KELA ɟe³la², stundom KÄLA ɟä³la², v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (knappast br., KLINT 970 (1906; med hänv. till kelande)); -ARE (tillf., SERENIUS (1734; under faddleer)); jfr KEL sbst.², ( ke- (kie-)1712 osv. kä- 1739–1930) [jfr d.
kæle, nor.
kjæla, nyisl.
kjalast, vårda, omhulda, visa sitt deltagande, fär.
kela; möjl. med urspr. bet. "nära", "föda", o. i så fall samhörigt med fnor.
kilja, f., föda, o. fir.
gelim, äter, besläktat med t.
kehle, strupe (jfr
KEL sbst.¹,). Med avs. på bet.-utveckl. jfr
DÄGGA (KEL)-DÄGG]
(vard.)
[KELA 1]
1) smekas, "vänslas"; "dalta"; vanl. i förb. med prep. med, stundom för, smeka (ngn l. ngt); i sht i fråga om behandling av små barn. SPEGEL (
1712;
fr. Norrl., Skåne, Blek.).
LIND (
1749).
I fält, min son, i fält! / Den knyter in sin ära i en säck, / Som kjelar hemma med sin lilla gumma. HAGBERG Shaksp. 10: 52 (
1850).
Jag smeker stenen såsom man kelar med en stor hund. STRINDBERG TrOtr. 4: 200 (
1897).
Han lyfte upp henne på sitt knä och kelade med henne. SIÖSTEEN ModBelg. 90 (
1906).
(Kattungen) stack kelande nosen i hans halsgrop. SJÖDIN StHjärt. 201 (
1911).
JUNDELL Barn. 2: 108 (
1927).
[KELA 2]
2) (åtm. numera uppfattat ss. en allmännare anv. av 1] klema; visa (allt för) stor ömhet o. omsorg; vara allt för efterlåten l. eftergiven l. undfallande l. släpphändt; stundom (i a) över gående i bet.: uppträda inställsamt (mot ngn), fjäsa (för ngn); vanl. i förb. med prep. med, stundom för. [KELA 2.a]
a) med avs. på person (l. djur); i sht i fråga om behandling av barn l. ungdom. SPEGEL (
1712;
fr. Norrl., Shåne, Blek.).
KOLMODIN QvSp. 1: 647 (
1732).
Männer och fruntimmer ha täflat med hvarandra i att kela med mig, uppfylla mina önskningar, smickra mina lynnen. ATTERBOM Minn. 539 (
1818).
Länge nog har gamla landtmannapartiet kelat med radikalerna. VL 1893,
nr 199, s. 3.
DN(A) 1933,
nr 102, s. 3. jfr: Je ser hur I käler och kjaser för den der (flickan).
JOLIN Mjölnarfr. 65 (
1865). – särsk. (
föga br.)
i p. pf. i adjektivisk anv.: förkelad, bortklemad.
SCHULTZE Ordb. 2254 (
1755). Lill-Brita .. var den yngsta och mest kelade av döttrarna.
LINDQVIST Herr. 49 (
1917).
jfr FÖRKELAD. [KELA 2.b]
b) i överförd l. bildl. anv., med avs. på annat än person (l. djur). ESTLANDER KonztH 16 (
1867).
Ser han der hur det går .. när man kelar med lasten. STRINDBERG HögreR 242 (
1899).
Geijer ..(hade) plågats av .. kelandet för metafysiska besynnerligheter och tillgjordhet. (SCHÜCK o.) WARBURG Huvuddr. 3: 108 (
1918).
SIWERTZ Sel. 1: 207 (
1920).
Särsk. förb.:
–
KELA BORT ¹⁰⁴. (vard.)
till 2:. klema bort, skämma bort (ugn) gm klemighet o. eftergivenhet. BERNDTSON (
1880).
Om hon haft en dotter att afguda ovh kela bort. LUNDQUIST Konstn. 51 (
1890).
De "naiva" kvinnorna.. måste alltid ha hjälp, pysslas om, kelas bort, smekas och tröstas. KarIstT 1895,
nr 1696, s. 3. jfr
BORTKELA.
Ssgr (i allm. till
2).
A.
–
KEL-BARN.
( kel 1902–1929. kele- 1890–1931) [jfr d. kælbarn]
(ngt vard.) barn som det kelas l. som i särskilt hög grad är föremål för (sina föräldrars l. sin omgivnings) ömhet o. omsorg, älsklingsbarn, äv.: bortklemat barn. Vivan, kelebarnet, "lillan" , var van vid att modren ibland om qvällarna kom upp på rummet - HEDENSTIERNA FruW 78 (
1890).
SÖDERHJELM Mvärld 1.
266 (
1929).
särsk: i utvidgad l. bildl. anv., om fullvuxen person (i förh. till sin omgivning) l. om sak som är omhuldad l. föremål för särskild ömhet o. omsorg. SÖDERHJELM Upps. 11 (
1902).
Det svenska folkets nya kelbarn (dvs. svenskbyborna). SuntFörn. 1929, s. 221. –
KEL-DÄGG,
m.||ig. (kel 1769–1929. kele- 1839–1917) [jfr d. kæledægge]
(
starkt vard.)
kel barn, av. bildl.
,
s. 935 CAVALLIN (
1876).
Ortnamnsforskningen har .. varit vetenskapernas .. keledägg. JSAHLGREN i DN(A) 1917,
nr 174, s. 7.
–
KEL-GRIS.
( kel 1834 osv. kele 1893–1923) [jfr d. kælegris]
(
vard.)
bildl.= -BARN. Muhlendorf var.. sin mors käl-gris, och icke dess mindre uppvexte han, utan att blifva sjelfsvåldig. KNORRING Cous. 2.
17 (
1834).
(
1923).
– (
1)
KEL-NAMN.
[jfr d. kælenavn]
(
vard.,
föga br.) smeknamn.
AFZELIUS Sag. VIII. 2: 3 (
1857).
(
1915).
– (
1)
KEL-SPRÅK. (
tillf.)
det språk som man använder, då man kelar med små barn. , Söndagsbil.
s. 3.
–
KEL-UNGE [jfr d. kæleunge]
(
†)
== -BARN. SERENIUS (
1741).
B
(bygdemålsfärgat):
Avledn.:
–
KELAKTIGHET ,
f. (
†)
till 2: klemighet.
LINDSCHÖLD Gen. B 2 b (
1669).
–
KELING , äv.
KÄLING,
m.||ig. [sv. dial. käling]
(
vard.,
föga br.)
till 2: kelbarn. LUNDGREHN Hög. 6 (
1912).
–
KÄLING ,
adj. (
†)
till 1, = KELEN 1. Det lilla Kiärleeks Barne (dvs. den späda kärleken) .. / .. är swagt, kiälingt. LUCIDOR (SVS) 447 (
1674).
Avledn.:
–
kälinghet ,
f. (
†)
LUCIDOR (SVS) 431 (
1674).
–
KELSAM , äv.
KÄLSAM,
adj. [KELSAM.avl 1]
1) (
vard.,
föga br.)
till 1, = KELEN 1. Lekfull och kelsam hade hon aldrig varit. LINDBERG AnnLis 3 (
1901).
Då lockade hon kelsamt på (hunden). LUNDGREHN Hög. 37 (
1912).
[KELSAM.avl 2]
2) (
†)
till 2, = KELEN 2. SPEGEL (
1712).
SCHULTZE Ordb. 2254 (
1755).