KLAGA kla³ga², v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er G1R 24: 373 1554, SkrGbgJub. 5: 182 1590. imperativ sg. klagh Fosz 75 1621. ipf. -de SkrGbgJub. 6: 62 1587, ConsEcclAboP 195 1658; -te SkrGbgJub. 6: 116 1589, Buch Resa 4 1814. sup. -itt SkrGbgJub. 6: 43 1587. p. pf. Fosz 482 (1621: klagt, n. sg.), ARVIDI 41 (1651)); förr äv. KLAGAS, v. dep.; ipf. klagtes. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -NING (†, G1R 1: 263 1524, Posten 1769, s. 668); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.); jfr KLAG, KLAGA, sbst. ( klag(h)- 1521 osv. klag- 1589–1591. klaj- 1647. klak- 1535–1590. klachthe, ipf. 1591. -as, dep. 1596 (: klagtes, ipf.), 1647

[fsv. klagha; jfr d. klage. av mnt. klagen motsv. fht. klagön, t. klagem; besläktat med sanskr. gárhati, klagar. – Jfr KLANKA, KLINGA, v.]

– jfr BEKLAGA, FÖRKLAGA, v.¹-²

[KLAGA.v 1]

1) giva uttryck (i ord l. oartikulerade ljud) åt sorg l. bedrövelse l. smärta l. besvikelse o. d., jämra sig, kvida; ofta i uttr. klaga över, förr äv. om ngt; äv. med att-sats. Han klagade bittert, högljudt. Klaga över sömnlöshet. Wijsheten klaghar vthe, och läter höra sigh på gatomen. Ord- spr. 1: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917 höjer sitt rop). (Han) klagade .. aldrig .. om hufvudvärck. NH 20: 123 (c. (1565). Ar mannen kranck så bedröfar .. (hust- run) honom medh gråtande och klaghande. Fosz 404 (1621). De hade fått höra, det Min Herre klagade öfver ondt i örat. TESSIN Bref 1: 9 (1751). Ve den som klagade under käppslängarne! STRINDBERG NRik. 151 (1882). Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover. Mark. 5: 39 (Bib. 1917. jfr VE-KLAGA. – särsk.

[KLAGA.v 1.a]

a) (†) i uttr. klaga sig hava ngt, äv. klaga hava ngt, klaga över att man har ngt (ondt o. d.) klaga sig vara sjuk o. d., äv. klaga sig sjuk o. d. klaga över att man är sjuk osv.; äv. klaga sig ondt (ngnstädes), klaga över smärta (ngnstädes). Om then brandtskath som iak war begerandis clage i eder swarlighe ey hafwe reda pæninga. G1R 1: 47 (1523). Aldenstundh Hennes Maij:tt intet klagar sigh sjuk. RP 5: 75 (1635). När Jord-Gumman kommer till en Hustru som klagar sig ondt uti Ryggen. HOORN Jordg. 1: 98 (1697). (De) klagade hafva ondt i hufvudet. TERSMEDEN Mem. 4: 223 (1764).

[KLAGA.v 1.b]

[jfr d. klage over helt skind]

(†) i uttr. klaga över helt skinn, klaga över ngt varöver man eg. borde prisa sig lycklig, klaga utan orsak; jfr 3. HOLMBERG 2: 64 (1795). DALIN (1852) .

[KLAGA.v 1.c]

c) (i sht i högre l. vittor stil; se dock slutet) med obj. betecknande det onda varöver man klagar, med l. utan indirekt personobj. l. prep.uttr. betecknande den för vilken man klagar: klagande omtala l. framlägga (sin nöd, sorg o. d. för ngn). O käre hemmelske fadher iach klaghar mina nöödh för tich. OPETRI MemFall H 1 b 1526. O Gudh hwem skal iagh klagha, / Then sorgh och älend iagh drager. Ps. 1572, Andel. wijs. B 2 b; jfr Ps. 1695, 249: 1. Här vil jag klaga min smärta för de stilla susande träden. EURÉN Kotzebue Cora 10 (1794). Den moderlösa ej sitt öde klagar. CWIRSÉN LifvVår 13 (1888). Klaga ingen din sorg! STRÖM SvenskOrdspr. 218 (1926). (†) The ogudactige werldennes barn, som allena .. straffet och kropsens siukdom kenna och klagha. PERICI Musæus 2: 294 b (1582). – särsk.

[jfr t. gott sei geklagt]

i uttr. det vare Gudi klagat o. d., numera bl. enbart Gudi kla- gat, det må med klagan framläggas för Gud; numera ofta (ngt vard.) i försvagad inv., övergående i bet.: tyvärr, sorgligt nog, sorgligt att säga. Thet gud se (dvs. vare, klaget. G1R 1: 52 (1523). Ware thet Gudhi j himmelen klaget / Huru färrädelige Danske haffue oss bedraget. SVART Gensv. G 5 a 1558. ISOGÆUS Segersk. 939 (c. 1700. HALLSTRÖM LegDr. 61 (1908).

[KLAGA.v 1.d]

d) (†) med obj. betecknande den plats där smärtan kännes. (Hon) klagade bröstet. JTBuREUS 1626 i 2Saml. 4: 101.

[KLAGA.v 1.e]

e) (†) i uttr. klagandes värdt beklagligt. vis, tyvärr; jfr KLAGAN 1 a. At han .. iämwähl /: klagandes wärdt:/ på en Rum Tijdh dhe Helige Högwyrdige Sacramenten missbrukat och förachtat. VDAkt. 1676, nr 162 1674.

[KLAGA.v 1.f]

f) (i sht i vitter stil) oeg., om djur: giva ifrån sig ett läte som uttrycker l. påminner om klagan. Septemberqvällen, / .. När .. / .. en långsträckt skara vildgäss / Ner ur aftonmolnen klagar. GELLERSTEDT 2Dikt. 72 (1881). Ljungpiparen klagade från mossarne. RYDBERG Vap. 267 (1891). – särsk. (†) i uttr. klagande örnen, vråken Archibuteo lagopus Brünn., fjösbent vråk; jfr GRÅ-FALK. GRAVANDER Buffon 3: 24 (1806).

