KAGGE kag³e², sbst.², stundom KAGG kag⁴, sbst.³, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er BtÅboH 1. 1:133 (1633), BoupptSthm 3/6 1659 (: Brennewijnskagger)); förr äv. KAGGA, m. ( kagg c. 1755–1876 (: vinkagg). kagga, nom. sg. c. 1635–1639. kagge 1588 osv.)

[jfr ä. d. kagge, d. dial. (Bornh.) kagg, liten trätunna, nor. kagge, liten trätunna, äv.: tätt sammanpackad massa, stapel, stor o. tjock msge, isl. kaggi, användt ss. öknamn, o. vinkaggr, vink. agge, ä. eng. cagg(e), cag, keg, liten tunna, äv.: liten båt, ävensom avledn. isl. koggull, fingerspets, nyisl. köggull, klump; nära besläktat med KAGG, sbst. 1–2; jfr äv. KÅK, KÄGEL, Grundbetydelson torde vara: ngt välvt l. kupigt, klump, kloss l. dyl. – Jfr KAXE]

[KAGGE.sbst2 0]

mindre laggkärl; nästan bl. om dylikt kärl av en tunnas form, användt till förvaring av våta l. torra varor; äv.: så mycket (av en vara) som rymmes i en kagge; ankare (se ANKARE, sbst.¹ ¹), fjärding (se d. o. ⁴), kutting. LÆLIUS Bünting Mynt 23 (1588). En kagge sill. SERENIUS Dict. (1734;under cade). UB 4:633 (1873). Kaggarna skulle lagenligt stämplas genom inbränning av bruksstämpeln och stålets tvärdimensioner. BVHLIN SvStål 124 (1931). jfr: Qwickmått äre: .. en kagga (12. kannor) (osv.). SCHRODERUS Comenius 763 (1639). jfr ANSJOVIS-, BLÄCK-, BRÄNNVINS-, GALÄR-, OSTRON-, SNUS-, STÅL-, SVAGDRICKS-, SÄP-, VIN-, ÄTTIKS-KAGGE m. fl, – särsk. om kagge använd ss. boj vid utsättande av fisknät o. d. Kaggar nyttjas (vid osto-ouodling) för att hålla tråden (dvs. en järntråd vid vilken för ostronynglet avsedda risknip. pen o. d. äro fästa) uppe i lämpligt djup. LAHT 1903, s. 420

Ssgr

– KAGG-SILL. (i sht i fackspr.; föga br.) koll.: i kagge förpackad sill, THOLANDER Ordl. (c. 1875).

– KAGG-SNUS. (i sht i fackspr.; föga br.) i kagge förpackat snus. BERLIN Farm. 1:429 (1849).

– KAGG-STÅL. metall. en sort fyrkantjärn med hög kolhalt som vanl. förpackas i kaggar för export KAIN sjöledes, bunkstål, Rig 1922, s. 132. SAHLIN SvStål 124 (1931).