KAPP kap⁴, sbst.² oböjl. l. (i bet. 1 b, 2 b, 3) adv. ( kap c. 1602–1702, 1840 (: kaprak). kapp 1582 osv.)

[fsv. kap (i uttr.

a kap, i kapp), motsv. d. kap (i uttr. om kap, d. dial. äv. i l. paa kap, i kapp), nor. kapp (i uttr. i l. om kapp, i kapp), isl. kapp, n., iver, häftighet, tävlan, äv. i uttr. i kǫpp (pl.), i kapp; i allm. uppfattat ss. biform till KAMP, strid, en uppfattning som stödes av sv. dial. (Da. larna) i kåpp, i kapp, där å-vokalen antyder assimilation (se LEVANDER Dalm. 1:98 (1925) )]

[KAPP.sbst2 1]

1) tävlande, tävlan; förr äv.: strid; numera bl. i vissa uttr. o. förb. (se a, b). (Svenskarna tänkte) Ofuer Wintren i Cracow gäste. / Män här blef oppå ett åtherkast, / Skyränneren (dvs. skidlöparen) sich wändt, mäd en hast. / Ey häller torde wåge at bijd' kap (dvs. avvakta strid), / Män war glad thätt han vndslap. PolitVis, 218 (c. 1602). SCHULTZE Ordb. 2209 (c. 1755). – särsk.

[KAPP.sbst2 1.a]

a) i uttr. i (förr äv. uti), ngn gg om kapp (äv. sammanskrivet ikapp, omkapp), i vissa trakter äv. på kapp, förr äv. i uttr. kapp över kapp, i tävlan med ngn annan l. med andra, särsk. i fråga om att komma först till ett mål l. att först få ett arbete utfört l. att vara den främste i ngt avseende; särsk. dels i satser med subj. i pl.: i tävlan med varandra, dels jämte en av prep. med inledd förbindelse angivande den med vilken ngn tävlar i ngt avseende; äv. i bildl. uttr. Gå, köra, rida, simma osv. i kapp. Gå osv. i kapp med ngn. Munckar och nunnor och hwar präst, / kap öfuer kap, sigh gifta mäst (sedan Olaus Petri gift sig). JMESSE- NIUS (1629) i HB 1: 137. (Plågorna) liksom uti kapp sig pläga sammansanka / At giöra ända på wår elliest swaga kropp. Fånge 11 (c. 1710). Löpa i kapp. SWEDBERG Schibb. 345 (1716). Här växte förr korn, och en dräng, som skulle afmeja fältet, talade vid goanissen om de ej skulle meja korn i kapp. WIGSTRÖM Folkd. 2: 249 (1881). Simma på kapp. GHT 1898, nr 124, s. 3. I parken sjöngo näktergalarna i kapp. BÖÖK ResSv. 30 (1924).

[KAPP.sbst2 1.b]

b) utan föregående prep., övergående i bet. av adv., = a; i allm. i fråga om rörelse l. för- flyttning, stundom i annan anv. Ther skole wij dricka kapp. PERICI Musæus 5: 256 a (1582). Då redo de (dvs. Oden o. Rugner) kap, men Otin kom fortare undan. RUDBECK Atl. 4: 64 (1702). Jag tar min kärfve och går upp till fåglarna / Som sjunga kapp med flöjlarna. STRINDBERG Kamm, 5: 34 (1909). – särsk.

[KAPP.sbst2 1.b.α]

α) i numera obr. anv. (jfr β). En olyks kråka lefver kapp (dvs. tävlar i livslängd) med alla Crea- turen, / När Sånge-Foglen måste dö så insom utom buren. FRESE VerldslD 120 (1723,1726). Engels- män och holländare .. falkade på vårt jern.. och bjödo kapp med våra egna handlande. CHYDENIUS 99 (1765).

[KAPP.sbst2 1.b.β]

β)

[uttr. är sannol. eg. ett i ngn springlek användt utrop]

(†) i uttr. kapp ut, (spring) i kapp ut; anträffat bl. i bildl. anv. (Gyllenstolpe vill) see til, at de måge kunna förlikas. Men de stå temmeligen kapp ut på både sidor (dvs. liksom färdiga att springa var åt sitt håll). BARK Bref 2: 7 (1705). Och ther med kapp vth med ruth och med Struth (dvs. nu är det slut med alltihop; eg.: spring ut i kapp, både rubb och stubb). RUNIUS Dud. 2: 79 (c. 1710; i avslutning på ett "brev").

