© Svenska Akademien. SAOB spalt: I1228; tryckår: 1933
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
ISOLATOR is¹ωla³tor² l. i¹s-, l. -ol- l. -ål-, ngn gg -a⁴tor, r. l. m.; best. -n; pl. -er -latω⁴rer.
[jfr t. o. eng. isolator, fr. isolateur; till ISOLERA]
[ISOLATOR 0]
fys. o. elektrotekn. ngt som isolerar l. har fölmåga att isolera (se d. o. 3).
[ISOLATOR .a]
a) ämne som endast i ytterst ringa grad leder elektricitet, oledare; motsatt: ledare. Gummilacka är bättre isolator än svafvel. EDLUND ÅrsbVetA 1849, s. 36. MOLL Fys. 3: 16 (1899). ERIX 1923.
[ISOLATOR .b]
b) föremål som användes att isolera ngn l. ngt.
[ISOLATOR .b.α]
α) (i sht förr)
isolerpall. ANDERSSON (1857). EKBOHRN (1868) .
[ISOLATOR .b.β]
β) vanl. av porslin, stundom av glas, ebonit l. dyl. tillvärkad pjäs av växlande utseende o. storlek, avsedd att isolera blank elektrisk ledning vid dennas upphängningspunkter (i stolpar, väggar, ställvärk o. d.). NYSTRÖM Telegr. 57 (1869). Med luftledning menas utomhus på isolatorer upplagd öfverjordisk ledning. SFS 1902, nr 137 s. 3. SvD(A) 1930 nr 82, s. 7. jfr GLAS-, KLOCK-, OLJE-, STÖD-ISOLATOR.
Ssgr (till b β; fys. o. elektrotekn.):
ISOLATOR-KROK (järn)krok varpå isolator fastsättes (vid stolpe, vägg o. d.). TT 1900, M. s. 138.
ISOLATOR-PINNE. jfr
ISOLATOR-KROK. TT 1893, M. s. 43.