[KLAGA.v 1.g]

g) i överförd anv., om röst l. ton l. läte o. d.: uttrycka l. innebära klagan l. jämmer, stundom: påminna om klagan osv.; särsk. i p. pr. l. mer l. mindre adjektivisk anv.: som uttrycker l. låter ss. klagan l. jämmer. (Hon) hörde .. en späd röst, som jämmerligen klagade. DALIN Vitt. 3: 330 (c. (1752). (Näckend) klagande toner i bäckensdystra brus. WIESELGREN SvSkL 2: 437 (1854). Ur fjärran klagar vipans skri. EKELUND Mel. 72 (1902).

[KLAGA.v 1.h]

h) (i sht i vitter stil) bildl., om sak: giva ifrån sig ett Ijud som påminner om klagan l. jämmer. En klagande regnbäck. STAGNELIUS (SVS) 3: 73 (1817). Vinden klagade ej mer genom Berffendalen. CARLÉN Skuggsp. 1: 251 (1861, 1865). SIWERTZ Låg. 214 1932.

[KLAGA.v 1.i]

i) (†) refl.; ofta i uttr. klaga sig över l. om (smärta o. dyl. l. kroppsdel o. d. där smärtan kännes); äv. med att-sats. G1R 2: 11 1525. Psalt. 55: 18 (öv. (1536). (Barnaföderskans) werck och swede är så stoor, at hon intet annat kan åthaffuas än ropa och klagha sigh. LPETRI 2Post. 54 a (1555). Hoon .. / Klagha sigh fast om naffla och rygg. RONDELETIUS 19 1614. (Den havande kvinnan) Klaghar sigh om Hufwudwärk. PALMCHRON SundhSp. 350 (1642). (Hon) klagade sig .. öfwer ett sting i wenstra sijdan. LINDESTOLPE Matk. 19 (1714). Hon har .. klagat sig, at hon intet mår väl. MODÉE FruR 62 (1738). HEDBORN 1: 228 (1840). WoH (1904; med hänv. till jämra sig). – särsk. i uttr. klaga sig ngnstädes (t. ex. i armen, huvudet osv.), klaga över smärta ngnstädes. (Han) begynte .. klaga sig i then högra armen. HH 20: 143 (c. (1565). (Hon) klagar sigh undher bröstet. VDP 1664, s. 565. DRYSELIUS Monarchsp. 425 1691.

[KLAGA.v 2]

2) (†) yttra l. visa sorg l. ledsnad över (ngt), beklaga (se d. o. I 3, 4); begråta, sörja (ngn l.förlusten av ngt o. d.). Then som med sino barne förflaat är, han claghar tes strijmor. Syr. 30: 7 (1586). Dy bör mann billigt klaga / Herr Brandbärgs snara Död. LUCIDOR (SVS) 464 (1674). Er Förlust har jag tilförne klagat, / Då I förlorat den I trogit älskat har. ELDH Myrt. 81 (1725). WINGÅRD 2: 175 1819.

[KLAGA.v 3]

3) giva uttryck åt sitt missnöje över ett (värkligt l. förment) missförhållande l. över en liden oförrätt o. d., yttra missnöje l. klander (över ngn l. ngt), särsk. i avsikt att åstadkomma ändring l. rättelse; äv.: inför myndighet, domstol o. d. (under vederbörliga former) framföra klagomål (över ngn l. ngt); förr äv.: väcka åtal, framställa anklagelse (inför domstol); ofta i uttr. klaga över ngt l. ngn, förr äv. klaga om ngt; äv. med att-sats, stundom (i skriftspr.) med ack. o. inf. G1R I: 30 (1521). Medh Edh skal man swara och icke klaga. DomRegl. mom. 30 (c. 1540. Folcket .. klagadhe, at ther war hwarken troo eller redeligheet j Alcimo. 1Mack. 7: 18 (Bib. 1541. The .. haffwe clagedt vm theris lön. HH XIII. 1: 157 (1564). Themis swoor at Hoon för Jupiter skull klaga. LUCIDOR (SVS) 283 (1673). Min Cappellan klagar sig aldrig få honom fram till Catechismi förhöör. VDAkt. 1696 nr 591. Du klagar, men du klagar dumt. SEHLSTEDT 4: 6 (1871). Man klagar över den dåliga smaken och stilförskämningen bland folket. NILSSON FestVard. 29 (1925). jfr AN-, AV-, BORT-, FÖR-, FÖRE-, Å-, ÖVER-KLAGA. – särsk.

[KLAGA.v 3.a]

a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Honom hade bort klage sig til rätta och eij slå sigh til rätten. BtSödKultH 12: 73 1597; jfr SvOrds. B 6 a (1604). Clage för sin högre hand (dvs. självhandgripligt bestraffa en förseelse o. d.), bör ingen göra j nogon stund. SvOrds. A 4 a 1604

[jfr d. klage ngn for sin højre haand]

. Klaga för Hunden, at Byckian beet. GRUBB 416 1665; jfr: Klaga för hunden, att hyndan bet en. GRANLUND Ordspr. (c. (1880). Om klaga wore nogh, så funnes intet många oskyldiga. GRUBB 605 1665.

[KLAGA.v 3.b]

b) i uttr. klaga sig rättalös, se RÄTTSLÖS.

