KAL ka⁴l, adj. -are, adv. -T. ( kal (kaal, kahl) 1602 osv. kol 1590 (: koltt, u. sg.). kål 1603–1616) 1) om människa (l. djur) l. kroppsdel hos människa (l. djur): som saknar hår; numara nästan bl. i fråga om huvudet (hjässan): skallig, flintskallig. Han är alldeles kal (uppe i hjässan). SERENIUS C 2 b (1734). Arme gamle, från hvars kala hjessa / kronan faller denna natt ännu. TEGNÉR (WB) 2: 50 (1810). Kal svans med tofs. WETTERSTEDT Mut. 52 (1832; i fråga om hund), Titta bort från det att jag är kal. FRÖDING Stänk 28 (1896). – särsk. i utvidgad anv, a) bot. om växt l. växtdel: hårlös. De kala arterne (av Mentha) äro starkare välluktande än de håriga. WIKSTRÖM ÅrsbVetA 1834, s. 77. (EKENBERG o.) LANDIN 866 (1894). b) (†) om tyg: blanksliten, luggsliten. LIND (1749). SCHULTZE Ordb, 2124 (c. 1755). 2) om träd l. skog: som saknar löv, bladlös; avlövad; icke utsprucken; äv. om stam hos växt: som saknar blad, grenar o. d. MARKLIN Illiger 360 (1818). Björkskogen står kal och liksom envisas att ej vilja slå ut. LAGERLÖF Herrg. 161 (1899). – särsk. (i vitter stil) i överförd anv., om hösten: som utmärker sig gm avlövade träd, saknad av vegetation o. d. Så låg tystnad öfver ödenejden, / Som ett månsken öfver kala hösten, RUNEBERG 2: 24 (1835) ; jfr 4 a. 3) sjöt. om mast o. d., äv. om skepp: som är utan rigg, origgad; avtacklad. Kal eller aftaklat skepp. Rö- DING 1: 767 (1794). NF 8: 108 (1884). BonnierKL 6: 461 (1925). 4) om mark o. d.: bar (se BAR, adj. 1 b).

[KAL.adj 4.a]

a) som icke är bevuxen med (högre) tråd (l. buskar); trädlös, skoglös; äv.: som icke har ngn vegetation; äv.: som icke är täckt med mylla; naken, bar. Kala klippor. Idel kala backar, klädde med Ljung. LINNÉ Sk. 372 (1751). (Öland) utgöres af en kalkstensklippa, hvars öfre del är kal, ofruktbar och nästan öde. LbFolksk, 161 (1890). Andra hade fått bära ihop myllan säck för säck och breda ut den på kala berget. LAGERLÖF Troll 2: 76 (1921). b) (†) om landområde: (som gm härjning gjorts) öde; avbränd. HSH 38: 94 (1590). Kalle Adels Fanan .. in i befästningen till edher, och göre alt kalt och blott emellan Grendtzen och Wijborgh. SUFinlH 1:347 (1602). (Om vi icke få fred) moste vij göra altt landet der oppe kaltt, att ingen fiende kan föllje effter. RP 6: 100 (1636). Därs, 7: 551 (1639). 5) (†) om havsytan: som icke avbrytes gm ngt; öppen. Tvänne månaders kala haf. LINNÉ (1758) hos LOEFLING Resa Föret. 6. 6) (numera föga br. utom i a o. b) allmännare: som saknar (skyddande) betäckning l. prydnader o. d., naken. De kala käftarna (hos dödskallen). ATTERBOM Lgr. 3: ss (1814). De kala larfverna (av tallstekeln) äro .. för svinen begärliga, hvaremot dessa ej taga tiligodo de hårda och pergamentartade kokongerna. EJÖRKMAN Skogssk. 291 (1868). – särsk. a) (fullt br.) om husvägg, mur o. d.: som är utan betäckning l. prydnader o. d. Dessa väggar utgöras af kala bräder utan målning eller tapetsering. WACHTMEISTER Ind. 1:17 (1894). Oputsade och kala resto sig de röda tegelmurarne. HAHR Arkitfl 140 (1902). b) (fullt br.) om rnm: som (mer l. mindre) saknar inredning, möbler o. d., tom; som gm sin torftiga inredning o. d. gör ett ogästvänligt intryck, ogästvänlig. Här ser det rasande kalt ut, Intet skrifbord, ingen pulpet, ingen taskbok, intet papper. ALTEN Landförv. 91 (1795). Vi anse det .. mindre välbetankt, att de allmänna läroverkens vestibuler, korridorer och . , lektionsrum kunna få vara .. till sin inredning de kalaste och tommaste lokaler i landet. PedT 1901, s. 52. jfr (†) : lcke acktandes att man derass kala kojor och toma huus förbränna skulle, KKD 12: 288 (c. 1705); jfr 7. c) (†) bildl., om ngt abstrakt,

[KAL.adj 6.c.α]

α) ohöljd, uppenbar. (Jag väntade icke) i mitt Fädernesland den kala skanslöshet, som vågade säga till en sådan man: "ni borde icke skrifva." THORILD 3: 125 (1791). De osedigas öppna och kala fräckhet öfvergår all besko-ifning. GEIJER 1 S: 407 (1810). β) som utgör ngt l. ses blott i och för sig, blott o. har, "själva den (det)" osv.; "naken". (Crusenstolpe) ger oss ej de kala handlingarne, utan äfven . , de inre motiverna till dem. ÖgCorr. 1840, nr 57, s. 3. Ej rätt, men skick: en ordning högre, ädlare, / Än blott det kala rätta. RUNEBERG 5:162 (1863). 7) (†) blottad (på ngt); fattig (på ngt); tom; som Saknar resurser. I Nogordben och allestedes där om kringh ähr så kåltt icke allenast på spannemåll (osv.).. uthan och på höö, att därgenom bodhe hester och folkett måste försmächta, OxBV. 5: 91 (1616). Kal pung. SCHULTZE Ordb. 2124 (c. 1755). (Stenbock fann Halmstud) vara en kaal ort och i ganska slätt försvarsstånd. LOENBOM Stenbock 2: 199 (1758). – särsk. om person: utblottad, fattig; barskrapad; "renrakad"; jfr BVR adj. 2. Kund' jag sådaa gåfwa gie, / Ingen kalla' mig se'n kahler. IHOLMSTRÖM (c. 1700) i 2Saml. 2: 104. Jag (kan) aldrig tro, att hennes föräldrar släppt henne så kal och tunuklädd ifrån sig, att hon icke kunde stå sig med kläder första året. ANORRELIUS (c. 1728) hos SCHÜCK FUpsala 145. 8) (†) om ngt abstrakt: fattig på innehåll, toni, innehållslös; torftig, karg; ofruktbar; äv. om ursäkt, infall o. d.: matt, fadd. Hwadh är fåfängare, kahlnre och aff mindre wärde än sådant (som att lägga vikt vid huru länge det andra tämplet i Jerusalem ägde bestånd). SYLVIUS Mornay 552 (1674). Den ursäckten var .. kahl och neslig nog, at .. (de holländska ombuden) underskrifvit något som var emot deras mening. NORDBERG C12 1: 492 (1740). (Sv.) Kala infall. (fr.) Des saillies fades. NOEDFORSS (1805). Vid uppvaknandet väntade honom (dvs. A, Törneros) ingen huslig vederqvickelse i det kala, ensliga studentlifvet. BL IS: 27 (1850). Vå- dorna af en kal, ytligt med naturskildringarna förknippad nyttighetslära. WIRSÉN i 2SAH 61:176 (1884).