–
kalkfientlighet ,
r. l. f. bot. LAHT 1922,
s. 549 – (
3)
KALK-FILTER.
apparat för borttagande av "hårdhet" ur vatten. SvUppslB (
1933).
– (
1)
KALK-FLIS.
[KALK-FLIS.ssg 1]
1) koll.: (skivor l. plattor av) kalksten. Alla pe- larne, som uppbära mellanskeppets omgifnings- murar, bestå af huggen kalkflis. BRUNIUS Resa 1838 287 (
1839).
Graven täcktes av stora kalkstenar och var uppmurad av kalkflis och invändigt putsad. SvD(A) 1919,
nr 244, s. 10.
[KALK-FLIS.ssg 2]
2) kalksten (ss. bildande ett lager i jorden); kalkstenslager. De ställen på .. (Öland), der kalkflisen ligger så högt upp, att intet åkerbruk kan idkas. AHLQUIST Öl. 1: 335 (
1822).
– (
1)
KALK-FLISA,
r. l. f. [KALK-FLISA.ssg 1]
1) skiva l. platta av kalksten. LINNÉ Vg. 92 (
1747).
Under tegelgolvet . anträffades ett äldre golv av kalkflisor. UpplFmT 8: 248 (
1921).
[KALK-FLISA.ssg 2]
2) (f) kalk- sten (ss. bildande ett lager i jorden); kalkstens- lager. LINNÉ Vg. 71 (
1747).
Den Norra delen af Gottland består af Kalkflisa under Jorden, och der ofvanpå hård oeh torr mark, samt Barrskog. TUNELD Geogr. 238 (
1762).
FISCHERSTRÖM 4: 411 (
c. 1795).
– (
1)
KALK-FLO. (
föga br.)
kalkstens- lager; jfr FLO sbst.¹ RINMAN 1: 22 (
1788).
Billingstrakten äger .. den längsta kalk-flo hela Vester- göthland. Svea 1: 47 (
1818).
–
KALK-FORM. särsk. (
†)
till 4; i uttr. (ut)i kalkform, i form av (pulverartad) oxid l. fällning. VetAH 1743,
s. 92. Guld i Kalkform känner man icke såsom naturligt.
RETZIUS Min. 302 (
1795).
– (
1,
3)
KALK-FRI.
med sakligt huvudord: som icke innehåller kalksten l. kalciumföreningar. Torr kalkfri lera. FISCHERSTRÖM 1: 310 (
1779).
En kalkfri, fältspathaltig kvartssand. LAHT 1901,
s. 36.
SvGeolU Aa 172: 37 (1931). –
(2 c) KALK-FÄRG.
tekn. benämning på färgmedel av Olika slag med kalk ss. hu- vudbeståndsdel; särsk. [KALK-FÄRG.ssg 1]
1) om för strykning av murytor avsedd färg bestående av kalkmjölk (tillsatt med ngt annat färgmedel). Kalkfärgen begagnas hufvudsakligen till utvändig anstrykning på putsade murytor, samt invändiga gipstak. ROTHSTEIN Byggn. 190 (
1856).
2UB 1: 453 (
1898).
[KALK-FÄRG.ssg 2]
2) om för målning å (kalkade) murytor avsedd, i kalkmjölk utrörd färg med bindeme- del som motstå kalkens invärkan o. göra färgen hållbar. Målningar, utförda med kalkfärg på torr grund. SvKyrk. Uppl. 4: 224 (
1920).
ÖSTERGREN (
1929).
– (
1)
KALK-FÖRANDE,
p. adj. geol. om bärgart l. trakt o. d.: som innehåller kalksten. Kalkförande malmer. SvTidskr. 1873,
s. 91.
De kalkförande zonerna inom Piteå och Råneå socknar. BtRiksdP 1893, Saml. 1. I. 2: nr 29, s. 5.
SvGeolU Aa 172: 61 (
1931).
– (
3)
KALK-FÖRENING. (
numera mindre br.)
kem. förening av kalcium o. ngt annat ämne (l. grupp av ämnen); kalciumförening. Hos ko- rallalgerna (upptager cellväggen uti sig) kalkföreningar. NF 1: 438 (
1875).
2NF 13: 592 (
1910).
– (
3)
KALK-GLAS. (
i fackspr.)
sammanfattande benämning på glassorter som innehålla kalciumsilikat (i förening med kalium- l. natrium- l. aluminiumsili- kat) samt åro fria från blysilikat; blyfritt glas. KEYSER Kemien 2: 244 (
1871).
SvUppslB 11:414 (
1932).
SEITZ Glas. 11 (
1933).
–
(2 c) KALK-GRAV.
(i södra Sv.) kalkgrop.
–
(2 c) KALK-GROP. särsk. (
i fackspr.)
: grop vari den gm våtsläckning i lave släckta kalken får nedrinna för att förvaras, till dess den skall användas. MÖLLER 2: 10 (
1785).
Om den släckta kalken tages direkt från en kalkgrop, bör (osv.). SFS 1920, s. 580. –
KALK-GRUND.
[KALK-GRUND.ssg 1]
1) till 1 o. 3: kalk. botten (se d. o. 1). RISINGH LandB 15 (
1671).
Fruktträden (trivas) bäst på kalkgrund. ABELIN Frukt 125 (
1902).
[KALK-GRUND.ssg 2]
2) till 2 c; Om massa l. tunt lager av kalk ss. underlag för målning o. d. PASCH ÅrsbVetA 1837, s. 7L Målningar på kalkgrund.
SD(L) 1892,
nr 197, s. 1 –
KALK-GRUS.
[KALK-GRUS.ssg 1]
1) till 1: grus av kalksten. LINNÉ Gothl. 179 (
1745).
Ymer 1908,
s. 308.