[KAPP.sbst2 2]

[anv. utvecklad ur 1]

(i vissa trakter) i fråga om upphinnande: fatt (se FATT, oböjl. ord 2); i allm. i fråga om rörelse l. förflyttning, stundom i annan anv,

[KAPP.sbst2 2.a]

a) i sådana uttr. som springa (gå o. d.) i kapp ngn, springande osv. upphinna ngn, springa osv. fatt ngn, hinna i kapp ngn, taga i kapp ngn, upphinna ngn, hinna fatt ngn, växa i kapp ngn, växa fatt ngn; äv. i bildl. uttr. Hon gick i kapp honom. HEIDENSTAM End, 270 (1889). (Det svagare organet) får .. den största övningen, .. och följden blir, att .. det växer .. snart i kapp de andra. PedT 1906, s. 299. Nu skubbar vi, så vi hinner i kapp dem. FABIAN 103:an 113 (1921). Den lätthet, med vilken han i decennier sprungit i kapp de stora händelserna var de än inträffat på jordklo- tet. SvD(A) 1933, nr 251, s. 3. – särsk. (mindre br.) i uttr. vara i kapp ngn, hava upphunnit ngn, vara i jämbredd med ngn. Vid slottet var Wide ikapp tetmännen. Upsala(A) 1922, nr 105, s. 5 (i fråga om terränglöpning). DN(A) 1934 nr 189, s. 11.

[KAPP.sbst2 2.b]

b) utan föregående prep., övergående i bet. av ett adv., = a. Han reser kapp oss. HEIDENSTAM End. 290 (1889; i bild). Vid Fensbol .. togo vi kapp "tre trallande jäntor", som också voro på luff. TurÅ 1910, s. 238. Atlantflygarna söka hinna kapp Amerikabåten. SvD(A) 1931, nr 184, s. 5,

[KAPP.sbst2 3]

[uttr. betyder möjl. eg.: (i) tävlan att komma lika högt upp]

(†) ss. adv., i uttr. kapp upp l. opp, jämnt, jämnt upp; äv.: lika (myc- ket). (Fr.) Nous sommes but à but, (sv.) Vi äro kapp op goda. Mont-Louis FrSpr. 264 (1739). (Sv.) Det går kapp up, (lat.) Ista paria sunt. SAHLSTEDT (1773). WESTE (1807; angivet ss. fam.).

[KAPP.sbst2 4]

4) (i sportskretsar, vard.) elliptiskt för KAPP-RIDNING. Sista starterna för vårsäsongen i trav och "kapp". ST(A) 1928 nr 163, s. 17.

Ssgr (till 1):

– KAPP-DRICKA. v., -ning. dricka i kapp; numera bl. ss. vbalsbst. -ande l. -ning. SCHULTZE Ordb. 2209 (c. 1755). Stundom anstältes (i forntiden) Kapp-drickande, at man drack tvenne horn på rad, hvar gång. SvMag. 1766, s. 85. ÖSTERGREN (1929).

– KAPP-FLYGA, v., -ning. flyga i kapp; i sht ss. vbalsbst. -ning. Kappflygningen mellan flottans och Brefdufveföreningens dufvor. SD 1892, nr 248, s. 7. En kappflygning London – Manches- ter. SD 1910, nr 113, s. 11 (rubrik). SvD(A) 1934, nr 289, s. 3

– KAPP-GÅ. (knappast br.) gå i kapp. ÖSTERGREN (1929).

– KAPP-GÅNG. tävlan i gång (se GÅNG I); särsk. (mindre br.) idrott. idrottstävling vid vil- ken det gäller att på kortaste tid gående till- ryggalägga en vägsträcka, gångtävlan. TIdr. 1883, s. 172. BALCK Idr. 2: 485 (1887). Kappgång på styl- tor. WIESELGREN Paris Banzai 136 (1926).

– KAPP-GÅNG-ARE. (mindre br.) idrott. vbalsbst. till -GÅ; jfr -GÅNG. BALCK Idr. 2:456 (1887).

