KLACK klak⁴, sbst.², r. l. m., best. -en; pl. -ar ((†) -er STIERNHIELM Herc. 239 1648; -or BoupptSthm 1681 s. 51 a Bil. (1680)). ( klack 1648 osv. klak 1712 – c. 1755 1) (upp- l. utskjutande) avsats, upphöjningsärsk. (i fackspr., särsk. tekn.) om upphöjning l. avsats avsedd för att tjänstgöra ss. fästepunkt för ngt l. att hindra tvenne maskindelar l. andra föremål att förskjutas l. glida ur ett bestämt läge i förh. till varandra l. för att höja l. lyfta l. förskjuta ett föremäl i förh. till ett annat. BoupptSthm 1681, s. 51 a, Bil. (1680). BRAUNER Bosk. 148 (1756). På det att.. (ankarstocken) ej skall åka nedåt läggen, är denne senare försedd med två klackar, kallade nöt, hvilka infällas i stocken. NF 1: 792 (1876). Såväl korn som sigte anbringas vanligen (på gevärepipan) på särskilda upphöjningar eller s. k. klackar. EldhandvSkjultsk. 2: 16 (1877). Stadiga, långa stolpar (för torkning av tvättkläder), med påspikad klack, för repets fästande. LANGLET Husm. 605 (1884). Å bottenplattan finnas några klackar, som gripa in i spår i bron och förhindra dess glidning. TT 1897, Byggn. s. 61. GEETE o. GRINNDAL 126 1923. jfr ANSLAGS-, BAJONETT-, KORN-, LYFT-, REKYL-, STYR-, STÖD-, SÄG-KLACK m. fl. – särsk. a) på fingerring: (rund l. oval l. fyrkantig, relativt stor) upphöjd avsats (med klart markerade kanter), oftast försedd med infattad sten för sigill o. d., stundom med infattad(e) ädelsten(ar). En kopparring .. Med.. tre bokstäfver graverade på klacken. TOPELIUS Fält. 1: 170 (1853). Ring med klack af turkos, omgifven af en rad briljanter. VL 1894, nr 69, s. 2. Fornv. 1913, s. 277. b) (i sht i fackspr.) bakre delen (bakom "ögat") av huvudet på en yxa; förr äv. om bakre delen av klingan ("ryggen") på en rakkniv. ALMROTH Kamarsch 561 (1839). UB 6: 134 (1874; i fråga om rakkniv). 2NF 33: 645 1922. – jfr YXKLACK. c) trädg. benämning på den lilla upphöjningen vid basen av en grens sidoskott (av den äldre ved från vilken skottet utvuxit). HbTrädg. 1: 36 (1872). ABELIN TrInomh. 43 (1904). d) (i fackspr.) på taktegel: avsats i övre kanten på baksidan, varmed teglet hänges över läaktet; jfr HAKE sbst.² ¹ k. WESTE (1807). 2NF 28: 630 1918. e) på pipa: liten klackliknande avsats på undersidan av piphuvudet; jfr 2. ACREL Sår 82 (1745). WESTE 1807. DENS. FörlsSAOB 1823. f) telegr. benämning på det metalliska anslaget på avsändningsapparaten i en telegrafapparat. NYSTRÖM Telegr. 131 (1869). NoK 14: 142 1922. g) landt. på undersidan av vändskivan på plog till skydd mot nötning anbragt avsats l. sula; jfr 2. JUHLIN-DANNFELT 309 (1886). Vändskifvan (på plogen) är stundom baktill försedd med en klack, som stöder mot jorden. 2NF 21: 1079 1914. h) (†) zool. benämning på den bakre sugskivan hos iglar; jfr 2. VetAH 1757, s. 306. jfr: Vid eftersta ändan på undre sidan (av igeln), sitter likasom en klack. VetAH 1756, s. 201. 2) avsats under hälen på skodon. Låga, höga, raka, svängda klackar. Snedgångna klac- kar. Sätta nya klackar på skorna. Han sätter klackarna hårdt i marken, när han går. Han slog ihop klackarna och bugade sig. klackarna ihop! Vända sig, snurra rundt, svänga (om) påklacken; förr äv. vända sin klack åt ngn, vända sig bort från ngn. Åt sådant Pakk og Tyg (dvs. åt de otacksamma flickorna), så wänder iag mjn Klakk. WARNMARK Epigr. I 2 b (1688). SPEGEL (1712) . (Lapparna) gå med kiängor (skor) utan klack. LINNÉ Skr. 5: 120 (1732). Skorna voro.. försedde med tiocka näfver-botnar, smala klackar, skodde inunder med järn-sinkor. DENS. Gothl. 317 1745. At öka til vår högd, får foten höga klackar. KOLMODIN QvSp. 2: 354 (1750). Klacken göres af särskildt tillskurna klacklappar, af hvilka den första fastsys vid bindsulan men de öfriga fästas med lim och stift. ArbB 70 (1887). BERGMAN LBrenn. 215 (1928). jfr DAM-, GUMMI-, KIL-, LÄDER-, MANS-, MILITÄR-, POMPADUR-, PROMENAD-, RÅGUMMI-, SKO-, STÖVEL-, TRÄ-KLACK m. fl. – särsk. a) (vard.) i uttr. ge ngn en klack, sparka l. trampa ngn med klacken. MEURMAN 1846. b) (vard.) i nttr. (kasta o. d.) klackarna i taket, ss. beteckning för uppsluppen feststämning. En vanlig liten lättfotad hoppa, som kastat klackarna i taket och farit herrarna om halsen. SvD(A) 1924, nr 70 s. 8. Godt humör och klackarna i taket hade man i går på Kungsparken. SDS(A) 1930, nr 306 s. 6. SvD(A) 1931, nr 165, s. 10. c) (i Finl., vard.) i uttr. få (sig) på klac- karna, få avsked l. avslag l. "korgen" l. stryk o. d. AHRENBERG Hem. 59 (1887). Henrik har i tidernas morgon fått sig på klackarna af Renate, men glöden brinner ännu under askan. SÖDERHJELM Upps. 21 (1905). jfr BERGROTH FinlSv. 262 (1917). 3) (högt) uppskjutande klippa l. sten. a) (på en l. flera sidor brant stupande) klippa l. kulle, bärgklack; jfr KLINT, sbst.¹ II 1, STÖT. STIERNHIELM Herc. 311 (1648, 1668; i bild). UHIÄRNE (Vitt. 165 (1665). När de höge kullar och bärgspetsar börja utdunsta och ryka, (eller som de här i Nordlanden skämtande säja: När Trollen börja steka strömning i klackin). LENÆUS Delsbo 16 (1736, 1764). Lekhytte by ligger.. vid en liten bäck nedanför en hög och skogig klack på Kilsbergen. TurÅ 1911, s. 124. jfr BÄRG-KLACK. b) ur vattnet uppskjutanede sten l. klippa, skärgårdsklippa; äv. om sten l. klippa som icke skjuter upp över vattenytan. Den skärgård af kobbar och klackar som lydde under Bredbolstad. RÖNNBERG Bredbolstad 95 (1907). MÖRNE Strandb. 1: 12 (1915). SMITH 197 (1916; om undervattensklippa). jfr GRUND-, UNDERVATTENS-KLACK.