[KLAGA.v 3.c]

c) i uttr. klaga på (förr äv. uppå) ngn, yttra missnöje metl ngn, anföra klagomål mot ngn; förr äv.: väcka åtal mot ngn, anklaga ngn (inför domstol); klaga på ngt (jfr d), yttra missnöje med ngt, anföra klagomål över ngt; förr äv.: väcka åtal med anledning av ngt. Klaga på maten, kosthållet. ban hade ingenting att klaga på. OPETRI Tb. 29 (1524; uool. 1929). (De) leedde .. (Jesus) bort till Pilatum, och begynte till ath clagha på honom seyandes (osv.). Luk. 23: 2 (NT 1526; Bib. 1917 anklaga). Matheas bötker .. klagade wppå, att han (osv.). SkrGbgJub. 6: 49 1587. Tro icke utan skäl, när Hustrun på Tjenstfolket klagar. BOMAN Cato 9 (1802). Dädret var .. icke att klaga på. SvD(A) 1921, nr 336, s. 3. Ingen kunde .. klaga på honom i arbetet över annat än att han var så ovålig. JOHANSSON SmedBrukspatr. 27 (1933). – Anm. Uttr. klaga på ngn har i ex. från äldre tid möjl. uttalats med huvudtonen på prep. på jfr KLAGA PÅ (se särsk. förb.).

[KLAGA.v 3.d]

d) (†) i uttr. klaga efter ngt l. på ngt (jfr c), giva uttryck åt sitt missnöje l. framställa klagomål l. åtal i avsikt att komma i besittning av ngt; framställa krav l. anspråk på ngt. OPETRI Tb. 23 (1524; uppl. 1929: wpaa). DENS. Kr. 295 (c. 1540: effter). JönkTb. 156 (1547: paa). Matz Påhlsson .. klagadhe effter .. otta bandh rågh, som han saknade uthaf åkeren. BtFinlH 2: 256 1666.

[KLAGA.v 3.e]

e) (†) med indirekt personobj. betecknande den inför vilken klagomål framföres. (Om) Föräldrene .. af .. afund .. hionelagh förhindre wele: warder thet Konungom klaghet. LagFörsl. 117 (c. 1609); jfr f. Jag hafwer .. underdåniget klagat Hans Kongl. Maj:t, huruledes (osv.). HC11H 10: 30 1677.

[KLAGA.v 3.f]

f) (†) med direkt obj. betecknande det varöver missnöje yttras l. klagomål anföres l. åtal väckes osv. G1R 1: 26 (1521). Ingen sack, som clagedt bliffuer, bör att förlikes vtan th

[et]

skeer för rätte. SkrGbgJub. 6: 69 (1587). Jagh hafwer intet willjat detta klaga för consistorio. RUDBECK Bref 266 (1685). HUMELA Landcr. 18 1740.

[KLAGA.v 3.g]

g) adm. o. jur. hos vederbörande myndighet (i vederbörlig ordning) anmäla missnöje över besint l. åtgärd (av lägre myndighet o. d.) varigm man anser sin rätt kränkt l. en orättvisa l. olaglighet vara begången; fullfölja talan hos högre myndighet (högre domstol) för vinnande av rättelse i lägre myndighets (underrätts) beslut, utalag l. åtgärd; besvära sig (se BESVÄRA, v.¹ III ³ b). Klaga över, äv. mot en dom, ett utslag, ett förslag. Klaga i hovrätten, hos K. M:t. CivInstr. 103 (1723). Åtnöyes ey then klagande med Consistorii utalag, gifve tå besvären in hos Oss (dvs. K. M:t) inom then .. utsatte Terminen. FörordnPräster. 5/6 1739, s. B 2 a. Om någon vill klaga öfver att honom vidutmätningen någon orätt vederfarits. SCHREVELIUS CiPr. 429 (1853). Om .. den tilltalade) klagar mot underrättens dom. BetRätteg. 1926, 2: 203. WILDTE KostnCivRätteg. 475 1931. jfr ÖVER-KLAGA.

[KLAGA.v 3.h]

h) (†) refl.: klaga, framställa klagomål. JönkTb. 129 (1535). Toppengieser klagar sig öfver Bergmästaren. RP 8: 374 (1640). En gång begynte de alle klaga sig, at maten var för färsk. DALIN Arg. 2: 206 (1734, 1754). De klaga sig högeligen deröfver, att de växterna Hr Archiatern skickade .., blefvo förtorkade. JJBJÖRNSTÅHL 1768 hos LINNÉ Bref I. 3: 227. AFZELIUS Sag. IX. 1: 113 (1859). – särsk. == g. Han .. vill klagia sigh för ehnn högre retth. SkrGCbgJub. 6: 165 1590. RP 8: 238 1640.

[KLAGA.v 3.i]

i) (†) dep.: klaga, framföra klagomål. Han .. klagtes på henne för ting, att hon icke handde sigh i husett, som henne borde. ÄARäfst 81 (1596). Altså wist tu pläga klajas, / Laat får .aat(,) then trefne jajas. CHRONANDER Surge A 7 a 1647.

[KLAGA.v 4]

4) (†) anklaga (ngn); åtala (ngn). Om .. the .. haffua saak emoot någhon, så haffuer man råådh och rettgong och foghotar må the clagha och svara hwar annan. Apg. 19: 38 (NT (1526). Därs. 24: 8. Hustru Ragnildt .. klagade Eline Maurisse för rätthe om en tompt. SkrGbgJub. 6: 19 1587. Johaness Jonssonn i by hafuer o hemelt klagatAnderss Jonss i Ösbyn för sinn tiendh. ÅngermDomb. 1628, fol. . Jag honom brottalig klagar / .. mot våra svurna lagar. JGOXENSTIERNA 5: 135 (c. 1817.

Särsk. förb.

– KLAGA AN ¹⁰ ⁴. (numera bl. ngn gg i vers) till 3: anklaga; jfr KLAGA v. 4. SVART G1 111 1561.

Lauritz klagade skipperen ahn, att han hade (osv.). SkrGbgJub. 6: 53 1587. Lagen klagar Menniskian an in för Gudh. ROTHOVIUS BBielke C 1 b (1624). HALLSTRÖM CrAntw. 32 (1899). jfr ANKLAGA

– KLAGA AV . (†) till 3. jfr AVKLAGA.

[KLAGA AV.fb 1]

1) == KLAGA IFRÅN. När han stood för sista ting widh kuetelanda, giorde hon all flijt att klaga lijfuet af honom. VDAkt. 1664, nr 240.