[KALK-GRUS.ssg 2]
2) till 2 c: grus (se d. o. 2) av torkat murbruk. DA 1771,
nr 163, s. 4. Kalkgrus, uppsamladt vid rifningen af ett hus eller en mur och sedan krossadt.
ABELIN TrInomh. 32 (
1904).
BILDMARK Entrepr. 40 (
1921).
– (
1)
KALK-GRUVA,
r. l. f. gruva där kalksten brytes; kalkbrott. LINNÉ Sk. 196 (
1751).
Röken från kalkgruvorna stiger oföränderlig kring Kinnekulle. SvD(A) 1929,
nr 218, s. 7.
– (
3)
KALK-GRÄDDE.
[jfr t. kalkrahm, eng. cream of lime]
(
†)
== -BLOMMA. MÖLLER (
1790).
HYLTÉN-CAVALLIUS OorgKemi 201 (
1854).
– (
3)
KALK-GYTTJA. (
i fackspr.)
gyttja som innehåller en större mängd av (med olika organismers hjälp) utfällt kalciumkarbonat. ANDERSSON Växtv. 8 (
1896).
NoK 43:328 (
1925).
–
(1, 2, 3) KALK-GÖDA,
-ning. (numera mindre br.)
landt. "göda" (åker l. äng o. d.) med kalkmjöl (i bet. 1 o. 3) l. kalkslam l. olika kalciumföreningar; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Kalkgödda åkrar. WALLERIUS Akerbr. 175 (
1761).
Så gynnande resultater (på åkerjordens växtlighet), som man alltid märkt efter en kalkgödning. QLm. I. 1:52 (
1833).
JUHLIN-DANNFELT 25 (
1886).
–
(2 c) KALK-HACKA,
r. l. f. [jfr t. kalkhacke]
(
†)
[KALK-HACKA.ssg 1]
1) om olika redskap för bearbetning av (kalk)- murbruk; jfr -KLUBBA, -PISKA, -RAKA, -SLAGA. SthmSkotteb. 1542,
s. 182. (Sv.) Kalkhacka .. (lat.) pilum calcarium; rutrum.
LINDFORS (
1815).
SvTyHlex. (
1851, 1872).
[KALK-HACKA.ssg 2]
2) hacka för avlägsnande av murbruk från en mur o. d. LIND 1: 1158 (
1738,
1749).
– (
1,
3)
KALK-HALT,
r. l. f. jfr -HALTvG. LittT 1796,
s. 60.
En kalkballt (i märgel)af 30 procent. QLm. l. 1: 60 (1833). Kaligödslingen minskar betornas kalkhalt. TLandtm. 1897, s. 93. Kalkhalten i fÖdan. THUNBERG Livsförrättn. 1: 215 (
1924).
– (
1,
3)
KALK-HALTIG.
som innehåller kalksten l. kalciumförening- ar. Kalkhaltig lerjord. EconA 1807, maj
s. 92. Kalkbaltig moränlera.
NATHORST LandtbrSk. 12 (
1896).
Hårdvattenstvål .. toalettvål f. hårt o. kalkhalt(igt) vatten. NKKgtal. 1925,
s. 26.
– (
4)
KALK-HINNA,
r. l. f. (f) oxidhinna. RINMAN 1: 239 (
1788).
– (
2)
KALK-HO,
sbst.¹ (sbst.²se sp. ¹²7) (†) kalktråg. (T.) Kalck-Trog .. (sv.) kalk-ho. LIND 1:988 (
1749).
–
KALK-HUS,
sbst.¹ (sbst. 2 se sp. 127). ( kalk- 1680–1785. kalke- 1543) [KALK-HUS.ssg 1]
1) till 2: hus (bod) för förvarande av kalk. G1R 15: 38 (
1543).
ÆDMAN Bahusl. 219 (
1746). 2) (†) till
3; i fråga om vissa djur: skyddshölje av kalciumkarbonat.
RETZIUS Djurr. 31 (
1772).
BRANDER NatH 12 (
1785).
– (
1)
KALK-HÄLL.
häll av kalksten. [KALK-HÄLL.ssg 1]
1) om (parti av) kalkstensformation som bildar en häll; jfr BÄLL sbst. 2 1. HÜLPHERS Dal. 136 (
1762).
Alfvarområ- dena på Oland, Gottland och i Västergötland äro nakna eller med ett tunt jordlager täckta kalk- hällar. 2NF 27: 1148 (
1918).
SvGeolU Aa 160:8 (1927). 2) om större, mer l. mindre skivliknande stycke av kalksten; jfr
HÅLL sbst. 2 3.
LINNÉ Vg. 87 (
1747).
2NF 34: Suppl. 637 (
1922).
– (1 (slutet), 2)
KALK-INDUSTRI.
industri bestående i brytning av kalksten l. bränning av kalk. Ymer 1915,
s. 397.
– (
3)
KALK-INKRUSTERAD,
p. adj. (
i fackspr.)
om (del av) organism: vari kemiskt utfällt kalciumkarbonat avsatt sig. MosskT 1891,
s. 15.
Kalkin- krusterade alger. NoK 43: 129 (
1925).
–
KALK-JORD.
[KALK-JORD.ssg 1]
1) (
†)
till 1: kalksten i pulverform. BERGMAN Jordkl. 372 (
1766).
RINMAN (
1788).
[KALK-JORD.ssg 2]
2) till 1, 3: (starkt) kalkhaltig jord. Leran (kan förbättras) medh feet Kalckjord. RISINGH LandB 19 (
1671;
möjl. åsyftande släckt kalk).
STRIDSBERG Akerbr. 15 (
1727). Lös kalkjord (kalkmärgel, kalkmo), som hufvudsakligen består af fint fördelad kolsyrad kalk.
LB 1:87 (1899).