– KAPP-HÄST. (†) kapp- löpningshäst. ADLERBETH (1784) i MoB 5: 96. PALMBLAD Fornk. 1: 128 (1843).

– KAPP-KÖRA, v., -ning. köra i kapp; i sht ss. vbalsbst. -ning, ofta om sports- tävling; äv. oeg. TERSMEDEN Meno. 2: 100 (1735). 1 Olympia .. (vann Kallias) första priset i kappkörning med häst. CARLSTEDT Her. 2: 368 (1833). Fyra af världens snabbaste oceanångare ha nyligen kappkört öfver Atlanten. GHT 1897, nr 265 A, s. 2 En .. kappkörning – mellan en stockholmsbil och .. persontåget. SvD(B) 1927 nr 197, s. 3.

Ssgr (i sht sport.):

– kappkörnings-bana , r. l. f. DA 1808, nr 49, Bih. s. 1. BOËTHIUS HistLäsn. 2: 68 (1898).

– kappkörnings-släde. KLINT (1906). 2NF 25:1491 (1917).

– kappkörnings-vagn. NF 3: 367 (1879; i fråga om förh. i den klassiska forntiden). AB 1901, nr 151, s. 2 (om automobil).

– KAPP-KÖRARE. vbalsbst. till -KÖRA; ofta i fråga om förh. i den klassiska forntiden. PALMBLAD Fornk. 1: 170 (1848). NERÉN BilB 3: 44 (1928; i fråga om körning med automobil).

– KAPP-LEK.

[jfr d. kapleg, tävlingslek, isl. kapp- leikr, strid]

(†) om idrottstävling. TRANÉR Anyta 14 (1826). PALMBLAD Fornk. 1: XLVII (1843).

– KAPP-LOPP. (numera bl. ngn gg i vitter stil) vbalsbst. till -LÖPA; jfr KAPPLÖPNING HOLMBERG 1: 491 (1795). MÖLLER (1807).

särsk.

[KAPP-LOPP.ssg 1]

1) = KAPPLÖPNING 1. Phosph. 1810, s. 364. RISBERG Homll. 413 (1928).

[KAPP-LOPP.ssg 1.slutet]

särsk. bildl.; jfr KAPPLÖPNING 3 slutet. Verldens kapplopp om förmögna giften. CVASTRANDBERG 5: 187 (1862). RYDBERG KultFörel. 3: 126 (1886).

[KAPP-LOPP.ssg 2]

2) has- tighetstävling Inellan hästar; jfr KAPPLÖPNING 2. LING Gylfe 39 (1814). FAHLCRANTZ 3: 206 (1864).

[KAPP-LOPP.ssg 3]

3) i överförd o. bildl. anv,: mycket snabb fart. Induktionens väg lämpar sig (enl. Joh. Johansson) ej för kapplopp. CLAËSON 2: 66 (1859). RYDBERG RomD 58 (1877).

– KAPP-LÄSA, v., -ning. läsa i kapp; i sht ss. vbalsbst. -ning.

[KAPP-LÄSA.ssg 1]

1) i fråga om uppläs- ning. Prästerna (i orientens kyrkor) måste etablera en allt annat än uppbygglig kappläsning, och de t. o. m. värderas efter sin snabbläsningskonst. FZHRMAN OrientK 46 (1920).

[KAPP-LÄSA.ssg 2]

2) i fråga om stu- dier. Kappläsa med ngn. ÖSTERGREN (1929).

– KAPP-LÖN. (†) pris l. belöning åt segrare i kappspringning. Lyceum 1. 1: 8 (1810).

– KAPP-LÖPA, v., -ning (se d. o.). (mindre br.) löpa l. springa i kapp. SCHULTZE Ordb. 2209 (c. 1755: Kapp-löpande, vbalsbst.).

[KAPP-LÖPA.ssg 1]

1) om person, i fråga om löpning l. springande till fots. NORRMANN Eschenbg 2: 137 (1818). (Arvid företog sig att) kapplöpa med Margit från gallerporten .. till bryggan. RYDBERG Vap. 162 (1891). In- födingarna älska durian till lidelse och kapplöpa till urskogens träd, då frukterna äro mogna. SvD 6/3 1927, Bil. s. 3.

