KLAMMA klam³a², r. l. f.; best. -an; pl. -or. [jfr d.
klamme, mnt., mht. o. ä. t.
klamme, klämma, klammer, t.
klamme, bärgklyfta; till stammen i KLÄMMA. v.; jfr
KLAM,
KLAMMER, sbst.¹.², KLAMRA, sbst.]
[KLAMMA.sbst 1]
1) (
i fackspr.,
mindre br.; se dock slutet)
klämma; med mutter försedd, åtdragbar krampa; klammer (se KLAMMER, sbst.¹ 1. Säkerhetsskrufmejslar, hvilka med ett par lätt ansatta eller borttagna klammor fasthålla skrufvar. GHT 1897,
nr 272, s. 2.
TT 1899,
M. s. 41. – särsk. (
fullt br.)
: för sammanhållande av en vattenränna. o. d. gjord anordning bestående av en stock l. bjälke ss. underslag o. två i var sin ända därav fästa stockar l. bjälkar ss. ståndare (sidostöd).
JernkA 1861,
s. 155.
[KLAMMA.sbst 2]
2) (
i fackspr.,
mindre br.)
-, KLAM 2. KrigVAH 1843,
s. 221.
BJÖRKMAN (
1889;
med hänv. till klam).
Ssgr (till
1):
–
KLAM-JÄRN.
(i fickspr., föga br.) järnstycke som i en maskin är kilat mot en innan maskindel för att hålla denna fast. VetAH 1772, s.
141 (i fråga om ett skärvärk).