[KALK-JORD.ssg 3]
3) [jfr JORD 8 d, ävensom motsv. numera föråldrade anv. av d. kalkjord, t. kalkerde]
(
†)
till 3: kalciumoxid. ÅKERMAN KemTechn. 1: 400 (
1832). AHB 57:
15 (
1871).
Ssgr (till -JORD 3; †):
–
kalkjords-karbonat.
kalciumkarbonat. EHDMANN Min. 393 (
1853).
– (
3)
KALK-KARBONAT. (
numera föga br.)
kem. o. miner. kalcium- karbonat.
BERGSTRAND Johnson 2: 14 (
1874).
LAHT 1903,
s. 193.
– (
1)
KALK-KLAPPER. (
i vissa trakter)
koll.: rundnötta stenar av kalksten. LINNÉ Gothl. 183 KALK, sbst. 2, ssgr (
1745).
Grund matjord, som till alf har kalkklapper eller löst kalkberg. LUNDEQUIST Landtbr. 2:199 (
1850).
–
(2 c) KALK-KLEMARE. (
†)
person som kalkstryker l. rappar hus; anträffat bl. i bildl. anv.; jfr -SLAGARE 2. Kalckklemare, hyendemakare och brödstycke-betlare. SWEDBERG Dar. § 28 (1713). – (
1)
KALK-KLIPPA,
r. l. f. klippa av kalksten. LINNÉ Vg. 92 (
1747).
2NF 32: 1029 (
1921).
–
(2 c β) KALK-KLUBBA,
r. l. f. (
i fackspr.)
med spik beskodd klubba för bearbetning av kalk (murbruk), numera företrädesvis använd vid framställning av slagen kalk. –
(3 b) KALK-KONKREMENT.
fysiol. stenbildning l. avlagring av kalciumsalter i olika kroppsorgan. Sv UppslB (1933). – (
3)
KALK-KRISTALL. (
†)
kristall av kalkspat. RINMAN 1: 320 (
1788).
Balck Idr. Suppl. 21 (
1888).
– (
3)
KALK-KRUSTA. (
i fackspr.)
beläggning (skorpa) av kalciumkarbonat på ett föremål. TLäk. 1834,
s. 962.
Fornv. 1916,
s. 140.
– (
2)
KALK-KVARN. (
i fackspr.)
ett slags maskin för malning av osläckt kalk. HENSTRÖM Landtbyggn. 69 (
1869).
– (
3)
KALK-KVÄVE. (
i fackspr.)
karbidkväve, kalciumcyanamid; särsk. om ettjordförbättringsmedel (ett stoftfint, gråsvart, dammande pulver) som huvudsakligen består av kalciumcyanamid. KemT
1903,
s. 125.
NoK 4: 72 (
1921).
–
KALK-LAGER,
n. [KALK-LAGER.ssg 1]
1) till 1: lager (skikt) av kalksten (t. ex. marmor). RINMAN 2: 106 (
1789).
[KALK-LAGER.ssg 2]
2) till 2 e: lager av rappning l. puts. (Kalkmålningarna) voro .. dolda af kalklagret. RYDBECK Kalkmåln. 95 (
1904).
– (
1)
KALK-LAV.
bot. den på kalksten växande laven Urceolaria calcarea Ach. (Lichen calcareus Lin.); jfr -MOSSA. VetAH 1804,
s. 113.
LUNDELL (
1893).
–
(2 c) KALK-LAVE.
byggn. låda vari kalk släckes l. murbruk tillredes; jfr -BÄNK. HSH 35: 361 (
1659).
DALIN (
1852).
– (
1,
3)
KALK-LERA. (
†)
(starkt) kalkhaltig lera. BIBERG Linné Oec. 24 (
1750).
Bör- dig kalklera. BRUNIUS GatlK 2: 29 (
1865).
– (
1,
3)
KALK-LERSKIFFER ~⁰²⁰. geol. kalkhaltig lerskiffer; mär- gelskiffer. BERGSTRAND Geol. 230 (
1868).
3NF 12: 1032 (
1930).
– (
3)
KALK-LEVER.
[jfr t. kalkleber]
tckn. förening av svavel o. kalcium; kalciumsulfid; kalksvavellever. BERGMAN Jordkl. 2:374 (
1774).
RETZIUS Mia. 20 (
1795).
– (
2)
KALK-LINIMENT.
med., farm. mot brännsår användt liniment bestående av en blandning av linolja o. (klart) kalkvatten i lika delar.
BERLIN Farm. 2:445 (
1851).
NoK 44: 103 (
1925).
– (
1,
2)
KALK-LJUS,
n. tekn. intensivt ljus som utsändes av osläckt kalk (l. krita l. magnesia) upphettad i knaligaslåga. BJÖRLING Sol. 58 (
1869).
Sv UppslB (1933). –
(2 c) KALK-LUKT.
lukt av kalk (från nykalkade väggar l. murar o. d.); jfr -oS. SCHULTZE Ordb. 2877 (
c. 1755).
PrHb. 1: 1068 (
1885).
– (
2)
KALK-LUT. (
numera mindre br.)
kalkmjölk. HIÄRNE Förb. 20 (
1706).
RINMAN 1:926 (
1788).
AHB 38:42 (
1869).
BJÖRKMAN (
1889).
jfr (†): Tag starck Kalck-Luth af Hönse-Dyngia och Aska, twätta Hästen där Skadan och Klådan är. RÅLAMB 13:129 (
1690).
– (
1)
KALK-MALM.
miner. kalkförande (järn)malm. JernkA 1859,
s. 141. 2NF
33: 418 (
1921).
–
KALK-MJÖL. (
i fackspr.)
[KALK-MJÖL.ssg 1]
1) till 1: kalksten i pulverform; särsk. om finmalen kalksten (använd ss. jordförbättringsmedel). LINNÉ Vg. 73 (1747).
FEILITZEN Upps. 120 (
1898).
