ANBRINGARE an³~briŋ²are (a`nbringare WESTE 1: 1951), om person m.||ig., om sak r. l. m.; best. -en, hvard. äfv. -n; pl. ==. person l. föremål, som anbringar. – särsk. 1) (†) angifvare; baktalare. Effter nu lögnachtige anbringare .. synnerligha i Hofwen äre. Fosz 172 (1621). På det igenom .. laga undersökning rätta anbringaren (dvs. den, som utspridt förtalet) må framskaffas. 2 RARP I. 1: 143 (1719). 2) (numera knappast br.) kärl (stående i reserv) till en brandsprutas fyllande med vatten; brandämbar, brandhink; äfv. om ngt slags för en sprutas fyllande afsedd slang. Redskaps- och Vattenkörare .., hvilka äro indelte vid Stadens Sprutor och Anbringare. DA 1793, nr 72, s. 2. Hörsamma .. hvad .. Sprutans eller Anbringarens Förman .. befaller. Brandregl. f. Sthm 1796, art. 1, § 2. (Brandsprutan) bör gärna vara försedd med en Slang om 40 til 50 alnars längd. En Anbringare om 20 alnar kunde .. någon gång komma til pass. AKEN Eldsl. 47 (1797). Anbringare, se Tillbringare. WESTE 1: 1951 (1807). WESTE återgifver TILLBRINGARE blott med: Seau pour remplir le cuvier d'une pompe å feu etc., cuvier de réserve, seau à feu.