrakter. NORDENSKIÖLD Vega 1: 81 (
1880).
Ymer 1921,
s. 231.
Isvandringen mot Franz Josefs land. ÖrnPol. 137 (1930; i fråga om S. A. Andrées polarfärd 1897). – (
1)
IS-VATTEN.
vatten av smält is; vatten med smältande isstycken; gm isbehandling kylt vatten; iskallt vatten. SCHRODERUS Os. III. 2: 195 (
1635).
Grädden afkyles .. medelst ett antal lösa, i kernrummets vägg inpassade rörsegment, som gemomströmmas af isvatten. LAHT 1895,
s. 207. Tungt trampar han på, där ham går, så att isvattnet stänker honom kring kängskoskaften.
VÄRING Vint. 7 (
1927).
Ssg (mejeri.):
–
(1 o 3) IS-VINTER.
vinter med stark frost o. isläggnimg; äv., med adj.-bestämning, om vinter betraktad från synpunkten av därunder uppträdande frost o. isläggning. Stränga Is-Vintrar. VetAH 1807,
s. 168.
Danmark rustar för isvintern. SVD(A) 1828,
nr 307, s. 5 –
IS-VRAK. (
†)
isgång; äv. konkret, om isflaken vid isgång. Det stoora och hinderliga ijssvraak i siön (dvs. Vättern) hafver varit. VDAkt. 1710,
nr 103.
LING As. 125 (
1833).
AHLMAN (
1872) .
–
IS-VÄG.
(ofta särskilt utstakad o. iordningställd) väg l. farled över liggande is. BUREUS Suml. 73 (
c. 1600).
Isvägen började köras på .. (Ume älv) d. 8 (april); ty förut var ej vägat. VetAH 1799,
s. 123.
IdrFinl. 3: 162 1906. särsk. i sg. best., adverbiellt: över isen; motsatt: till lands, landvägen. Hwad heller j schole giffwe edher ijswägen eller till Landz, hijtt till oss.
G1R 17: 114 1545.
SFS 1919,
s. 2502.
– (
1)
IS-VÄGG.
vägg av is; mer l. mindre bildl. BREMER GVerld. 1: 68 (
1860).
Jökeln slutar nästan tvärt med en brant isvägg. HOLMSTRÖM Geol. 16 1877. .
– (
1)
IS-VÄXT.
[IS-VÄXT.ssg 1]
1) (
tillf.)
isbildnimg i vatten, på fönsterruta o. d., liknande en växt; jfr -BLOMMA 1. VetAH 1769,
s. 97.
NYBERG 3: 95 1842.
[IS-VÄXT.ssg 2]
2) (
mindre br.)
bot. fjälll. polarväxt växande i jökelisens smältvatten. NILSSON Fauna 1: v 1847.
BotN 1883,
s. 78.
–
IS-YTA.
MÖLLER (
1780).
Vattnet, som småningom begynte betäcka sig med en knottrig isyta. MELLIN Nov. 1: 271 (
1846,
1865).
De vandrade alltså förbi Vinön och hade nu en milsbred isyta framför sig. LAGERLÖF Holg. 2: 84 (
1807).
–
(1 o 3) IS-YXA,
r. l. f. yxa till hjälp vid färd över liggande is, särsk. glaciäris; i ä. tid möjl. äv. om yxa amvämd vid isupptagning; jfr -BILA, -HACKA. GRUNDELL UnderrArtill. 217 (
1705).
Isyxan utgöres af em horizontalt stäld, ungefär fotsbred yxa på ett meterslångt skaft. TurÅ 1889,
s. 61.
–
IS-ÅDA.
(i folkligt spr. i vissa trakter, mumera knappast br.) ejder som vid sin flyttning norrut inträffar vid islossningen. VetAH 1783,
s. 320 (
se under -AND).
–
(1 o 3) IS-ÅR.
år med stark frost o. isläggning; äv., med adj.-bestämning, om år betraktat fråm synpunkten av därunder uppträdande frost o. isläggning.
Ett svårt, ogynnsamt isår. SvBL 7: 428 (
1877).
Vintern 1878–1879 var ett s. k. "isår" i Bohusläns skärgård. Ymer 1907,
s. 120. Man har
(från polarforskningens synpunkt) år med mycket is, dåliga isår, och år med litet is, goda isår.
Därs. 1928,
s. 352.
–
IS-ÄLV. (
i fackspr.)
älv som har sitt ursprumg från landis; särsk. geol. av i en glaciärs nedre delar nedträngande smältvatten bildad älv, vars vatten under starkt tryck pressas fram genom glaciärtunnlar, tills det genom glaciärporten strömmar ut i det fria, glaciärälv. DE GEER SkGeogrUtv. 16 1896.
Ymer 1919, c.
268. Isälvarna kunna med sina enorma vattenmängder uträtta ett stort geologiskt arbete, där de framrusa i istunnlarna vid istäckets bas.
NoK 43:27 (
1925).
Ssgr (geol.):
– (
1)
IS-ÄTTIKA.
[efter t. eiessig]
handel. ren ättiksyra som vid + 17 stelnar till isliknande kristaller. EKBOHRN 1868.
ArkKem. 1: 240 1904.
NoK 44: 87 (
1925).
Ssgr (handel.):
–
(1 o 3) IS-ÖKEN.
mer l. mindre bildl. BREMER Strid 187 (
1840).
Den väldiga isöken, som ännu i våra dagar öfvertäcker Grönland. DE GEER SkGeogrUtv. 48 1896.
– (
1)
IS-ÖRT bot. ört tillhörande släktet Mesembryanthemum Lim., särsk. den i medelhavstraktem växande, ss. prydnadsväxt använda arten Mesembryamthemum crystallinum Lin., vilken är betäckt med vårtor som likna iskristaller. MÖLLER 1966 (
1790).
FRIES SystBot. 150 1891.
B
(
†):
Avledn.