ANGEL aŋ⁴el, äfv. aŋ³el², r. l. m.; best. -n, ngn gg -en (se under 2; pl. -glar. [fsv. (fot-, lur-)angel, af mnt. angel, spets, tagg, gadd; jfr fht. ango, ags. anga, onga, gadd. I bet. 2 lånord från t. angel tånge. Enl. FICK, KLUGE, FRANCK, VRIES m. fl. rotbesläktadt med föreg.; andra, ss.
TAMM Etym. ordb. o. ERDMANN Über d. heimat u. d. namen d. angeln 106 följ., antaga för hvartdera en särsk. rot med hvar sin bet.]
[ANGEL.sbst 1]
1) i ssgr uti bet.: spets, udd; se FOT-, KRYSS-, LJUR-ANGEL samt ANGEL-JÄRN. [ANGEL.sbst 2]
2) tekn. [ANGEL.sbst 2.a]
a) i fråga om såg l. (numera föga br.) annat skärande verktyg, ss. sabel, knif o. d.: i skaftet l. handtaget sittande del af bladet l. klingan; skaftjärn, tånge. På vissa saker (t. ex. sablar, knifvar) göres åtminstone Angelen (den i skaftet eller bandtaget sittande delen) af jern (ej af stål). ALMROTH M. tekn. 211 (
1838).
Angel .. på klingan: soie. SCHULTHESS (
1885).
Sågbladet är i ändarna smalare, och bildar en angel, försedd med ett eller två hål. C. NORDENDAHL hos SALOMON Snick. 79 (
1890).
[ANGEL.sbst 2.b]
b) nedtill utskjutande spetsigt förlängningsstycke, hvarmed ett (mindre) städ fästes i sitt träblock. Stora städ stå tillräckligt stadigt på städstocken genom .. (sin) egen tyngd; de smärre förses deremot med en angel, som inkilas i stocken. ALMROTH M. tekn. 536 (
1839).
Ssgr – (
1)
ANGEL-JÄRN ³⁰~². jäg. uddjärn för djurfångst. HAHR 176 (
1866).
HENNINGS o. KOLTHOFF i
Vårt villebråd 244 (
1896).