[KAPP-LÖPA.ssg 2]

2) om häst l. ryttare: deltaga i kapplöpning (se KAPPLÖPNING 2). HAGBERG Shaksp. 12: 8 (1851). Hästarne, som kapplöpa. BREMER GVerld. 2:184 (1860). AUERBACH (1909).

[KAPP-LÖPA.ssg 3]

3) i fråga om hastighetstävling i allm.; äv. oeg. GOSSELMAN Erth. 20 (1842). Minbåtarne kapplöpte på en distans af 30 engelska mil i Kalmarsund. SD(L) 1894 nr 265, s. 4.

– KAPP-LÖPARE, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 m. l. r. vbalsbst. till -LÖPA, 1) (numera mindre br.) idrott. person som springer i kapp l. som deltager i tävlingslöpning till fots, löpare; jfr -LÖPA 1. PALMBLAD Fornk. 1: 133 (1843). MÅÅS Huch LudU 76 (1903). särsk, bildl. Desse kapplöpare efter embeten. Framtiden 1877, s. 355. 2) sport. kapplöpningshäst; jfr -LÖPA 2. EHRENGRANAT HästRör. 79 (1818). TIdr. 1882, s. 116. SvD(A) 1927, nr 41, s. 2.

Ssgr (till -LÖPARE 2; sport.):

– kapplöpar-bana l. kapplöpare-bana, r. l. f. (numera föga br.) kapplöpningsbana. LdVBl. 1836 nr 14, s. 4.

– kapplöpar-häst. (numera föga br.) kapplöpningshäst. TSvLandtbr. 1857, s. 29. SJÖSTEDT Husdj. 2: 162 (1862).

– kapplöpar-ras, r. Den egentliga fullblods- eller kapplöpare. racen, Krig VA T 1845, s. 552. WRANGEL HbHästv. 1006 (1886).

– KAPP-LÖPNING, se d. o.

– KAPP-MÄLA.

[bildat till isl, kappmæli (se -MÄLE)]

(†) tvista, "munhuggas". SPEGEL ÖPar. 57 (1705). SCHULTZE Ordb. 3030 (c. 1755).

– KAPP-MÄLE.

[efter isl. kappmæli]

(†) ordväxling, tvist. SWEDBERG Schibb. 345 (1716). SCHULTZE Ordb. 3030 (c. 1755).

– KAPP-RAK ³², emfatiskt äv., ss. två ord, ⁴ ⁴. (ofta skrivet ss. två ord)

[med avs. på ordets eg. bet. jfr -RÄT]

[KAPP-RAK.ssg 1]

1) fullständigt upprätt, "rak som ett ljus"; eg. (o. vanl.) om person l. persons hållning; ngn gg i fråga om liggande ställning: raklång; numera vanl, i predikativ ställning; jfr KÄPP-RAK, Stå, sitta kapprak. Sedan gingo de .. kappraka. Hiärne 2Anl. 414 (1706). Dansmästaren låg kapprak på en gräsplan. CFDAHLGREN 5:127 (1833). Pålen stod beständigt kapprak. TOPELIUS Läsn. 2: 43 (1866). Jag mins särskildt, .. hur kapp. rak hans militäriska hållning var den gången, då (osv.). ÖDMAN VårD 2:20 (1888). Äldste sonen i hu- set, en lång, kapprak och straon ung man. ULLMAN FlickÄra 53 (1909). Då han väl kommit dit (dvs. upp i kärran), satt han kapp rak. LINDQVIST Herr. 305 (1917). DN(A) 1933 nr 225, s. 9. (†) bildl, Begges skuldra till förvandling lutar, / Men hur kapprakt är ej deras mod! LENNGREN (SVS) 2: 246 (1800).

[KAPP-RAK.ssg 2]

2) (†) i uttr. gå kapprak med ngn, övergående i bet.: vara jämgod med ngn; jfr KAPP sbst. 2 3. WESTE (1807).

– KAPP-RIDA, v., -eri (†, EHRENGRANAT Ridsk. Tillägg (1836) ), -ning.

