JÄRPE jær³pe², förr äv. JÄRP, m. l. r.; best. -en; pl. -ar (†) -er VinkällRSthm 1557, LOENBOM Upl. 4: 101 ( c. 1600); -or NorrlS 1: 345 1616, SPEGEL GW 203 1685). ( die- 1691. hjä- (hie-) 1623–1912. jä- (je-) c. 1525 osv. järp ASTEROPHERUS 18 1609, Hembygden(Hfors) 1910, s. 326. järpe OrdnLilleTull. 1622, s. B 1 a, osv.)

[fsv. iärpe, motsv. isl. jarpi, avledn. av jarpr, brun, motsv. fht. erbnó- feng. eorp, mörkfärgad, av ett ieur. erbhnó- l. erbo-, i avljudsförh. till gr. ὄϱφνινος, ὀϱφνός, mörkbrun; möjl. besläktat med JÄRV]

[JÄRPE 1]

1) individ l. art av det till underfamiljen Tetraoninæ av familjen Phasianidæ hörande hönsfågelsläktet Tetrastes Keys. o. Blas., särsk. den i Sv. förekommande arten Tetrastes bonasia Lin.; äv. koll. i sg.; äv. ss. ämnesnamn om maträtt. De hade järpe till middagen. HAGDAHL Kok. 13 (i handl. rr. c. (1525). Torsdag Middag tiill kiöckitt tiill ierper Renst win. VinkälldSthm (1557). Järpar, äro skogs-foglar, stora som dufvor, lockas med en pipa, hållas för the läckraste ook bäst smakande foglar. (EDMAN Bahusl. 43 (1746). Ingen dock kunde som jag på afstånd skönja emellan / Granarnas yfviga qvistar den skyggt sig gömmande hjerpen. JLRUNEBERG 1827 i FOU 24: 79. Järpen.. är något mindre än orren, prydd med en låg tofs på hjässan och vackert spräcklig af grått, svart, hvitt och rödbrunt. STUXBERG (o. FLODERUS) 1: 369 1900.

[JÄRPE 2]

2) kok. i oeg. anv.

[JÄRPE 2.a]

a) visst benfritt köttparti av oxe (jfr HARE 4); i ssgrna OX-JÄRPE o. JÄRP-KÖTT 2.

[JÄRPE 2.b]

b) av (vanl. färserat) kalv- l. oxkött formad kotlett i form av en järpe; i ssgrna KALV-, OX-JÄRPE l. (tillf.) elliptiskt för dessa. HbKokk. 94 1846. HemKokb. 117 1903.

Ssgr (i allm. till 1):

– JÄRP-BO n. FoFl. 1928, s. 135.

– JÄRP-BRÖST. ( järp- 1903 osv. järpe- 1755) särsk. kok. WARG 90 1755. HemKokb. 117 1903.

– JÄRP-HAGEL jäg. hagel som användes vid järpjakt. WoJ (1891). STJERNSTEDT Minnesbl. 128 (1912).

– JÄRP-HANE. järptupp. HAHR HbJäg. 437 (1866).

– JÄRP-HÖNA. hona av järpe. SWEDBERG Ordab. (c. 1730.

– JÄRP-JAKT. HAHR HbJäg. 435 (1866).

– JÄRP-KULL. TEGENGREN Dikt. 62 (1900). Samtliga järpkullar.. innehöllo i regel 10 à 12 ungar. FoFl. 1928, s. 165.

– JÄRP-KÖTT. ( järp- 1832 osv. järpa- 1578. järpe- 1755) kok.

[JÄRP-KÖTT.ssg 1]

1) till 1. BOLAVI 19a 1578.

[JÄRP-KÖTT.ssg 2]

2) (†) till 2 a; jfr HARE 4. Hierpekiöttet.. sitter inuti oxen under niuran. WARG 57 1755. SJÖBERG Singstock 25 (1832).

– JÄRP-ORRE. zool. bastard av järpe o. orre. LUNDELL (1893). Järporren, Tetrastes bonasia [kryss] Lyrurus tetrix, har en gång (1896) anträffats i Sverige. 2NF 20: 949 1914.

– JÄRP-PIPA, r. l. f. jäg. visselpipa (av trä, ben l. metall) varmed man härmar järpens läte för att locka honom inom skotthåll. Kierp pipor af silfver. WRANGEL TessPal. 33 (i handl. fr. (1735). NORDHOLM Djurf. 45 (1749). EKMAN NorrlJakt 178 1910.

– JÄRP-RÄKNING. (i Norrl., i sht förr) beräkning enl. vilken värdet av viss annan skogsfågel angives i förhållande till järpen. MODIN GTåsjö 210 1916.

– JÄRP-SLÄKTE(T). zool. det till underfamiljen Tetraomnæ av familjen Phasanidæ hörande släktet Tetrastes Keys. o. Blas. CARLSON Fågl. 210 (1894). Järpsläktet.. kännetecknas däraf, att såväl tårna som nedersta delen af tarsen äro obefjädrade. 2NF 1910.

– JÄRP-STEK, r. l. m. kok. Hjerpstek anses allmänt för det mest välsmakande, finaste och sundaste af allt vildt. NILSSON Fauna II. 2. 1: 65 (1828). PERDÉN Kitunen 4 (1834).

– JÄRP-TUPP. BERGSTRÖM HbJagtv. 8 (1872).

– JÄRP-UNGE. HANILTON Hågk. 308 1928.

– JÄRP-ÄGG, n. SvLitTidn. 1819, sp. 809.

†:

– JÄRPA-KÖTT se A.

†:

– JÄRPE-BRÖST

– JÄRPE-KÖTT, se A.

†:

– JÄRPER-PASTEJ pastej på järpe. NSv- Bibl. I. 2: 103 1623.