[KLAGA AV.fb 2]

2) gm klagomål (söka) åstadkomma att (ngn) blir avsatt l. avlägsnad l. att (ngt) blir avskaffat. Den förrige Archiebiskopen .. klagade de af. ENEMAN Resa 2: 64 (1712). Bostäls syner.. borde wij klaga af (på) nästa Riksdag. Åge- rupArk. Brev 7/6 (1742). LILLJEBJÖRN Minn. 19 (1874). SCHULTHESS 1885.

– KLAGA FRAM ¹⁰ ⁴. (i vitter stil, tillf.) till 1: i klagande ton framställa l. låta höra (ngt). orgeln klagar fram melodien.

STRINDBERG SvÖ 3: 181 (1890).

– KLAGA IFRÅN . (†) till 3: gm klagomål l. anklagelse åstadkomma att (ngn) mister (ngt), gm klagomål osv. beröva (ngn ngt). (Han, drogh.. åstadh till Konungen, och wille klagha migh ifrån mitt brödh och all mijn lägenheet uthan någhon orsak. VästeråsDP 8/2 1621.

– KLAGA PÅ . (†) till 3: framföra klagomål mot (ngn), anklaga; jfr KLAGA v. 3 c anm. Hendrich . Matzon i Torsshålma klagar h:rMorthen och kyrkiowärdarna på att (osv.). MURENIUS AV 361 1658.

– KLAGA SIG IN ¹⁰ 0 ⁴. (tillf.) till 3: gm klagomål åstadkomma att man kommer med ngnstädes. Det blir svårt för Rabbén att klaga sig in (dvs. komma på förslag till pro- fessuren). TEGNÉR (WB) 3: 326 (1817).

– KLAGA TILL (†) till 3: anklaga; åtala (ngn); jfr KLAGA v. 4. G1R 2: 194 (1525).

Lanritz tollare.. klagade Gärth Jostnich till för rätthe, att han (osv.). SkrGbgJub. 6: 84 1588. VDAkt. 1737, nr 369.

Ssgr Vissa av nedan anförda ssgr, i sht av typen klago-, äro urspr. att hänföra till KLAGA sbst., men anslutas numera till KLAGA v.,

(†):

– (3) KLAG-BESVÄR. klagomål; jfr BESVÄR III. LUCIDOR (SVS) 181 1672.

– KLAG-BREV,

– KLAG-GRÅT,

– KLAG-LIBELL,

– KLAG-LÖS, se E.

– KLAG-MÅL, se KLAGOMÅL.

– KLAG-RIM,

– KLAG-RÖST, se E.

– KLAG-SEDEL, se C.

– (1) KLAG-SELIGEN, adv.

[efter ä. t. klagselig]

med stor sorg o. klagan. RARP 2: 29 1633.

– (3) KLAG-SJUKA.

[jfr klagsucht]

sjuklig benägenhet att framställa klagomål, klandersjuka. NSvMerc. 1762, s. 572. SCHÖNBERG Svar- VetA 15 1764.

– KLAG-SKRIPT,

– KLAG-VÄRD,

– KLAG-VÄRDIG, se E.

– (3) KLAG-ÖDMJUKLIGEN, adv. under ödmjnkt framställande av klagomål. EJUSTANDER 1662 i Brahe- Brevväxl. II. 1: 213. VDAkt. 1675, nr 168.

(†):

– KLAGA-LÖS, se E.

– KLAGA-MÅL, se KLAGOMÅL.

– KLAGA-PUNKT,

– KLAGA-SÅNG, se E.

(†):

– (1) KLAGE-AKT. sorgeakt. LACANDER Gyl-lenstisrna 1 1706.

– (3) KLAGE-BARN. eg.: barn som framställer klagomål l. som skvallrar på ngn; "skvallerbytta". HT 1891, s. 275 (c. 1573.

– KLAGE-BREV,

– KLAGE-DAG,

– KLAGE-DIKT, se E.

– (1) KLAGE-FEST. sorgehögtid. ACAFKULLBERG i 2SAM 9: 113 (1819)-

– KLAGE-FULL, se E.

– (1) KLAGE-GNY. högljudd klagan. KOLMODIN QvSp. 2: 193 1750.

– KLAGE-GRÅT, se E.

– (1) KLAGE-HUS. sorgehus. KUMBLÆUS AHult C 4 b 1664.

– KLAGE-JÄMMER,

– KLAGE-KVINNA,

– KLAGE-KVÄDE, se E.

– (3) KLAGE-KÄR. som gärna klagar. LIND (1749; under klägerisch).

– KLAGE-LIBELL,

– KLAGE-LJUD,

– KLAGE-LÅT, se E.

– (1) KLAGE-LÅTA. klaga, jämra sig; jfr KLAGO-LÅT. LUCIDOR (SVS) 405 (c. 1670.

– KLAGE-LÖS, se E.

– (3) KLAGE-MAN, m. anklagare, åklagare. LAGERLÖF Vitt. 57 1683.

– KLAGE-MÅL, se KLAGOMÅL.

– KLAGE-ORD,

– KLAGE-PREDIKAN,

– KLAGE-PREDIKNING,

– KLAGE-PUNKT, se E.

– (3) KLAGE-REGISTER. == KLAGOMÅLS-REGISTER. SkrGbgJub. 5: 67 1587.

– KLAGE-RIM,

– KLAGE-ROP,

– KLAGE-RÖST, se E.

– (3) KLAGE-SAK. (tvist med anledning av) klagomål. G1R 20: 15 (1549). AOXENSTIERNA 2: 94 1612.

– (3) KLAGE-SEDEL. ( klag- 1547. klage- 1551–1622) skriftligt klagomål. G1R 18: 545 (1547). TEGEL G1 2: 342 (1622).

– (1) KLAGE-SERMON. sorgetal, sorgepredikan. LETHALENSIS HJosephsdr (1669; i titeln).

