KEL ɟe⁴l, sbst.², stundom KÄL ɟä⁴l, sbst.², n.; best.
-et.
( ke(e)l 1732 osv. käl (kjäl) 1749–1930) [jfr d. kæl, d. dial. kel; vbalsbst. till
KELA]
(
vard.) kelande.
[KEL.sbst2 1]
1) motsv. KELA 1. LIND (
1749).
(Hon) kan ..aldrig upphöra med sitt tissel och käl med sin välsignade man. CALLERHOLM Stowe 202 (
1852).
ESSÉN Fob 94 (
1919).
[KEL.sbst2 2]
2) motsv. KELA 2. Tu må man klema nu (med din son), så får tu fram dels fruchta, / Tå han tig, för titt keel, tilbaka lärer tuchta. KOLMODIN QvSp. 1: 70 (
1732).
Igenom för mycket kel, fördärfvas barnen. SAHLSTEDT (
1773).
För att skilja honom från kelet och klemandet i hemmet. KIHLMAN 2Skälmrom. 122 (
1923).
Anm. Hos
SWEDBERG Ordab. (
1730) förekomma de till sin bildning dunkla orden
keki, "kel", o.
kekia, "kela", vilka hava upptagits hos
SCHENBERG (
1739) o. av
LIND (
1749).