[KAPP-RIDA.ssg 1]

1) intr.: rida i kapp; numera nästan bl. ss. vbalsbst. -ning, i sht om sportstävling. LIND 1: 1810 (1749). Onsdagen den 21 (september) var på härvarande såkallade Excercitieheden (i Göteborg) anställd Kappridning efter Engelska sättet. VexiöT 1814 nr 78, s. 1. WRANGEL HbHästv. 2 (1884). De kappridande officerarne. NT- Idr. 1901, Julnr s. 10.

[KAPP-RIDA.ssg 2]

2) (†) tr.: rida (en häst) i kapplöpning; anträffat bl. i p. pf. Unga, ännu icke kappridna fullblodshästar. GOSSELMAN Sjöm. 1: 36 (1839).

Ssgr (till -RIDA 1; i sht sport.):

– kappridnings-bana, r. l. f. UB 1:220 (1873).

– kappridnings-häst. kapplöpningshäst. SP 1792 nr 21, s. 3. WINGÅRD Minn. 4: 89 (1847).

– KAPP-RIDARE, (tillf.) kapplöpningsryt- tare; jfr -RIDA 1. JournLTh. 1811, s. 1215.

– KAPP-RIDT. sport. kappridning; jfr -RIDA 1. BACKMAN Dickens Pickw. 2: 220 (1871). LUNDIN o. STRINDBERG GSthm 168 (1880). AGRELL Tolstoj Kar. 1: 283 (1926).

särsk. i fråga om velocipedåkning. Balck Idr, 2: 454 (1887). IdrFinl, 3: 29 (1906) :.

– KAPP-RO, v., -ende, -ning (mindre br., SCHULTZE, ÖSTERGREN). i sht idrott. ro i kapp, deltaga i roddtävling. SCHULTZE Ordb, 2209 (c. 1755). SD 1892, nr 223, s. 4, ÖSTERGREN (1929).

Ssgr

– kappronings-båt. (mindre br.) kapproddsbåt. WoJ (1891). OSTEEGREN (1929).

– KAPP-RODD, se d. o.

– KAPP-RODDARE idrott. jfr -RO. En utmärkt skicklig kapproddare. BALCK Idr. 1: 387 (1886). LUNDH FörfResa 2:302 (1924).

– KAPP-RUSTA, v., -ning. om stat: bedriva militära rustningar i tävlan med andra stater; i sht ss. vbalsbst. -ning. GHT 1898, nr 276 A, s. 2 (: kapprustningarne). Stormakterna kapprusta alltjämt. SvD(A) 1930 nr 139, s. 5.

Ssg:

– kapprustnings-iver. Stormakternas kapprustnings- iver. ÖSTERGREN (1929).

– KAPP-RYTTARE. (mindre br.) kapplöpningsryttare; äv,: person som deltager i cykeltävling. PALMBLAD Fornk. 1: 128 (1843). ÖSTBERG Vel. 79 (1894). SD(A) 1914, nr 133, s. 3

– KAPP-RÄN-NA, v., -ing, ränna i kapp; nästan bl. ss. vbalsbst. -ing; numera i sht arkaiserande, särsk. i fråga om forntida förh.

[KAPP-RÄN-NA.ssg 2.a]

a) i fråga om kappkörning l. kappridning. STIERNHIELM Virt. Cart. 4 (1650, 1668). I går var kappränning med hästar anställd på Strada del Corso. ADLERBETH (1784) i MoB 5: 94. NILSSON FestdVard. 170 (1925). jfr VAGN-KAPPRÄNNING. särsk. (†) oeg. (Fr.) Regate .. (sv.) Kappränning med gondoler på stora canalen i Venedig. BJÖRKEGREN 2336 (1786).

[KAPP-RÄN-NA.ssg 2.b]

b) i fråga om löpning till fots. FISCHERSTRÖM PVetA 1794, s. 31 . Gossarna (hade) kappränt utefter backarna. LEVERTIN Nov. 151 (1901).

[KAPP-RÄN-NA.ssg 2.c]

c) bildl. För att lyckas i lifvets kappränning. Scott Wav. 5 (1855). SvD(A) 1930, nr 135, s. 24.

Ssgr (till -RÄNNA a):

– kapprännings-bana, r. l. f. NDA 1863, nr 268, s. 3.

– kapprännings-häst. (†) kapplöpningshäst. SP 1792 nr 69, s. 2.

