KARUSSA karus⁴a l. ⁰³² f. l. r.; best. -an; pl. -or (TIDSTRÖM Resa 50 (1756) osv.), äv. -er (G1R 26: 586 (1556) , 2NF 23: 1125 (1916). Anm. Pl. -er kan i ex. från ä. tid äv. föras till KARUSS); förr äv. KARUSS,
m. l. f. l. r.; pl.
-er (jfr ovan).
( karus c. 1716 – 1762. karusz 1640. karussa 1738 osv. karrusser, pl. 1751. karuser, pl. 1556. karusser, pl. 1556 – 1916. karutzer (cha-), pl. c. 1600–1693. charutz- c. 1600 (: Charutze Pasteijer)) [sydsv. dial. karussa; liksom d. karusse (karudse), ä. d. karu(d)s, av mnt. karusse; jfr t. karausche; möjl. lån från baltoslav. språk; enl. somliga forskare ytterst av ett lat.-gr. fisknamn (jfr gr. κοϱακῖνος, en havsfisk, fr. corasin, ruda)]
[KARUSSA 1]
1) (
numera bl. i vissa trakter i södra Sv.,
starkt bygdemålsfärgat)
fisken Carassius vulgaris Krög. (Cyprinus Carassius Lin.), ruda. Steckta karusser och äplar. VinkällRSthm (
1556).
DYBECK Runa 1845,s.
101 (
1693).
Ruda, Karus, Cyprinus Carassius. ROTHoF 391 (
1762).
Ruda: kallas i Skåne och Bohuslän Karussa. VerdS 98:31 (
1901). – särsk. (
†)
herald. 6 försilfrade carusser eller rudor i blått fält. BtVLand 5: 164 (
1764).
SCHLEGEL o. KLINGSPOR Herald. 36 (
1874).
[KARUSSA 2]
2) (
†)
benämning på fiskarterna Ctenolabrus snillus (Labrus rupestris) Lin., stensnultra, o. Ctenolabrus (Labrus) melops Lin., skärsnultra. LILLJEBORG Fisk. 1: 443 (
1884; från
Kullen i Skåne).
LOENBOM Upl. 4: 100 (c,
1600).