ALVEOLAR al¹veωla⁴r l. -å- l. -o-, l. ⁰¹~, adj. l. sbst. r.; ss. sbst. best. -en, pl. -er. [af t. alveolar; jfr nylat. alveolaris, af lat. alveolus (se ALVEOL)]
[ALVEOLAR I]
I) (
mindre br.)
adj. till ALVEOL; jfr ALVEOLÄR – särsk. språkv. , motsv. ALVEOL 4. Rumpelt .. kallar de 4 slagen av l .. alveolart, cacuminalt, denti-palatalt och interdentalt l. V. E. LIDFORSS i Tidskr. f. philol. 1872–1873,
s. 305.
[ALVEOLAR II]
II)(mindre br.) sbst.
språkv. språkljud, som bildas med tungspetsen mot alveolerna (se
ALVEOL 4.
STJERNSTRÖM Whitney 70 (
1880).
Uppsvenskt rt, r d o. s. v., som .. lämpligen kallas supradentaler .. eller alveolarer. J. A. LUNDELL i NF 8: 26 (
1884). Jfr
MEDIO-,
POST-,
PRE-ALVEOLAR.
Ssgr [ofta med motsvarighet i t.]
(mestadels motsv. ALVEOL [ALVEOLAR 4]
4): –
ALVEOLAR-FÅRA ¹⁰~ l. ⁰¹⁰³~²⁰. anat. den af de bredvid hvarandra ställda alveolerna bildade fåra i käkbenen, hvari tänderna sitta. (
1842, 1860).
–
ALVEOLAR-HÅLA -~²⁰. anat. ULMGREN i NF 16: 1197 (
1892).
–
ALVEOLAR-KANT ~² anat. ULMGREN i NF 16: 1197 (
1892).
–
ALVEOLAR-LJUD ~². språkv. == ALVEOLAR II. V. E. LIDFORSS i
Tidskr. f philol. 1872-
1873,
s. 309.
–
ALVEOLAR-MYNNING ~²⁰. anat. J. G. H. KINDBERG i Tidskr. f. veterin. 1877,
s. 134.
–
ALVEOLAR-RAND ~² anat. == -KANT. J. G. H. KINDBERG i
Tidskr. f. veterin. 1877,
s. 135.
Öfre, .. undre alveolarranden. RETZIUS Fin. kran. 157 (
1878).