KEL , sbst.¹, l. KÄL, sbst.¹, m. l. f.; pl. -ar (RÅLAMB) l. -er (G1R, FörtHertJohLösegend. 1563, s. 36 (: Sabels keeler)). ( ke(e)l 1558–1691. käl 1560–1621. kiäl 1668 (: Kiälfodher))

[av mnt. kele, holl. keel l. t. kehle; trol. besläktat med KÖL. Jfr KÄL, sbst.³, ROTGEL]

(†)

[KEL.sbst1 1]

1) hals, strupe. Hon (dvs. tranan) stack sitt hufwud i hans (dvs. vargens) käl. Fosz 449 (1621).

[KEL.sbst1 2]

2) den del av ctt djurs päls som täcker halsens undersida. (Vi ha uppburit i skatt djurskinn) som är passelig gode aspemårder med gode keeler. G1R 28: 629 (1558). KlädkamRSthm 1560 H, s. 9 b. – jfr SOBELS-KEL.

[KEL.sbst1 3]

3) bef. ingång till bastion; jfr HALS 6 c. RÅLAMB 8: 23 (1691).

Ssg (†) : (2) KEL-FODER. jfr FODER sbst.², 4. BooupptSthm 1668, s. 590.