– kapprännings-vagn , Fornromerska kappränningsvagnar. UB 6: 324 (1874).

– KAPP-RÄNNARE, om person m.||(ig.), om djur m. l. r. (i fråga om bruklighet jfr -RÄNNA) person deltager i kappränning (se -RÄNNA a o. b); äv. om häst: kapplöpningshäst. VALERIUS 2: 179 (1826). RYDBERG KultFörel. 1: 55 (1884). ÖSTERGREN (1929).

Ssg:

– kapprännar-häst. (†) kapplöpningshäst. LoW (1862).

– KAPP-RÄT l. -RÄTT³², emfatiskt äv., ss. två ord, ⁴ ⁴.

[ fsv. kaprätter. Ordets eg. bet. är möjl.: som ävlas l. strävar att hålla sig rak; jfr -RAK]

[KAPP-RÄT.ssg 1]

1) (†) = -RAK 1. Medh kaprätan krop. HAMBRÆUS Erasmus A 14 a (1620). Hålet .. var så stort, at jag kunde gå kapprätt genom det samma. LärdaT 1746, s. 47. KOLMODIN QvSp. 2: 330 (1750). MÖLLER (1790, 1807).

[KAPP-RÄT.ssg 2]

2) (föga br.) ss. adv, -rätt, alldeles l. fullständigt rakt, "käpprätt". Ån .. slöks här i dånande klunk kapprätt ned i ett gapande svart och rykande avgrundssvalg. HÖGBERG Baggböl. 2: 137 (1911).

– KAPP-SCHÄS. (†) visst slags vagn; jfr -SLÄDE. DA 1808, nr 115, Bih. s. 1.

– KAPP-SEGLA, v., -ing. 1) i sht sport. intr.: segla i kapp; äv. i fråga om skridskosegling; äv. om fartyg; i sht ss. vbalsbst. -ing, i sht om sportstävling. SCHULTZE Ordb. 4071 (c. 1755). De engelska kappseglingarne vid ön Whigt. NVexjöBl. 1852, nr 13, s. 3. Man .. låter båtar af ungefär samma storlek samtidigt kappsegla. BALCK Idr. 1: 57 (1886). TIdr. 1887, s. 4 (i fråga om skridskosegling). FLODSTRÖM SvFolk 122 (1918). särsk. oeg. l. bildl. Hela flockar af Tumlare kappseglade emellanåt med fregatten. GOSSELMAN SAmer. 104 (1842). Ehuru tunga moln kappseglade över jorden. HEDIN Front. 41 (1915).

[KAPP-SEGLA.ssg 2]

2) sport. tr.: i kappsegling framföra (ett fartyg). Hur många båtar John Carlsson kappseglat sedan (kappseg- lingsbåten) Vikingens dagar och till nu .., vet han – icke själv. PALLIN Sportf. 34 (1921).

Ssgr (till -SEGLA 1; i sht sport.):

– kappseglings-bana, r. l. f. Balck Id4-. 1: 408 (1886).

– kappseglings-båt.

– kappseglings-fartyg.

– kappseglings-jakt l. -yacht, äv. -jott. jfr JAKT sbst. 2 2. OXENSTIERNA Vander- decken 103 (1865). NILSSON Skeppsb. 51 (1932).

– kappseglings-kanot. Balck Idr. 1: 346 (1886). TurÅ 1905, s. 391.

– kappseglings-skonert, NVexjöBl. 1852 nr 26, s. 3.

– KAPP-SEGLARE, om person m.||(ig.), om sak r. l. m. i sht sport. person som deltager i kappsegling; äv.: fartyg som lämpar sig l. är avsett för kappsegling. WoJ (1891). DN 1912, nr 15120, s. 11 (om fartyg). PALLIN Sportf. 115 (1921; om person).

– KAPP-SIM. (föga br.) kappsimning. ÖSTERGREN (1929).

– KAPP-SIMMA, v., -simning. simma i kapp; i sht ss. vbalsbst. -simning, i sht om idrottstävling. VERELIUS 137 (1681). TIdr. 1882,s. 126. Varje morgon såg strandens folk dem båda kappsimma frustande ut mot skäret. BERGMAN LBrenn, 144 (1928).

Ssgr:

– kappsimnings-bana, r. l. f. Landsm. XVIII. 10: 20 (1901).