[KALK-MJÖL.ssg 2]
2) till 2: pulveriserad osläckt kalk. HENSTRÖM Landtbyggn. 69 (
1869).
[KALK-MJÖL.ssg 3]
3) till 2: släckt (ofta självsläckt) kalk i pulverform (ss. jordförbättringsmedel). ÖSTERGREN (
1929).
–
(2 c) KALK-MJÖLK.
[jfr d. kalkmælk, holl. kalkmelk, t. kalkmilch]
(
i fackspr.)
mjölklik uppslamning (suspension) av kalciumhydroxid i kalkvatten (framställd av osläckt kalk o. vat- ten l. gm kalkgröts l. slagen kalks utspädning med vatten). RINMAN 1:926 (
1788).
Använder man vid kalkens släckning mera vatten, än som behöfves för att erhålla kalkbydrat, blifver kalken såsom en deg; med mera vatten erhålles kalkmjölk. ROTHSTEIN Byggn. 154 (
1856).
Därs. 190. De mindre hudarna, t. ex. skinn af kalfvar, får och getter, afhåras med kalkmjölk, men hudar af större djur med sur lut af utdragen bark. AHB 52: 4 (
1871).
LINDFORS SjodlVäxt. 93 (
1927).
– (
1,
3)
KALK-MO. (
i fackspr.)
kalkhaltig mojord, kalksand; äv. (icke i fackmässigt spr.) oeg., om annan fin, vitaktig sand (av kvarts); jfr BJÖRK-MO, VIT-MO. HushBibl. 1755,
s. 67.
ARRHENIUS Jordbr. 1:19 (
1859).
LAHT 1907,
s. 395.
– (
1)
KALK-MOSSA. (
numera knappast br.)
bot. == -LAV. Linné Stenr. 24 (c. 1747). WoJ (
1891).
–
(2 c) KALK-MURBRUK ~⁰² l. ~²⁰. vanligt murbruk (av kalkgröt o. sand); kalkbruk. EKENBERG (o. LANDIN) 162 (
1889). 2NF
37: 636 (
1925).
– (
2)
KALK-MÅLERI ¹⁰⁰⁴, äv- ³⁰⁰². konst. abstr.: målning på (i sht torr) kalkgrund; jfr
-MÅLNING 1.
RYDBECK Kalkmåln. 8 (
1904).
Medel- tida kalkmåleri. UpplFmT 8: 125 (
1918).
– (
2)
KALK-MÅLNING.
konst. målning på (i sht torr) kalkgrund. [KALK-MÅLNING.ssg 1]
1) abstr. SvKyrk.Uppl. 3:17 (
1921).
[KALK-MÅLNING.ssg 2]
2) konkret. AntT 2: 349 (
1869).
Medeltida kalkmålningal i Skånes kyrkor. RYDBECK (
1904;
boktitel).
– (
1,
3)
KALK-MÄRGEL.
landt. starkt kalkhaltig märgel (använd ss. jordförbättringsmedel). HnshBibl. 1755,
s. 67.
2NF 19: 280 (
1913).
– (
2)
KALK-MÄTARE.
[jfr ä. d. kalkmaaler, mnl. calcmeter, ä. holl. kalkmeter]
(
förr)
(edsvuren) tjänsteman anställd av en stad för officiell mät- ning av kalk, då sådan mätning begärdes av köpare l. säljare. BoupptStkm 3/4 (
1668).
Ordinarie Kalkmätaren här i Stadeu (dvs. Sthm) Fred. Flinkenberg. IT 1791 nr 20, s. 3.
SFS 1828, SärskBl.
s. 153.
– (
1,
3)
KALK-MÄTTAD,
p. adj. om vätska: starkt kalklialtig. Kalktuff är en fast bergart, som bevarar aftryck af de växtdelar som inblandats i det kalkmättade källvatten, hvarur den afsättes. SvRike I. 2: 80 (
1900).
HimffavJord 1: 93 (
1925).
– (
1)
KALK-MÖRJA.
En lös (kalksten).., s. k. kalkmörja. GRANSTRÖM SvCementförsäljn. 84 (
1923).
KOCK SkCement. 24 (
1932).
– (
1,
3)
KALK-NÅL. (
i fackspr.)
nålformig kalkspat- kristall. Svampdjur, hvilkas skelett utgöres af kalk- nålar, t. ex. slägtet Grantia. THORELL Zool. 2: 4
s² (1865).
3NF2: 239 (1923).
–
KALK-OLJA,
r. l. f. (f) [KALK-OLJA.ssg 1]
1) till 1 o. 3; benämning på kolvätet i bitusuinös kalksten? Bitumen .. Marmoris, liquidum. Calx Bituminosa Kalckolja. LvNNÉ SystNat. 6 (1740). Uti Berg finnes gärna någon fet vätska såsom Berg-Olja, Berg- Balsam, Berg-Tiära, Jord-beck, Kalk-Olja, o. s. v. WAHLSTRÖM Alm. 1745,
s. 37.
[KALK-OLJA.ssg 2]
2) [jfr ä. t. kalköl]
till 3; om gulaktig vätska vari klorkalcium (kal- ciumklorid) sönderflyter gm upptagande av fuk- tighet ur luften. Sal Ammoniacum Fixum .. Deliqvescerar i luften til en klar gulaktig liqveur, som kallas Kalkolja. WALLERIUS Ch em Phys. II. 1–2: 164 (1765). Så kallad Kalk-olja eller en concentrerad aolution af Kalk i Salt-syra. VetAH 1775,
s. 23.
RINMAN 2: 483 (
1789).
NORDFORSS (
1805).
– (
3)
KALK-ORGANISM .
zool. o. bot. jfr
-ALG,
-STAMP. SvUppslB (
1933).
–
(2 (c)) KALK-OS. (
numera föga br.)
kalklukt. HB 2: 208 (
1589).