– (1, 3) KLAGE-SJUK. som gärna klagar. LIND (1749; under klagsüchtig). WIKFORSS 1: 932 1804.

– KLAGE-SKRI,

– KLAGE-SKRIFT,

– KLAGE-SPEL,

– KLAGE-SÄNG,

– KLAGE-TON, se E.

– (1) KLAGE-VE, n. veklagan. LejonkDr. 171 1688.

– KLAGE-VIS,

– KLAGE-VISA,

– KLAGE-VÄRDIG, se E.

(†):

– KLAGES-LÖS, se E.

– KLAGO-BREV. ( klag- 1761. klage- 1547–1761. klago- c. 1676–1930) (numera bl. tillf.) ÖSTERGREN 1930.

[KLAGO-BREV.ssg 1]

1) till 1: brev o. d. som innehåller klagan; sorgebrev. AJGOTHUS ThesEp. 3: 120 (1619). Den Romerske Riddarens .. P. Ovidii Nasonis Klag- och Sorge-Bref. WÆNERBERG (1761; boktitel; lat. orig.: Tristia).

[KLAGO-BREV.ssg 2]

2) till 3: brev som innehåller klagomål över ngt l. ngn. G1R 18: 650 1547. REUTERDAHL SKH 4: 391 (1866).

– (1) KLAGO-DAG. ( klage- 1660–1815. klago- 1541 osv.)

[KLAGO-DAG.ssg 1]

1) (i fråga om judiska förh.) dag på vilken ngn l. ngt begråtes, gråtodag. The gråto och klaghodaghar offuer Mose wordo fulkompnadhe. 5Mos. 34: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917 gråtodngarna). Fredagen är judarnas klagodag i Jerusalem. BREMER GVerid. 3: 99 (1861). BESKOW HelLand. 58 (1899).

[KLAGO-DAG.ssg 2]

2) äldre benämning på dag på vilken sorgegudstjänst (med särskilt anbefalld predikotext) hålles i hela riket med anledning av konungens frånfälle; vanl. kallad allmän klagodag; sedan 1907 i officiellt spr. ersatt med: sorge- och åminnelsegudstjänst. RUDBECKIUS SorghGA A 4 b (1633). Plakat Om en Allmän Klagodag, som, i anledning af.. Konung Carl XV:s.. dödliga frånfälle,.. högtidligen hållas och begås skall. STS 1872, nr 60, s. i. SvUppslB (1933).

Ssgr (till -DAG 2):

– klagodags-predikan . SP 1792, nr 156, s. 4 (oeg.). RUNDGREN Minn. 2: 21 (1859, 1883).

– klagodags-text . predikotext på "klagodag". DAHLSTIERNA (SVS) 144 1698. RUNDGREN Minn. 2: 35 (1872, 1883).

– (1) KLAGO-DIKT. ( klage- 1695–1815. klago- 1741 osv.) dikt som ger uttryck åt sorg l. smärta; sorgedikt; elegi (se d. o. 2. BRENNER Dikt. 1: 121 (1695, 1713). RISBERG Prop. VIII (1905).

– (1) KLAGO-DRÄKT.

[jfr t. klaggewand]

(†) sorgdräkt. BELLMAN SkrNS 1: 310 1792.

– (1) KLAGO-DÖN.

[jfr ä. t. klagegetön]

(†) högljudd klagan. KELLGREN 1775 hos HJERTÉN Fabel 170. ATTERBOM Minn. 28 (i senare bearbetat brev fr. 1817.

– (1) KLAGO-FULL. ( klage- 1694 – c. 1765. klago- 1761–1889) (†) full av klagan, klagande. En klageful stämma. DRYSELIUS Måne 204 (1694). Et.. klagofullt bref. DALIN Hist. III. 1: 551 (1761). BJÖRKMAN (1889) .

– (1) KLAGO-GRÅT. ( klag- 1658. klage- 1560–1815. klago- 1541–1906) (†) gråt o. klagan, veklagin; särsk. om högljudd klagan över ett dödsfall o. d.; äv. i uttr. göra l. hålla klagogråt, giva uttryck åt sin sorg (över ett dödsfall o. d.) gm högljudd klagan o. gråt. Gör en klaghogråt offuer Jsraels Förstar, och sägh, Hwj (osv.). Hes. 19: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917 klagosång). PJANGERMANNUS Vthl. B 2 a (1623). Hans majestät låter nu med makt skjuta i Köpenhamn, så att där en stor klaggråt är i staden af kvinfolk, som bli skadade af granater. EKEBLAD Bref 2: 82 (1658). BERGIUS Småsak. 2: 117 (1756). KLINT (1906).

Ssg (†):

– klagogråts-text . predikotext vid sorgegudstjänst. RUDEBRUS MHansdr B 3 a, 3 a 1624.

– (1) KLAGO-HÖGTID. (†) sorgehögtid. PALMBLAD Lb Geogr. 336 1835.

– (1) KLAGO-JÄMMER. ( klage- 1674. klago- 1865 (†) klagan. LUCIDOR (SVS) 354 1674. KULLBERG Ariosto 2: 377 1865.

– (1) KLAGO-KVINNA. ( klage- 1639. klago- 1876–1885)

[jfr t. klageneib]

(†) gråterska (se d. o. slutet). SCHRODERUS Comemius 963 (1639). NF 2: 133 1876. SCHULTHESS 1885.

– (1) KLAGO-KVÄDE. ( klage- 1790–1815. klago- 1765 osv.) (företrädesvis i vitter stil) klagodikt, sorgekväde. SvMerc. 1765, s. 403. 2NF 14: 163 1910.

– (3) KLAGO-LISELL. ( klag- 1729. klage- 1632–1685. klago- 1653–1785) (†) skriftligt klagomål, klagoskrift; anklagelseskrift. RP 2: 206 1632. VDAkt. 1785, nr 404.

