KANOT kanω⁴t (kandh ANDERSSON (1845) ; kanót ell. (efter franska uttalet) kanó DALIN), r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er ((†) -s ODMANN Andersen 15 (1796)); förr äv. (i bet. 1) KANO (c`anoe WESTE (1807; senare egenhändigt tillägg)), r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er, äv. -s (DeFoè RobCr, 84 (1752: Canoes)). ( cano 1674–1856 (: krigscano). -noe 1752–1853. kanot (can-) 1792 osv.) [jfr t. kanoe, kanu, eng. canoe, fr. canot, ä. fr. äv. canoe, av span. canoa, av karibiska canaoua. Formen kanot beror på läsuttal av fr. canot]
[KANOT 1]
1) eg. o. urspr.: i sht av vissa primitiva folkslag använd, mindre farkost bestående av en urholkad trädstam l. tillvärkad av bark; äv. om dylik farkost hopfogad av flera stycken; jfr
PIROG.
KANEEL Hemmersam 14 (
1674).
De bästa Canoër eller ök-stockar, hvilka urgräfvas af et enda trä, göras af röd En, KALM Resa 3:120 (
1761). (Salt) föra de (dvs. negrerna) på Canoter upföre Floden til Barraconda.
ÖDMANN MPark 4 (
1800).
Indianska kanoter, piroger och eatamarans. LUNDGREN MålAnt. 2: 32 (
1872).
HORNBORG SegSjöfH 37 (
1923).
(I Schweiz) förekomma ännu kano ter av en enda stock av märkligt stora mått. Fatab. 1927, s. 132. jfr
BARK-,
DUBBEL-,
LAST-,
UTRIGGAR (E)-KA- NOT m. fl.
[KANOT 2]
2) [efter kanad.-eng. canoe]
ett slags för sportändamål använd, i regel för endast en person avsedd, liten, lätt, i båda ändarna spetsig, däc- kad farkost, vanl. bestående av en stomme (vanl. av trävirke) som med undantag för öpp. ning (ar) för beredande av sittplats (er) är helt Överklädd med impregnerad väv l. dyl. o. som framdrives med paddelåra, ofta äv. med segel. TIdr. 1881, 8. 7,
IdrFinl. 4: 106 (
1906).
SMITH (
1916). – jfr
ENMANS-,
PADDEL-,
SEGEL-,
TVÅMANS-,
TYG- KANOT m. fl.
Ssgr (i allm. till
2): (
1,
[KANOT 2]
2) NordldrL 1901, s. 160. MÖRNER Söderh. 1: 70 (
1923).
– (
1,
2)
KANOT-BYGGE.
IdrFinl. 4: 106 (
1906).
– (
1,
2)
KANOT-FÄRD.
WoJ (
1891).
SvD(A) 1933 nr 176, s. 3.
–
KANOT-FÖRBUND. särsk.
i uttr, svenska kanotförbun- det, benäluning på en år 1904 bildad sammanslutning av svenska kanotföreningar. FKanotIdrFestskr. 19 (
1910).
Svenska kanotförbundets padd- larmärke. SvD(A) 1918,
nr 112, 8. 12.
–
KANOT-FÖR-ENING.
förening för kanotsportens främjande. TId3-. 1905, s. 433. –
KANOT-IDROTT ~⁰² l. ²⁰, I Sverige började den inhemska kanotidrotten år (1868). Balck Idr. 1: 362 (1886). –
KANOT-KLUBB,
DN (A) 1934 nr 173, s. 14.
–
KANOT-KONSTRUKTÖR.
Balck Idr. 1:361 (
1886).
–
KANOT-KRYSSARE,
r, l. m. (
i fackspr.)
ett slags större segel. kanot, utgörande en övergångsforni mellan kanot o. segelbåt. TävlReglKanotIdr. 1921,
s. 4.
–
KANOT-MAN ~man². person som ägnar sig åt kanotsport; kanotist. TurHb. 1:111 (
1894).
Passionerad kanotman. SvD(A) 1918,
nr 82 A,
s. 3 –
KANOT-PADDEL.
KANSELERARE Balck Idr. 1: 377 (
1886).
– (
1,
2)
KANOT-RODDARE.
jfr KANOTIST. BJÖRKMAN (
1889).
SJÖBERG Horn Trad. 95 (
1928).
–
KANOT-SEGEL.
Balck Idr. 1: 405 (
1886).
–
KANOT-SEGLARE.
Balck Idr. 1: 373 (
1886).
–
KANOT-SPORT.
WoJ (1891). Sverige är ett av föregångsländerna på kanotsportens område. SvD 20/7
1930, Söndagsbil.
s. 6.
– (
1)
KANOT-TRÄD l.
-TRÄ.
[jfr eng. (amerik.) canoe wood]
(
†)
det från atlantiska Nordamerika härstammande trädet Liriodendron tulipifera Lin., tulpanträdet (vars urholkade stam hos vissa vilda folkslag användes ss. kanot). De Svenske (i Pennsylvanien) kallade .. (tulpanträdet) Canóe-trä, eller med abbreviation Knu. trä; emedan så Villarne som Europeerne härstädes bruka, at deraf uthollka sina Canöer. KALM Resa 2:322 (
1756).
BJÖRKMAN (
1889).
Avledn.. (till (1 l.) 2; i sht idrott.):
–
KANOTA ,
v., -ning. färdas med kanot; utöva kanotsport. BALCK Idr. 1: 345 (
1886).
TurA 1900,
s. 206.
–
KANOTERING ,
r. l. f. (
tillf.)
utövande av kanotsport, kanot- ning. RUHE Hurley Vild. 189 (
1928).
–
KANOTISM ,
x. utövande av kanotsport, kanotning. NordldrL 1901,
s. 160.
TIdr. 19O4, s. 472.
–
KANOTIST ,
m. ||ig. person som färdas i kanot, utövare av kanotsport. NF 8: 189 (1884). Viktor var ifrig seglare och ka- notist. FORSSMAN Gret. 32 (
1897).
SvD 20/7
1930, Söndagsbil. 8. 6.