Skadliga luftarter och dunster, såsom kolos, kalkos (m. fl.). LOVÉN Anv. 89 (
1838).
–
(2 c, a) KALK-PISKA,
r. l. f. (
i fackspr.)
redskap (nu- mera. bl. en stake med ett avlångt l. krokigt järn i ena ändan, förr äv. en vidja) för pisk- ning av kalk (murbruk), numera företrädesvis använd vid framställning av slagen kalk; jfr -HACKA, -SLAGA. HOLMBERG 2: 549 (
1795).
STÅL Byggn. 1: 178 (
1834).
LfF 1854,
s. 251.
– (
1)
KALK-PLATÅ.
platå av kalksten. Svea 1: 47 (
1818).
Kalkplatån (på Öland).. bildar det bekanta alvaret, en svensk stenöken. HimHavJord 1: 235 (
1925).
– (
2)
KALK-PUDRETT,
landt. gödselmedel bestående av människoexkrement uppblandade med osläckt l. släckt kalk. Alm (Sthm) 1873, s. 41.
2NF 22:555 (
1915).
–
KALK-PULVER.
[KALK-PULVER.ssg 1]
1) till 1: till pulver sönderfallen kalksten. BERGMAN Jordkl. 2:360 (
1774).
Mergel, en mer eller mindre hård förening af lera och kalkpulfver, oftast blandad med sand. JernkA 1828, Bih. 3,
s. 10 [KALK-PULVER.ssg 2]
2) till 2 (c): pulver vartill osläckt kalk sönderfaller, då den släckes gm torrsläckning; torrsläckt kalk (med tanke på dess pulverform). SFS 1920,
s. 580.
–
(2 c) KALK-PUTS.
byggn. kalkmurbruk till putsning av vagg- l. takytor o. d.; (lager av) dyllkt murbruk varmed en vägg- l. takyta o. d. putsats. Härvarande takhvalf består af bräder med kalkputs. BRUNIUS Resa 1838 344 (
1839).
Takmålningar lära finnas i kyrkan under kalkputsen. TurÅ 1909,
s. 141.
Målning på kalkputs. BILDMARK Entrepr. 348 (
1921).
–
(2 c) KALK-PUTSA,
-ning. byggn. putsa (en vägg- l. takyta o. d.) med kalkmurbruk. Väggarna kalkputsades. 2UB 1: 250 (
1898).
BOKLUND Bost. 57 (
1907).
särsk. ss. vbalsbst.
-ning i konkret anv.: (lager av) kalkputs. Då murbruket mellan stenarne samt kalkputsningen äro färska och ännu våta.
FörhSkandNaturf. 1863,
s. 125.
NF 3:894 (
1879).
–
(2 c) KALK-RAKA,
r. l. f. (
i fackspr.)
rakliknande redskap (en med ett par öppningar försedd, rektangulär skiva, fastsatt på ett skaft) för omrör- ning o. d. av kalk som släckes l. av murbruk som tillredes. ROTHSTEIN Byggn. 158 (
1856).
–
(2 c) KALK-RAPPA,
-ning. byggn. rappa med kalkmurbruk, kalkputsa. Til äfventyrs torde våra tegelmurars tidiga förfallande ofta befordras genom en altför hastig kalk-rappning efter murningen. RINMAN 2: 972 (
1789).
TT 1895, Byggn.
s. 81. särsk. ss. vbalsbst.
-ning i konkret anv.: av kalkmurbruk bestående rappning; kalkputs. En af tegel uppmurad, fordom med hvit kalkrappning försedd
.. kakelugn. CARLÉN Repr. 6 (
1839).
Fatab. 1925,
s. 85.
– (
1,
3)
KALK-RIK.
med sakligt huvudord: rik på kalksten l. kalciumföreningar; jfr -FATTIG. BERGSTRAND Geal. 59 (
1868).
Kalkrik.. föda. HAMMARSTEN FysiolK 314 (
1883).
Granen trivs bast på kalk- eller mullrik jordmån. GEETE o. GRINNDAL 45 (
1923).
– (
1,
3)
KALK-RIKEDOM ~⁰⁰², äv. ~²⁰⁰, jfr
-RIK.
FenniaXV. 3: 84 (1898). Kalkrikedom i jorden ökar dennas bördighet. LAHT 1915,
s. 46.
Mjölk och ägg böra (i en viss diet) undvikas på grund av deras kalkrikedom. NordMedT 1934, s.
1060. –
(2 c) KALK-RISSEL. (
i fackspr.)
== -SIKT. BoupptSthm 1677, s.
1114 a, Bil.
–
(2 c) KALK-RÖRARE.
( kalk- 1521–1574. kalke- 1539–1540) [fsv.
kalkrörare (SthmStadsb. 111.
KALK, sbst.², ssgr ¹: 338), av mnt.
kalkrorer (SthmStadsb. 111. 1: 292); jfr t.
kalkrührer]
(
†)
arbetare som slår kalk l. tillreder murbruk. Siwrd kalkrø(ra)re paup (er). Sthm- Skotteb. 1521, s. 203.
Skråordn, 333 (1574). Anm. Ex. från 1521 representerar möjl. en form kalkröre; jfr OLSON AppellSbst. 13 (
1916).
–
(2 c) KALK-RÖRE,
n. (†)jfr -RAKA. BRAHE Oec,
93 (
1581; uppl.
1920),
– (
3)
KALK-SALPETER ~⁰²⁰. (i fackspr.)
benämning på flera kväve- o. syrehaltiga kalciumföreningar; särsk. om en dylik förening som framställes fabriksmässigt under utnyttjande av luftens kväve och som användes ss. gödselmedel; jfr KALCIUM-NITRAT, NORGE-SALPETER. Tysk kalksalpeter, fabriksmässigt framställd kalksalpeter som innehåller omkr. 14,5 % kväve i form av salpeter o. 1 % kväve i form av ammouiakkväve. HSJÖGREN Min, 123 (1880). LAHT 1930,
s. 938.
