KLAM klam⁴, r. l. m.; best. klammen; pl. klammar. (förr äv. skrivet clam) [sv. dial. klam, m., klove, halsband varmed boskap bindes m. m.,; jfr ä. d. klam, stelkramp m. m., mnt. klamme, klyka, klove, mht. klam, t. klamm, bärgklyfta (i mht. o. ä. t. äv.: klammer, kramp m. m.); till stammen i KLÄMMA, v.; jfr KLAMMA sbst., KLAMMER, sbst.⁴, KLAMRA, sbst.]
[KLAM 1]
1) (
†)
halsband av järn l. trä för boskap; klave. 1 skälla med Clam.
Boupptväxjö 1762.
4stycken
ko-binslen med klamar.
Därs. 1799.
[KLAM 2]
2) (
i fackspr., i sht sjöt.)
ett slags gm en bult tillsluten metallbygel som användes vid hopfästande av olika föremål, t. ex. kättingar l. ett ankare o. dess kätting; jfr SCHACKEL KrigVAH 1843,
s. 221.
För att kunna fästa blocket vid lasten eller vid en fast punkt äro blockstropparne försedda med hakar, klammar (m. m.). FRICK o. TROLLE 15 (
1872).
SvUppslB 1933.
[KLAM 3]
3) (
†)
metall. oval järnring som träddes på räcksmedens tångskalmar, så att tångens käftar höllo smältstycket säkert fast under dettas värmning o. utsmidning till stångjärn; tångring. RINMAN 2: 781 1789.
Ssgr (1)
–
KLAM-BUNDEN,
p. adj. (
†)
bunden med klave; jfr KLAV-BINDA. 16: nödt klambundna.
VDAkt. 1680,
nr 120.
– (
3)
KLAM-SPETT. (
†)
me- tall. ett slags spett varmed "klammen" fastslogs på en lupptång o. som därjätnte användes för uppbrytning av luppen. RINMAN 2: 781 1789.
JernkA 1833,
s. 645.
– (
2)
KLAM-STOPPARE,
r. l. m. sjöt. under däcksklyset sittande anordning (en kring en vertikal axel rörlig, böjd järnarm med en i aremens fria ända fäst talja) för hindrande av ankarkättingens utlöpinde. FRICK o. TROLLE 215 (
1872).
SvUppslB 1933.
– (jfr
2)
KLAM-TALJA.
sjöt. benämning på den i klamstopparens fria ända fastsatta taljan. EKELÖF Skeppsm. 108 (
1881).
VFl. 1919,
s. 70.