– kappsimnings-klubb. Stadgar för Stockholms Kappsimningsklubb. Antagna vid klubbens stiftande Fredagen den 13 Juli 1895. (1895; titel).

– KAPP-SIMMARE. vbalsbst. till -SIMMA. WoJ (1891). IdrB 7: 65 (1916).

– KAPP-SKYTTERI. (-skött-) (†) eg.: skjutning i tävling med andra; häftigt o. ivrigt skjutande. BRUMMER 20 (1789; i fråga om jakt).

– KAPP-SLÄDE.

[sannol. eg.: släde för kapp- körning]

liten släde med plats för bl. en person i själva släden o. med ett litet säte, hunds- fott (se d. o. 3 b), baktill för körsvennen. Nymodiga kappslädar. VetAH 1748, s. 106. En liten Kapp-Släde i Snäckfason. VexjöBl. 1830, nr 7, Bih. s. 2. SvKulturb. 1–2: 58 (1929).

– KAPP-SPEL. (†) idrotts- tävling. PALMBLAD LbGeogr. 278 (1835). De bekanta kappspelen i Olympia. DENS. Fornk, 1: 136 (1843).

– KAPP-SPRINGA. v., -ning. springa i kapp; i sht ss. vbalsbst. -ning, särsk. om idrottstävling; äv. bildl. Alm(Sthm) 1789,s. 41. Hvarthän skulle det väl bära, om vi började kappspringa i nedsättning av priserne, som äro nog låga förut. NORDSTRÖM Sthm- FirmH 288 (i handl. fr. 1843). Plutonen vältrade i en rasande kappspringning utför sluttningen. JANSON Lögn. 55 (1912). Att kappspringa barfota. IdrBibl. 1: 3 (1918).

– KAPP-SPRÅNG. tävling i spring- ande, kappspringning; numera bl. (i vitter stil, föga br.) i oeg. anv., närmande sig bet.: myc- ket snabb fart. WALLIN Vitt. 2: 267 (1806; i bild). JGOXENSTIERNA 4: 59 (1815). Barnen voro genast beredda, vilda af förtjusning, försvunno i kapp- språng. HALLSTRÖM GHist. 26 (1895).

– KAPP-SÄD.

[be- nämningen torde hänsyfta på att de olika sädesslagen så att säga växa i kapp]

(†) blandning av olika sädesslag som vid utsåningen hopblandats med varandra, blandsäd (se d. o. 2). LINNÉ Skr. 5: 26 (1732; fr. Ångermanl.; om blandning av råg o. korn). B HushBibl. 1755, s. 276 (fr. Bohusl.; om blandning av råg o. havre).

– KAPP-TÄVLA. (†) deltaga i tävling, tävla. I språng kapptäfla med hjortar och flygtiga rådjur! MarkallN 1: 78 (1820).

– KAPP-TÄV-LING. (†) tävling, idrottstävling. (I) Olympia .. firades sedan år 779 f. Ch. kapp-täflingar (olympiska spelen) hvart 4:de år. PALMBLAD LbGeogr. 278 (1835).

– KAPP-VAGN. (†) kappkörningsvagn. PALMBLAD Fornk. 1: 170 (1843).

– KAPP-VIS, adv.¹ (adv.² se KAPPE sbst., 3 ssgr). (enst., †) i tävling, i kapp. Ty är jag lugn, när andra kappvis löpa / På lef- na'ns stora marknadstorg omkring. WALLIN Vitt. 2: 69 (1821).

– KAPP-ÅKA, v., -ning. åka i kapp; i sht ss. vbalsbst. -ning. HOLMBERG 1: 328 (1795). Vid bedömandet af kappåkningarna (på skridskor) blifver hastigheten afgörande. TIdr. 1881, s. 39. NTIdr. 1902, Julnr s. 42. ÖSTERGREN (1929).

– KAPP-ÄTA. v., -ning. äta i kapp; i sbt ss. vbalsbst. -ning. HUBENDICK FlickLek. 351 (1879: Kappätning). Lokes .. kappätning med Logi. FoF 1919, s. 65. ÖSTERGREN (1929).

– KAPP-ÖVNING. (†) tävling. PALMBLAD Fornk. 2: 206 (1844).