– (
3)
KALK-SALT,
n. [jfr d. kalksalt, t. kalksalz]
[KALK-SALT.ssg 1]
1) (
†)
mursalt. LINNÉ SystNat. 5 (
1740).
Kalksalt utvitrar på alla hvalf och murar, som en rimfrost, och smakar som salt. Linné Steur. 29 (c. 1747). DALIN 2: 113 (
1853).
[KALK-SALT.ssg 2]
2) (
i fackspr.,
numera föga br.)
kalcium- salt. BERLIN OorgKem. 316 (
1857).
SVARTZ Matsmältu- Sj.
237 (
1932).
– (
1,
3)
KALK-SAND.
sand vars korn bestå av partiklar av kalksten. Hwijt Kalcksand. RISINGH LandB 19 (
1671).
Ymer 1908,
s. 308.
–
KALK-SANDSTEN ~⁰², äv. ~²⁰, [KALK-SANDSTEN.ssg 1]
1) geol. till 1 o. 3: kalkhaltig sandsten. HISINGER A,5t,
4: 137 (
1828).
Med hänsyn till cementet skiljer man mellau kalksandstenar, järnsandstenar (limonitkitt), lersandstenar och kvartssandstenar. RAMSAY GeolG2-. 255 (
1909).
SvGeolU Aa 160: 31 (
1927).
[KALK-SANDSTEN.ssg 2]
2) tekn. o. byggn. till
2: ett slags av släckt kalk o. sand (i Sv. mellan 1904 O,
1917) framställd konststen; förr äv. om den stenartade massan i en av släckt kalk o. sand uppförd pisémur.
HENSTRÖM Landtbyggn. 32 (
1869).
TT 1901, Allm. s. 209,
2NF 26:1201 (
1917).
–
(2 c) KALK-SIKT. (
i fackspr.)
sil varigm man låter våtsläckt kalk från laven nedrinna i kalkgropen. G1R 25: 589 (
1555).
IERICI Colerus 1: 80 (
c. 1645).
– (
3)
KALK-SINTER.
geol. kalkspat som i form av droppsten(ar) på kemisk väg avsatts ur vatten innehållande upp- löst kalciumkarbonat. (Somliga "kaverner" äro) inuti med kalkzinter eller droppstenar .. beklädde. WALLERIUS Tank. 130 (
1776).
FROSTERUS Min. 100 (
1917).
–
(2 c) KALK-SJUDARE. (
†)
person (arbetare) som släcker kalk. BoupptSthm 7/5
1689.
– (
3)
KALK-SKAL.
skal av kalciumkarbonat. (Fåglarnas) ägg .. äro alla med et hårdt och skiördt kalkskal om- gifne. RETZIUS Djurr. 15 (
1772).
2NF 33: 1171 (
1922).
Avledn.:
–
kalkskalig ,
adj. (
i fackspr.)
försedd med kalkskal. Mikroskopiska kisel- och kalkskaliga organismer. QUENNERSTEDT StrSk4-. 1: 14 (
1866, 1919).
– (
1)
KALK-SKIFFER.
geol. tunn, skiffrig kalk- sten. KALM Resa 3: 326 (
1761).
(
1892).
–
KALK-SKIFFER-BRUK.
byggn. Kalkskifferbruk tillredes av kalkdeg, skiffermjöl eller skifferkalk och sand. BILDMARK Entrepr. 90 (
1921).
SvD(A) 1934 nr 198, s. 16.
– (
2)
KALK-SKUTA.
( kalk- KALK, sbst.², ssgr 1552–1902. kalke- 1546–1547) skuta varpå (osläckt l. släckt) kalk transporteras. iiij kalcke skutor, som kalcken pläger föras medh. SkeppsgR 1546. STRINDBERG Fagerr. 211 (1902).
– (
3)
KALK-SKYENDE,
p. adj. bot. om växt; Iuotsatt: kalkälskan- de; jfr -FIENTLIG, -FLYENDE. Kalkskyende ogräs. LB 1:105 (
1899).
LAHT 1930,
s. 750.
–
(2 c, a) KALK-SLAGA. (
i sht förr)
benämning på olika redskap varmed kalk(murbruk) slås l. piskas; jfr -KLUBBA, -PISKA. RIETZ 303 (
1863).
LUNDELL (
1893; anfört fr. sydsv. förf.).
–
KALK-SLAGARE,
m. ||ig. [jfr mnt. kalksleger; avledn. av -SLÅ]
[KALK-SLAGARE.ssg 1]
1) (i fackspr.; jfr för övr. KALK, sbst.²² c a) motsv. -SLÅ 1. SkrGbgJub. 6:351 (
1595),
CAVALLIN (
1876).
[KALK-SLAGARE.ssg 2]
2) motsv. -SLÅ 2; särsk. (†) bildl., ss. vbalsbst. -slagare, person som (av underdånighet l. inställsamhet) söker överskyla andras (i sht mäktiga personers) svagheter l. som underlåter att beivra synd l. orättfärdighet o. d.; jfr -KLEMARE. Kalckslagare, hyendemakare, ammor, insöfware, och slikt tyg, jag menar enneprester och smickrare äro alt formonge. SWEDBERG Dar. § 36 (1713). DENS. Schibb. 459 (
1716).
– (
1,
3)
KALK-SLAM. (
i fackspr.)
slam vars fasta beståndsdelar utgöras av kalciumkarbonat. RINMAN 2:453 (
1789).
På visst djup, intill 4000 m, avlagras .. i haven mängder av kalkslam. NoK 1: 8 (
1921).
