ANEMON an¹emω⁴n l. -å⁴n (anemo'n WESTE; anemoner (pl.), rimmande med toner TIGERSCHIÖLD Dikter) 115 (1888)), sbst.¹, r. (m. l. f. WESTE (1807); n. MÖLLER (1790)); best. -en; pl. -er. ( anemone i bet. I SPEGEL Guds verk 128 1685; fyrstafvigt), ARVEDSON Myth. lex. 15 (1834)) [ANEMON.sbst1 1]
1) [jfr fr. anémone, af lat. anemone, af gr. ἀνεμώνη, sippa, af ἀνεμος, vind; jfr under -ROS]
det till ranunkelväxterna hörande släktet Anemone Lin., sippa, hvilket enl. ä. terminologi omfattade äfv. det nuv. släktet Pulsatilla Mill., vippa; numera i sht trädg. om ss. prydnadsväxter odlade arter samt i poesi. MÖLLER 711 (
1745).
Anemoner af sköna varieteter. pryda fälten(omkring Smyrna). HASSELQUIST 579 (
1750).
STAGNELIUS 2: 541 (c. 1820).
FRIES Ordb. (
c. 1870).
Vårens hvita anemoner. TIGERSCHIÖLD Dikter 115 (
1888). – i bild. Min sång sin anemon nu virar / I palm- och lagersmyckad eklöfskrans.
WIRSÉN Vint. 125 (
1888,
1890)
[ANEMON.sbst1 2]
2) [jfr t. (see)anemone, eng. (sea) anemone, fr. l'anémone de mer; namnet gifvet på grund af aktiniernas färgprakt och blomliknande form; jfr HAFSROS, HAFSNEJLIKA]
(nästan bl. i SSgr) Zool. (individ af) polypsläktet Actinia. jfr HAFS-, SJÖ-ANEMON. BERLIN Farm. 1: 525 (
1849).
–
ANEMON-KRANSAD ~²⁰. WIRSÉN i
PT 1897,
nr 180, s. 3.
–
ANEMON-ROT ~². FALLÉN Fleischers trädgårsbok 513 (
1795).
–
ANEMON-SYRA ~²⁰, sbst. BERZELIUS i
Årsber. t. VetA 1840,
s. 300.
–
ANEMON-SYRAD ~²⁰. Anemonsyradt alkali. BERZELIUS i Årsber. t. VetA 1840,
s. 301.
B
(†):
–
ANEMONE-ROS.
Anemone hort(ensis). Herba venti. Anemone roser, Wedreroser. FRANCKENIUS I (1659).