KAJAK kaja⁴k, äv. -ak⁴, r. l. m.; best. -en; pl. -er. ( -jack 1817–1917. -jak 1787 osv.)

[jfr dan. o, t. kajak, eng. kayak, fr. caïac; av eskimåspr. kajak, eg.: mansbåt (i motsats till umiak, urspr. o. eg.: kvinnobåt)]

[KAJAK 0]

av eskimåerna m. fl. polarfolk i sht vid jakt- o. fisketurer till sjöss använd, för en person avsedd, lätt o. smäcker, däckad båt framdriven med paddelåra o. bestående av en stomme av trävirke som (med undantag för en liten öppning för beredande av sittplats) är helt överklädd med sälskinn. Cook 3Resa 322 (1787). Saabye Dagb. 6 (1817). Kajaken, i hvilken Grönländare, Aleuter och Eskimåer kanske redan i tusentals år bedrifvit sitt äfventyrliga näringsfång. BALCK Idr. 1: 348 (1886). Ymer 1910, s. 32.

Ssgr:

– KAJAK-FÄRD, FRIES Grönl. 92 (1872). –- -KLUBB. sport. Stockholms kajakklubb. DN (A) 1934, nr 208, s. 13.

– KAJAK-RODD. FRIES Grönl. 92 (1872). Ymer 1914, s. 204.

– KAJAK-RODDARE, Saabye Dagb. 7 (1817).–

– KAJAK-ÅRA. vid kajakrodd använd paddelåra. ELGSTRÖM ModEsk. 251 (1916).

Avledn..:

– KAJAKA , v. (i fråga om förh. bland vissa polarfolk, i sht eskimåerna) ro i kajak. Fornv. 1924, s. 287.