– (1) KLAGO-LJUD. ( klage- 1692–1802. klago- 1781 osv.) (företrädesvis i vitter stil) ljud som uttrycker klagan klagande ljud; äv. (i pl., förr äv. i sg.) övergående i bet.: klagan. I Ægypten hörs, Skrän, Sorg, stoort Klage-Liudh. ACHRELIUS Jos. D 1 a (1692). Jag fyller haf och sky med bittra klago-ljud. LIDNER 2: 5 1781. Ps. 1819, 384: 8. CEDERSCHIÖLD Rytm. 37 1905.

– (1) KLAGO-LUTA, r. l. f. (tillf., †) luta varpå ngn spelar för att uttryckasin sorg. STAGNELIUS (SVS) 1: 363 (c. 1815.

– (1) KLAGO-LÅT, r. l. m. ((†) n. LIVIJN 2: 357 (1842: klagolåt, pl.). CYGNÆUS 9: 124 (1851: klagolåt, pl.)); best. -en; pl. (numera föga br.) -ar (WETTERHOFF, ÖSTERGREN (1930; angivet ss. sälls. form)) ((†) -er LIDFORSS DQ 2: 811 1892; ss. n. == (se ovan)). ( klage- 1673–1815. klago- 1680 osv.) eg.: klagande låt; klagan; vanl. med nedsättande bet., om ofta upprepad l. enformig l. tröttande klagan; jämmer, jeremiad; äv. (numera föga br.) i pl.: klagorop, klagovisor. Försmäcktas utaff Suck ok ynklig klage-lååt. LUCIDOR (SVS) 295 (1673). Huru de små .. förfölja de förbipasserande och genom upprepad klagolåt.. tilltvinga sig en skärf. NDA 1889, nr 30, s. 3. Mat. 9: 23 (Bib. 1917. särsk. med anslutnrng till KLAGA v., 3. THOMANDER 3: 36 (1857). Det hördes.. ständiga klagolåtar öfver den skada björnarne gjorde på .. kreaturen. WETTERHOFF Skog 1: 10 1883. LANDQUIST Heidenstam 56 (1909).

– (1) KLAGO-LÄTE. klagande läte. Drunknade Hästars.. klagoläten. DA 1808, nr 36, s. 2. VLitt. 1: 604 1903.

– KLAGO-LÖS. ( klag- 1632–1847. klaga- 1631–1635. klage- 1545–1782. klages- 1693–1761. klago- 1646–1790)

[jfr t. klaglos]

(†)

[KLAGO-LÖS.ssg 1]

1) till 1: som icke klagar l. jämrar sig. Det var en djup, klaglös sorgs sublima lugn. CARLÉN Bull. 3: 156 1847.

[KLAGO-LÖS.ssg 2]

2) till 3: som saknar anledning till klagomål; tillfreds; ofta i uttr. ställa, äv. göra (ngn) klagolös, åstadkomma att (ngn) icke (mera) har anledning till klagomål, tillfredsställa (ngn). G1R 17: 537 (1545). (Han) Skall .. förmanas att giöra dhem klagolöösa. VDP 1679, s. 86. Den reesande må ställas klagelöös, och moot richtig Betalning få hwad han nödigt behöfwer, och med rätta bör. LReg. 67 1688. WEDBERG HD 112 (1922;. efter handl. fr. 1790.

[KLAGO-LÖS.ssg 3]

3) till 3: som icke ger anledning till klagomål, tadelffi, oklanderlig. (Hospitalssysslomannen skall) klagelöst spijsa the fattige effter spijsordningen. KOF II. 2: 369 (c. (1655). Församlingarnes richtiga och klagolösa skötzel. VDAkt. 1745, nr 283. SCHULTZE Ordb. 2278 (c. 1755.

[KLAGO-LÖS.ssg 4]

4) till 3; i uttr. låta ngt kla- golöst, låta ngt passera utan klagomål. SWEDBERG SabbRo 1844 (1688 1712.

– (1) KLAGO-MUR(EN).

[jfr t. klagemauer, efter hebr. kōtel ma'arābi]

== GRÅTOMUR(EN). BESKOW Helland 62 1899. BÖÖK ResJerus. 77 1925.

– KLAGO-MÅL, se d. o.

– KLAGO-ORD. (klage727– 1757. klago- c. 1565–1621) (†)

[KLAGO-ORD.ssg 1]

1) till 1: ord varmed ngn uttrycker sin sorg l. smärta, klaande ord. HH 20: 148 (c. (1565). BÆLTER JesuH 4: 450 (1757).

[KLAGO-ORD.ssg 2]

2) till 3: (ord varmed ngn framställer) klagomål. Fosz 104 1621. VDAkt. 1739, nr 328.

– (1) KLAGO-PLATS. om platsen vid klagomuren iJerusalem. BREMER GVerld. 3: 100(1861). BÖÖK ResJerus. 88 (1925).

– (1) KLAGO-PREDIKAN. ( klage- 1633. klago- 1634 (†) sorgepredikan; särsk. om predikan på "allmän klagodag". GLLIUS KIagGIIA (1633, i titeln). KEMNER KlagGIIA (1634; i titeln).

– (1) KLAGO-PREDIKNING. ( klage- 1660. klago- 1771 (†)

– KLAGO-PREDIKAN. ARENIUS KlagCXG (1660; i titeln). Lik- Klago- och Utfärds-Predikningar öfver Konung Gugtaf Adolph. DA 1771, nr 71, s. 3.

– (1) KLAGO-PSALM. psalm som ger uttryck åt sorg o. klagan. ForsprPsalt.. (Bib. (1618). David sjelf .. beder och sjunger.. de bedröfveligaste Klago-Psalmer. BORG Luther 2: 439 (1753). FORSSLUND Arb. 158 (1902).

– (3) KLAGO-PUNKT. ( klaga- 1612. klage- 1589–1815. klago- 1635 osv.) om var särskild punkt i ett klagomål l. en anklagelse; anklagelsepunkt. SkrGbgJub. 6: 132 (1589). Dhe hafwa sammanfattat öf(ver) 40. klagepunctar emoot mig. VDAkt. 1684, nr 73. LbFolksk. 437 1892.