–
(2 c) KALK-SLÅ,
v., -slagning (EELAI Hwasz E 3 b (
1660),
ÖSTERGREN (
1929) ),
-slåning (†,
ROTHOF 6 (
1762),
FISCHERSTRÖM 1: 25 (
1779) );
-slagare (se d. o.).
[KALK-SLÅ.ssg 1]
1) slå kalk; på detta sätt tillreda kalkmurbruk; numera bl. (i fackspr.; jfr för övr. KALK, sbst.²² c a) SS. vbalsbst. Kalkslå .. (dvs.) slå kalk: (lat.) cæmentum subigere. LINDFORS (
1815).
[KALK-SLÅ.ssg 2]
2) byggn. beslå (en mur l. vägg o. d.) med murbruk (kalkbruk), rappa. MURENIUS A V
311 (
1655).
Ett hus af kalkslaget trä under tak af plåt och tegel. PT 1911,
nr 35 B,
s. 3 särsk. (†) ss vbalsbst. -
slagning, -slåning i konkret anv.: rappning, murbruk. Stadzens Kyrckia .. war nästan tacklös .. Kalckslagningen affallen.
EELAI Hwasz E 3 b (
1660).
FISCHERSTRÖM 1:25 (
1779).
–
(2 c) KALK-SLÄCKNING.
släckning av kalk. ROTHSTEIN Byggn. 174 (
1856).
HENSTRÖM Landtbyggn. 69 (
1869).
– (
3)
KALK-SPAT,
[ av t. kalkspat]
i sht geol. o. miner. kristalliserat kalciumkarbonat; kalcit; jfr
DUBBEL-SPAT.
CRONSTEDT Min. 13 (
1758).
Kalkspat uppträder i vanligen vackert utbildade kristaller, vilka utmärka sig genom stor ytrikedom. FROSTERUS Min. 99 (
1917).
Dubbelbrytning hos kalkspat. GERTZ o. GRÖNWALL Min. 24 (
1923).
Ssgr
–
kalkspat-kristall, äv. (
numera föga br.)
kalkspats-kristall.
( -spat- 1873 osv. -spats- 1789–1852) RINMAN 2:933 (1789). NoK 42:249 (1925).
– (
1,
2)
KALK-SPRIDARE,
r. l. m. landt. kalksprid- ningsmaskin. FEILITZEN Upps. 131 (
1898).
En svensk gödselspridningsmaskin, .. även lämplig som kalkspridare. LmUppslB 415 (
1923).
– (
1,
2)
KALK-SPRIDNING.
landt. utspridning av (osläckt l. släckt) kalk l. kalkmjöl över en åker o. d. FEILITZEN Upps. 132 (
1898).
Ssgr
–
kalkspridnings-maskin.
landt. Kalken utströddes med kalkspridningsmaskin. FEILITZEN Upps. 135 (
1898).
LB 4: 319 (
1905).
–
(2 c) KALK-SPRUTA,
r. l. f, (i fackspr.) spruta varmed ngt i desinficierande syfte o. d. besprutas med kalkmjölk. LD 1907 nr 145, s. 2.
–
KALK-STRYKA,
-ning. [KALK-STRYKA.ssg 1]
1) till 2 c: (för färgning) bestryka (en vägg l. ett tak o. d.) med kalkmjölk (kalkvat ten); kalka (se KALKA, v.¹4). Kiörkian skall kalkstrijkas. VDAkt. 1685,
nr 217.
Väggarna (i Salsta slottskapell) äro släta, kalkstrukna. Uppl. 1:627 (
1905). 2) till
2 c U: garv. behandla (en hud) med kalkmjölk; kalka (se
KALKA, v.¹2 a).
AHB 4:15 (
1860). SFS
1916,
s. 979.
–
KALK-STYCKE.
[KALK-STYCKE.ssg 1]
1) till 1: stycke kalksten. RUDBECK Atl. 1: 200 (
1679).
[KALK-STYCKE.ssg 2]
2) till 2 (c): stycke osläckt kalk; äv.: stycke rappning. ROTHSTEIN Byggn. 175 (
1856).
HENSTRÖM Landtbyggn. 69 (
1869).
– (
3)
KALK-SVAMP.
zool. svampdjur tillhörande en ordning (Calcispongia) hos vilken skelettet består av kalciumkarbonat i form av en-, tre- l. fyrstråliga nålar; särsk. i pl. ss. benämning på denna ordning. 1Brehm 111, 2:383 (
1876).
QUENNERSTEDT LifvVäg. 19 (
1906).
– (
3)
KALK-SVAVELLEVER ~⁰⁰²⁰, tekn. kalciumsulfid, svavelkalcium; jfr -LEVER. NYBLÆUS Pharm. 467 (
1846).
2NF 26:365 (
1917).
– (
2)
KALK-SÅ,
f. (†) jfr -TUNNA. VDR 1658,
s. 6.
–
(2 c) KALK-TRÅG. (
i fackspr.)
om ett slags mindre låda vari murbruk bäres till de med murning sysselsatta arbetarna, "brukkass". LUNDGREN MålAnt. 2: 156 (
1872).
SIWERTZ Visd. 102 (
1911), Anm. Ordet före- kom möjligen redan
på 17oo
-talet. jfr: (T.) KalckTrog .. (sv.) kalkho, tråg.
LIND 1: 958 (
1749).
– (
1,
3)
KALK-TUFF.
i sht geol. (vanl. ljusfärgad) porös massa av kalciumkarbonat som gm luftens invärkan utfällts ur kalkhaltigt vatten som silat ned över en sluttning; ofta innehållande avtryck av olika växtdelar; äv.: kalktuffyndigbet. RINMAN 1: 939 (
1788).
HimHavJord 1: 98 (
1925).
