JUBEL jω⁴bel, sbst.¹, n. (TEGNÉR (WB) 3: 141 1817 osv.) ((†) r. l. m.
LINDFORS 1815,
MEURMAN 1846); best.
-blet ( ss. r. l. m.
-bein STAGNELIUS (SVS) 2: 256 1821,
TRANÉR Anakr. 194 (1830,
1833)).
[liksom d. jubel av t. jubel, m., av lat. jubilum, n., hojtande, muntert rop; trol. av ljudhärmande urspr. Ordet har i sv. tidigast anträffats ss. första led i ssgr]
[JUBEL.sbst1 0]
rop (skrik, sång o. d.) om är uttryck för stark glädje; allmännare: stark glädje, vare sig denna tar sig hörbara uttryck l. icke. Han hälsades med ändlöst jubel, med stormande jubel, med folkets jubel. Ombrusad av jubel. Det blev jubel bland barnen, när far kom hem. Jublet kände inga gränser. Tidningarna hälsa den nya regimen med jubel. Jublet över förändringen kom lilet för tidigt. LINDFORS (
1815).
Ett allmänt jubel fattar land och stad. TEGNÉR (WB) 3: 141 (
1817). Öfver likströdt slagfält bryter ändtligen ett jubel fram: / hel Dexippos.
RYDBERG Dikt. 1: 37 (1876,
1882). Full af jubel i sitt inre kom hon hem.
WIESELGREN Hvirfl. 1: 77 (
1891).
GRIMBERG VärldH 4: 134 (
1930). jfr
BARNA-,
BIFALLS-,
FEST-,
HYLLNINGS-,
STORM-JUBEL m. fl.
Ssgr
–
JUBEL-FRÖJD. (
i vitter stil)
jublande fröjd. Jesus är .. en liuflig sång i örat; en Jubel-frögd i hiertat. SCHERPING Cober 1: 156 (
1734).
JENSEN BöhmDiktn. 108 (
1894).
–
JUBEL-GLAD,
adj. (i vitter stil, mindre br.) jublande glad. WESTER Gorkij Ute 352 (
1918).
WEMAN Stämn. 126 (
1925).
–
JUBEL-HYMN. (
i sht i vitter stil)
hymn fylld av jubel. RYDBERG Dikt. 2: 130 (
1891).
–
JUBEL-HÄLSA,
v. (i vittel stil, numera knappast br.) hälsa (ngn) med jubel. NYBOM SDikt. 2: 251 (
1853,
1880).
Därs. 1: 256 (
1864,
1880).
–
JUBEL-HÄLSNING. (
i vitter stil)
jublande hälsning. BÖTTIGER 1: 185 (1856–
med anslutning till JUBEL-). –
JUBEL-KLANG.
(i vitter l. i högre stil) klang av jubel, jublande klang. MarkallN 2: 48 (
1821).
LEVERTIN NDikt. 30 (
1894).
Psalt. 33: 3 (Bib 1917.
–
JUBEL-KÖR,
i sht förr äv. -KOR . (i vitter stil) kör som sjunger jubelsång(er); äv. bildl. Phosph. 1811,
s. 439 (bildl.). HEDENSTIERNA
Fru W 32 (1890;
om fågelkör).
–
JUBEL-MÖTE.
(inom frälsningsarmén) möte som särskilt åsyftar att giva deltagarna tillfälle till lov o. tacksägelse. UNT 1925,
nr 9165 A,
s. 2.
–
JUBEL-RING. (i vitter stil, †) ring av jublande människor. Der du går med kransad tinning / i de Sällas jubelring.
FRANZÉN i
SP 1795,
nr 6, s. 3.
ATTERBOM i
Phosph. 1810, s.
2. –
JUBEL-SKALL.
[JUBEL-SKALL.ssg 1]
1) (
†)
skallande jubel; äv. bildl. ATTERBOM Lyr. 1: 72 (1836;
bildl.).
NYBOM SDikt. 2: 260 (
1844,
1880).
SÄVE Aristoph. 55 (
1869).
[JUBEL-SKALL.ssg 2]
2) (
tillf.)
(hunds) jublande skall. MELVIN Nov. 2: 526 ("426") (
1832,
1867).
–
JUBEL-SKRI.
SCHULTZE Ordb. 4339 (c. (
1755).
Barnen gåfvo till ett högt jubelskri. ALMQVIST Kap. 61 (
1838).
WULFE Petrarcab. 283 (
1905).
–
JUBEL-STORM. (
i vitter stil)
bildl.: "storm" av jubel. LUNDEGÅRD Stormf. 42 (
1893).
RETZIUS i
3SAH 16: 411 1902.
–
JUBEL-SVALL. (
i vitter stil)
jfr -STORM. Påskkoralers jubelsvall. NPs. 1921, 584:
4. FOGELQVIST
SöderRom 134 1924.
–
JUBEL-SÅNG.
[trol. urspr. med anslutning till
JUBEL-]
,
1668;
titel på dikt).
SWEDBERG Ordab. (c.
1730.
3NF 4: 636 1925.
–
JUBEL-TID. (
numera bl. i vitter stil)
av jubel fylld tid, glädjetid; särsk. i uttr. klangoch jubeltid, se KLANG-TID; jfr JUBEL-DAG 2. Här lefdes såsom wore ingen krigztijd, utan jubeltijd. SWEDBERG HoTror § 5 1709.
WIRSÉN i
2SAH 56: 220 1879.