– (1) KLAGO-RIM. ( klag- 1671. klage- 1674. klago- 1845 (†) klagodikt. LUCIDOR (SVS) 139 (1671). Därs. 401 1674. GRAN GudLåf (1845; i titeln).

– (1) KLAGO-ROP. ( klage- c. 1585.-1804. klago- 1786 osv.) klagande rop, jämmerrop; högljudd klagan. BRANE Kr. 48 (c. 1585. 2Mos. 11: 6 (Bib. 1917. särsk. med anslutning till KLAGA v., 3.: kraftigt uttryck av missnöje, (häftigt) klagomål. Berättigade klagorop .. emot vandaliseringen.FWULFF i Finn 1903, s. 41. BonnisrLittH 4: 15 1930.

– (1) KLAGO-RUM. (numera föga br.) om platsen vid klagomuren i Jerusalem. Bässler HelLahd. 52 1849. LfF 1851, s. 47.

– (3) KLAGO-RÄTT, r. l. m. i sht jur. o. adm. rätt att överklaga ngt; besvärsrätt. Upsala 1915, nr 237, s. 5. Klagorätt öfver fattigvårdsstyrelsens beslut. 2NF 35: 751 1923.

– KLAGO-RÖST. ( klag- 1672. klage- 1675–1805. klago- 1541 osv.)

[KLAGO-RÖST.ssg 1]

1) (numera bl. ngn gg i högre stil) till 1: klagande röst. Jes. 65: 19 (Bib. (1541). Ah hör min bittra klageröst. SWDBERG Ps. 1694, 296: 1; jfr Ps. 1819, 188: 1. NPs. 1921, 596: 2.

[KLAGO-RÖST.ssg 3]

3) (†) till 3: klagomål. Den till stockholm uppkomna klagorösten öfver ett så obilligt förfarande. TERSMEDEN Mem. 6: 61 (1786).

– (1) KLAGO-SKRI. ( klage- c. 1755–1815. klago- 1783 osv.) (numera i sht i högre stil) klagorop, högljudd klagan. SCHULTZE Ordb. 4399 (c. 1755. HEDENSTIERNA Hellevik 202 (1898).

– KLAGO-SKRIFT. ( klag- 1673. klage- 1551–1815. klago- 1662 osv.)

[KLAGO-SKRIPT.ssg 1]

1) (†) till 1: skrift vari ngn uttrycker sin sorg l. smärta (särsk. med anledning av ngt dödsfall o. d.). LUCIDOR (SVS) 299 1673. Klago-Skrift Öfver .. Konungs Högst Salig.. i Åminnelse, Adolph Fredrichs.. Dödsfall. (1771; titen. FRYXELL Ber. 14; 115 1846.

[KLAGO-SKRIPT.ssg 3]

3) till 3: skriftligt klagomål; förr äv.: skriftlig anklagelse, anklagelseskrift. G1R 22: 186 (1551). SVEDELIUS i 2SAH 55: 383 1878. särsk. jur. o. adm. till 3 g: besvärsskrift. FörarbSvLag 3: 182 (1714). KALLENBERG CivPr. 1: 715 (1922).

– (1) KLAGO-SKRIK. (i sht i vitter stil) HELLSTRÖM Malmros 236 (1931).

– (1) KLAGO-SKRÄN. (numera knappast br.) klagoskri. Phoeph. 1811, s. 338. BÖTTIGER 5: 324 (1871, 1874).

– (1) KLAGO-SPEL. ( klage- c. 1712–1721. klago- 1901

[jfr t. klagepiel (i het. 1)]

[KLAGO-SPEL.ssg 1]

1) (†) tragedi, sorgespel. ÖB 71 (c. (1712). DÜBEN Boileau Skald. 34 1721.

[KLAGO-SPEL.ssg 2]

2) (tillf., poetiskt) om spelande (på musikinstrument) som ger uttryck åt sorg o. klagan. KARLFELDT FridLustg. 11 (1901).

– (1) KLAGO-SUCK (i vitter stil) klagande suck. BRAUN Dikt. 1: 27 (1837; 1:a uppl.). Det blygrå hafvets djupa klagosuck. EDGREN Tennyson 129 (1902). ENGELKE Välgör. 34 (1908).

– KLAGO-SÅNG. ( klaga- 1630. klage- 1560–1815. klago- 1743 osv.)

[KLAGO-SÅNG.ssg 1]

1) (numera i sht i vitter stil) till 1: sång vari ngn uttrycker sin sorg l. smärta; särsk. om sorgokväde med anledning av ngns död o. d.; klagodikt; äv. om sjungande av dylik sång. SVART Ähr. 42 (1560). Hela Tyskland genljudade af klagosånger och sorgetal öfver.. (G. II A.:s) bortgång. EKELUND 1FädH II. 1: 171 (1830). Nu är sabbaten här..; gjälva klagosången vid tempelmuren förstummas. BÖÖK ResJerus. 87 1925.

[KLAGO-SÅNG.ssg 2]

2) (numera föga br.) till 3: klagovisa (se d. o. 2, klagolåt (se d. o. slutet). GJEHRENSVÄRD Dagb. 1: 326 (1779). LEOPOLD 1: 418 1814.

– KLAGO-TAL.

[jfr t. klagorede]

(†)

[KLAGO-TAL.ssg 1]

1) till 1: tal vari ngn ger uttryck åt sin sorg l. smärta; särsk.: liktal. BORG Luther 2: 431 (1753). WESTE 1807.

[KLAGO-TAL.ssg 2]

2) till 3: tal vari ngn ger uttryck åt sitt missnöje. PHRYGIUS Föret. 31 (1620). SCHÜCK Wivallius 1: 178 (i handl. fr. 1632.

– (1) KLAGO-TEXT. (†) predikotext på "klagodag". RP 2: 254 1632.

– KLAGO-TID.