Ssgr:
–
kalktuff-flora.
bot. sammanfattning (en) av de växtarter av vilka avtryck träffas i kalk- tuff, Norrlands intressanta kalktuff-flora. BotN 1890, s. 135 -fyndighet. geol. MosskT 1893,
s. 240. BotN
1895,
s. 201.
– (
2)
KALK-TUNNA.
tunna för förvaring av kalk. BoupptSthm 11/10 (
1658).
BoupptVäxjö 1749.
– (
2,
3)
KALK-TVÅL.
kem. o. tekn. i vatten olös- lig, klibbig massa som uppstår, då en tvållösning blandas med ett kalciumsalt l. då fett kokas med kalkmjölk.
EconA 1807, mars 8. 96.
BERZELIUS Kemi 4: 373 (
1827).
2NF 30: 488 (
1920).
– (1 slutet, 2)
KALK-UGN,
[fsv. kalkughn]
ugn vari kalk brännes. VarRerV 40 (
1538).
KOCK SkCement. 44 (
1932).
– (2 a; jfr
KALKA v.¹²
a)
KALK-ULL.
[jfr mnt. kalkwulle]
(
i fackspr.)
benämning på den kalkblandade ull som erhålles i garverier vid avskrapning av fårhudar behandlade med kalkmjölk; äv. all- männare: ull som i garverier avskaves från fårhudar. Bouppt Växjö 1753.
TLev. 1909,
nr 5 A,
s. 1 –
KALK-VANDLA,
-ing, (LOVÉN Årsb VetA 1840 – 42, s. 191, SVENSON Sinnessj. 42 (1907) ). i pass. med intr. bet. [KALK-VANDLA.ssg 1]
1) till 3: fysiol. o. bot. mer l. mindre fullstän- digt förvandlas till l. övergå i kalk; förkalkas. LOVÉN ÅrsbVetA 1840 – 42, s. 191 (: kalkvandling).
LAHT 1892,
s. 225.
De af exkrescenser, skrumpningar och kalkvandlade skrofligheter ojämna klaffarna (i hjärtat). PETERSSON FySUnders. 255 (
1908).
NYSTRÖM Kir. 2: 242 (
1929).
[KALK-VANDLA.ssg 2]
2) (
†)
till 4: oxideras. (Silver) Kalkvandlas icke i elden. RETZIUS Min,
308 (
1795). – (jfr
2 c)
–
KALK-VASSLA,
r. l. f. (
i fackspr.)
om det kalkhaltiga (med en hinna av kalciumkarbonat överdragna) vatten som vid våtsläckning av kalk flyter ovanpå den bildade kalkgröten. BILDMARK Entrepr. 197 (
1921).
–
KALK-VATTEN.
( kalk- 1642 osv. kalks- 1698) [jfr holl. kalkwater, t. kalkwasser]
[KALK-VATTEN.ssg 1]
1) (
i fackspr.)
till 2 (c); dels om (klar) lösning av släckt kalk i vatten, dels om kalk- mjölk (särsk. tunnare sådan). MURENIUS A V 287 (
1654) ; möjl. till
2.
ApotT 1698,
s. 6.
En upplösRing af ren, caustik kalkjord i vatten, kallas kalkvatten. BERZELIUS Kemi 1:275 (
1808).
Så snart kalkvattnet (vari hudarnas avhåring sker) blir sva- gare, omröres det väl. AHB 52: 2 (
1871).
LINDGREN Läkevo. 146 (
1920).
STARCK Kemi 145 (
1931). 2) (
numera bl. tillf.)
till 3: kalkhaltigt vatten. PALMCHRON SuudhSp. 117 (
1642).
Fråga är om .. (struman) kan tilskrifvas kalkvatnet; ty på Gottland, der kalkvatnet är äfven så starkt, har ingen denna sjukan. LINNÉ Diet,
2: 80 (
c. 1750).
– (1 slutet, 2)
KALK-VED,
( kalk- 1560–1745. kalke- 1556–1571) (
†)
ved till kalkbränning. G1R 26: 683 (
1556).
LINNÉ Gothl. 188 (
1745).
– (
2)
KALK-VIT,
vit som kalk; vit av kalk, vitkalkad. I alla (matväskorna) fann jag kakor, sammanklibbade af bark, inuti becksvarta med en kalkhvit hinna af mjöl på ytan. RUNEBERG 5: 397 (
1832).
Ett litet rödmåladt hus med .. kalkhvita skorstenar. ALMQVIST TreFr. 3:225 (
1843).
KRUSENSTJERNA Händ. 177 (
1929).
– (2 c; jfr
KALKA v.¹,)
KALK-VÄGG.
kalkstruken l. kalkad vägg; vägg vit av påstruken kalk. Rum med nakna kalkväggar. FRYXELL Ber. 8: 122 (
1838).
Han var blek som en kalkvägg. ENGSTRÖM 2Bok 140 (
1909).
–
(2 c) KALK-VÄLLING.
[fsv. kalkvällinger]
(
i fackspr.)
(tunn) kalkgröt; kalkmjölk. HUND En 157 (
1605).
IERICI Colerus 1: 321 (
c. 1645).
SFS 1915,
s. 88.
– (
3)
KALK-VÄXT,
r, l. m. bot. växt som för sin trivsel år i behov av kalk; kalkälskande växt.
LUNDEQUIST Landtbr. 261 (
1845).
BotN 1925,
s. 24.
– (2 c; jfr
KALKA v.¹ ²)
KALK-ÄGG. (
i sht förr)
ägg som förvara (t)s i kalkvatten (se d. o. 1). TT 1872, s. 292.
WALIN Födoämn. 24 (
1906).
– (
3)
KALK-ÄLSKANDE,
p. adj. bot. om växt: som för sin trivsel är i behov av kalk; som endast trives på kalkhaltig jord; motsatt: kalkfientlig. BotN 1872,
s. 53.
LAHT 1930,
s. 740 B
(
†):
C
(
†):