JÖKEL jö³kel² l. ⁴⁰, r. l. m.; best. -eln; pl. jöklar. ( iogel 1689. iokul 1689. jökel 1816 osv.) [jfr d.
jøkel (lånat från nyisl. l. nor.), nor.
jøkul, jukul, jokel, isl.
jškull, nyisl.
jökull, ävensom nt.
jökel, fris.
jökel, feng.
giccl, istapp, isstycke; eg. samma ord som fsv.
ikil i ssgn
isikil, istapp (se
ECKEL-), diminutivum av en fsv. motsvarighet till nor.
jak, jake, isl.
jaki, isflak; jfr
IS-JÖKAR. Ordet upptogs av
från isl., men har sedan icke anträffats förrän i början av
1800-talet, då det inlånades från nyisl. o. dan. Det nyisl. ordet anföres hos
TROIL Isl. 243 (1773,
1777)]
[JÖKEL 0]
(i sht geol. o. geogr.) glaciär; i sht om sådan på nordiskt l. arktiskt område. RUDBECK Atl. 2: 50 (
1689).
ZimmermannJord. 3: 20 1816.
OTORELL i
ÖfversVetAFörh. 1857,
s. 327 (
i brev från Island i fråga om isl. förh.). HOLMSTRÖM Geol. 15 (
1877).
Jöklarnas sällsamma formvärld hör till de egendomligaste dragen i vårt lands natur. TurÅ 1929,
s. 199. jfr
HÄNG-,
KALOTT-,
NISCH-,
PLATÅ-,
SKRID-JÖKEL m. fl.
Ssgr (i sht
geol. o.
geogr.):
–
JÖKEL-BORD glaciärbord. TORELL SpitsbMollusk. 15 (
1859).
–
JÖKEL-BRUNN [file:J501] giaciärbrunn.
3SvGeolU 81: 34 1886. BRÄM. nedre randen av en jökel.
SVENONIUS Stenr. 201 (
1888).
TurÅ 1919,
s. 269.
–
JÖKEL-BÄCK. jfr
ÄLV TurÅ 1886, 2:
5. Det fina pulvret i morängruset sköljes ut av jökelbäckarna.
SANDSTRÖM NatArb. 2: 241 (
1910).
–
JÖKEL-BÄDD.
om det markunderlag varpå en jökel vilar. (Bärggrundens) utseende (visar) tydligt att den varit en jökelbädd, i det den van ligen är gropig och knölig genom att isen brutit loss större eller mindre stycken, stundom äfven glattad och repad. Fennia I. 7: 8 1889.
–
JÖKEL-BÄCK.
TurÅ 1906,
s. 375.
–
JÖKEL-BÄCK.
om stor o. bred yta av en jökel; särsk. om platåjökel. TurÅ 1894,
s. 10.
Ett oerhördt stort jökel fält, som fyller hela den breda kitteln mellan Kebnekaise och Kebnetjåkko. Därs. 1907,
s. 303.
–
JÖKEL-GRUS. (
mindre br.)
geol. morängrus; jfr KROSSTENSGRUS. 4SvGeolU 9: 33 1864.
LAHT 1923, s.
83.
3NF 14: 347 1931.
–
JÖKEL-GÄRDE.
[efter d. jøkel gærde l. nyisl. jökulgarður]
(
†)
morän. TORELL Spitsb Mollusk. 7 1859. IS. QUENNERSTEDT Resa 207 1867. Den blåaktiga, korniga jökelisen.
TORPSON Eur. 2: 12 (
1896).
–
JÖKEL-LERA. (
mindre br.)
geol. mo ränlera; jfr KROSSTENSLERA HOLMSTRÖM Geol. 130 1877 2NF 1910. LOPP.
[efter nyisl. jökul hlaup]
i fråga om isl. förh.: störtflod från jökel på grund av vulkanutbrott.
PAIJKULL Isl. 62 (
1866).
Ymer 1927,
s. 53.
–
JÖKEL-NISCH.
geol. glaciärnisch. 3Sv GeolU 219: 10 1909.
–
JÖKEL-PORT.
glaciärport. Jökel portar eller hvalf vid jökelns ända, hvarur jökel älfven brusar fram. TurÅ 1886, 2:
5. SANDSTRÖM NatArb. 2: 241 (
1910).
–
JÖKEL-REP.
rep varmed perso ner som vandra över en jökel binda sig sam man med varandra för att därigenom skydda sig för olycksfall gm sprickor i isen o. d. TurÅ 1896,
s. 293.
Sammanbundna med jökelrepet styra vi försiktigt våra steg över den längre fram djup och bredsprickiga jökeln mellan Borgtoppens och Nummertoppens höga fjälltorn. Därs. 1929,
s. 192.
–
JÖKEL-RÄFFLA,
r. l. f. glacialrepa. Antarctic 2: 309 1904.
–
JÖKEL-SPRICKA,
r. l. f. TurÅ 1907, s. 281. En.. jökelspricka kan vara så djup, som ett tre våningars hus är högt. SANDSTRÖM NatArb. 2: 234 (1910).
–
JÖKEL-STEN.
geol. av jökel slipad l. repad sten, glaciärsten. Sällsynt är ej.. att i (kross stens)grusbäddarne påträffa s. k. jökelstenar. Sv GeolU Aa 6: 36 1863. HOLMSTRÖM Geol. 117 (
1877).
Antarctic 2: 75 1904.
–
JÖKEL-TID(EN). (
†) istid(en). TORELL
SpitsbMollusk. 100 1859.
FörhSkandNaturf. 1863,
s. 67.
–
JÖKEL-TUNGA.
utskjutande flik l. gren av en jökel (ofta fyllande en sidodalgång); dalglaciär. De närbelägna dalarne med deras jökeltungor. TurÅ 1896,
s. 162.
Fennia 36: 203 1915.
–
JÖKEL-TÅG.
jökelrep. TurÅ 1897,
s. 157.
–
JÖKEL-ÄLV.
ström av smältvatten som bildas under en jökel o. (genom en jökelport) utrinner från densamma, glaciärälv. OTORELL i Öfvers VetAFörh. 1857,
s. 331.
En jökelälv med mjölkfärgat vatten. BLOMBERG Vulk. 108 1924.