[KLAGO-TID.ssg 1]

1) (tillf.) till 1: tid varunder ngn uttrycker sin sorg l. smärta. För mig ingen klagotid finnes. LING Tirf 2: 5 (1836).

[KLAGO-TID.ssg 2]

2) adm. till 3 g. fastställd tid inom vilken klagomål kan engivas över utnämning l. beslut o. d. WESTE FörslSAOB 1823. (Den suspenderade) lokomotivföraren (har) 30 dagars klagotid. Upsala 1915, nr 237, s. 5.

– (1) KLAGO-TJUT. (mindre br.) klagoskri. ARNELL Moore 1: 60 (1829). LÖNNBERG Ragnf. 186 (1873).

– (1) KLAGO-TON tω²n. ( klage- 1772–1811. klago- 1795 osv.) (i sht i högre stil) klagande ton l.

[KLAGO-TON.ssg 1]

1) .ud - äv. oeg. Du ängslas lär af klagetoner. JGOXENSTIERNA 2: 219 (1772, 1806). En undertryckt biblisk klagoton i hans dikt. JANSON Vänsk. 75 (1925).

– (3) KLAGO-VIS, sbst. o. adv. ( klage- 1529–1746. klago- 1646–1660 (†) I. sbst.; i uttr. (ut)i l. på klagovis, == II. G1R 18: 151 (1546). MURENIUS AV 470 (1660). II. adv.: i l. genom l. i form av klagomål. (Han) haffuer .. klageuiss giffuit tiilkenne huruledis (osv.). G1R 6: 67 (1529). DÄHNERT 144 1746.

– KLAGO-VISA, r. l. f. ( klage- c. 1635–1815. klago- 1541 osv.)

[KLAGO-VISA.ssg 1]

1) (i sht i vitter stil) till 1: sång vari ngn nttrycker sin sorg l. smärta; jfr -SÅNG 1. 2Krön. 35: 25 (Bib. 1541. NoK 29: 8 (1924). Klagovisorna vid tempelmuren (i Jerusalem). BÖÖK Res-. Jerus. 87 1925. särsk. (fullt br.) i pl. best. benämning på en av gamla testamentets böcker innehållande klagosånger över Jerusalems undergång, förr oriktigt tillskriven profeten Jeremias o. därför i äldre bibelöversättningar benämnd Jeremia klagovisor. Ieremia Klaghowij sor. (Bib. 1541; rubrik). Klagovisorna. (Bib. 1917; rubrik). särsk. (†) i oeg. anv.; jfr 2. När iag bödh min faster kirstin fara wäl och fröken anna då såneh iag Jeremia klagewisa så thet hördes i himelen. HORN Lefv. 34 (c. 1657; rättat efter hskr.). WESTE FörslSAOB 1823.

[KLAGO-VISA.ssg 2]

2) (ngt vard.) till 1, 3; oeg.: (lång o. bitter) klagan jeremiad. EKEBLAD Bref. 1: 257 (1653). Klagovisor över rådande förhållanden. DN(A) 1934 nr 26, s. 18.

– (1) KLAGO-VÄRD, adj. ( klag- 1874. klago- 1619 (†) beklagansvärd. Lögn, falskheet, och förförelse, (thet klagowerdt är) haffwa allestädz fått Huusz och herherg. BULLERNÆSIUS Lögn. f 1 a (1619). RYDBERG RomD 162 (1874, 1877).

– (3) KLAGO-VÄRDIG. ( klag- 1764. klage- 1640–1700. klago- 1640

[jfr t. klagwürdig]

(†) klandervärd. Linc. (1640). EKBLAD 49 1764.

– (3) KLAGO-ÄMNE. (numera bl. tillf.) ämne som är föremål för l. ger anledning till klagan l. klagomål. DALIN Hist. III. 1: 136 (1761). Det var.. ett ständigt klagoämne, att konungarne .. utskrefvo "olagliga" skatter. REUTERDAHL SKH III. 1: 464 (1863). UVTF 26: 70 1880.

(†):

– KLAGS-MÅL, se KLAGOMÅL.

Avledn.

– KLAGA , sbst., KLAGAN, se d. o.

– KLAGANDE , m. ||ig. ; best. -en; pl. == ((†) -er CALONIUS 3: 177 (1793)). jur. o. adm. till 3: person som framställer klagomål hos domstol l. annan myndighet; kärande; numera bl. om person som hos vederbörande myndighet framställer klagomål över beslut l. åtgärd av lägre myndighet o. d.; jfr KLAGA v. 3 g. Bleff emelle[n] Gilies Sasse clagende, .. hans Bijsbij swarende, affsagdt, Att (osv.). SthmTb. 1570, s. 181 b. Klaganden hör bewijsa. GRUBB 416 (1665). Klagande i besvärs- och underställningsmål. SFS 1920, s. 1111.

Ssg:

– klagande-part. jur. 1NJA 1874 s. 200. BtRiksdP 1901, I. 1: nr 24, s. 243.

– KLAGARE , m. ||ig. (numera bl. tillf.)

[KLAGARE.avl 1]

1) till 1: person som klagar o. jämrar sig. SCHULTZE Ordb. 2278 (c. 1755.

[KLAGARE.avl 2]

2) till 3: person som framställer klagomål. Judas 16 (NT (1526). Man skall inte tro, att farbror Sillén är en gammal sur klagare. UNT 1924 Julnr s. 16. särsk. (†) : person som anklagar ngn inför domstol, kärande; j-fr ÅKLAGARE. SCHMEDEMAN Just. 9 (1538). UpplDomb. 3: 91 1540.

– KLAGBAR , adj.

[jfr t. klagbar]

(†) till 3: som är l. kan bliva föremål för klagomål l. åtal; åtalbar. Linc. (1640). CANNELIN 1921.

– KLAGERSKA , f. (tillf.) till 1 l. 3: kvinna som klagar resp. framställer klagomål. ÖSTERGREN (1930; angivet ss. sällsynt form).

– KLAGLIG , se d. o.