ANBRINGNING an³briŋ²niŋ, r. l. f.; best. -en; pl. (numera knappast br.) -ar. (mindre br. utom i ssgr) vbalsbst. af ANBRINGA. BJÖRKMAN (1889). (†) motsv. ANBRINGA 2, konkretare; jfr under ANBRINGAN. (Legaten) anhölt om ..resolution på the förra anbringningar. N. Av. 17 Juli 1656, Underr. B 1 b.

Ssgr (motsv. ANBRINGA

4) :

– ANBRINGNINGS-PUNKT ³¹⁰~². i sht mek.

FOCK Fys. 31 (1853, 1859) Applikationspunkt, anbringningspunkt, kallar man i mekaniken den punkt af en kropp, i hvilken en på denna verkande kraft är anbragt. DAHLANDER i NF 1: 921 (1876).