KLINT klin⁴t, sbst.¹, r. l. m. (Visb. 1: 15 1572 osv.) ((†) n. (
LIND 1: 1115 (
1749;
i bet. III 1: klint,
pl.)); best.
-en; pl.
-ar (
LENÆUS Delsbo 26 (
1736,
1764) osv.), äv. (i bet. II)
-er²² (
HH 20: 338 (
c. 1640),
ÖSTERGREN (
1930;
angivet sa. sällsynt form) ((†)
-or BJÖRNER Sorle 42 (
1737;
i bet. II); ss. n. i (se ovan)).
(förr äv. skrivet cl-) [fsv.
klinter, m. (i bet. II o. III),
klinta, f. (i bet. III), sv. dial.
klint, knöl, motsv. d
klint, brant havsstrand, mnt.
klint, klippa, brant strand; i avljudsförh. till sv. dial.
klant, knöl (se
KLANT), d.
klunt, klump o. besläktat med lat.
glans, ollon (jfr
GLANDEL): etymol. identiskt med
KLÄTT, sbst.¹ (med avs. på formväxlingen jfr kilmp: kläpp). – Jfr
GLINT, sbst.²,
KLITT]
[KLINT.sbst1 I]
I) (mindre) upphöjning, knöl o. i anv. som närmast ansluta sig till denna bet. [KLINT.sbst1 I.1]
1) (†) mindre upphöjning på ett föremål. Flintkorn eller så kallade klintar och knölar få ej finnas så upphöjde öfver godset att de vålla ojemn callber (hos gevärspipor). STS 1830,
s. 828.
[KLINT.sbst1 I.2]
2) (vard., numera föga br.) huvud, skalle,; särsk. med tanke på hjässan o. pannan. Fast hon.. / Mig skälde för en skurk och spände mig i klinten, / Jag henne halft om halft dock fri från straffet tar. BELLMAN SkrNS 1: 110 (
c. 1770. Slå någon i klinten.
DALIN (
1852;
angivet ss. popu- lärt).
AUERBACH (
1909;
angivet ss. familjärt). – jfr
HÄRDA-KLINT.
[KLINT.sbst1 I.3]
3) (
i vissa trakter vard.)
== KLINKA sbst.⁴, ¹; särsk. i pl. WESTE (
1807).
Han fick (hagelskot- tet) i bägge klintarna. EKHOLM Torp. 99 (
1923). jfr
ARS-KLINT.
[KLINT.sbst1 I.4]
4) (
i vissa trakter)
ett slags svulst hos hästar: ink (se d. o. 1. FLORMAN Abildgaard 76 (
1792).
WAHRMAN Manski o. Wolstein 191 (1807). KLINT 1906.
[KLINT.sbst1 II]
II) bärgshöjd o. d. [KLINT.sbst1 II.1]
1) (rundt omkring l. delvis) av mer l. mindre branta väggar begränsad bärgshöjd (som reser sig upp över ett slättland l. utgör ett parti i ett bärgmassiv); äv. om översta partiet (hjässan, toppen) av en dylik bärgshöjd; stundom med tanke företrädesvis på kanten närmast intill bärgväggen: brant (se BRANT, sbst.²). (De) leedde honom vth öffuerst åå clinten på bergith ther theres stadh på hygder war, och wille stört honom ther vth före. Luk. 4: 29 (NT 1526;
Bib. 1917: branten av det berg som). Stadhen ligger på een högh Klint.
LÆLIUS Bünting Res. 1: 97 (
1588). Alt omkring är Delsbo socken med höga bärg, resiga åsar, och stela klintar omgifven.
LENÆUS Delsbo 26 (
1736,
1764). De sutto på klinten af berget, när solen gick ned.
BESKOW SvBarn 12 (
1896).
ÖSTERGREN 1930. jfr
BÄRG-,
FJÄLL-KLINT.
[KLINT.sbst1 II.2]
2) geogr. o.
geol. om (relativt långstrÄckt) rak o. brant, fritt liggande bärgvägg (särsk. vid kust); jfr
GLINT sbst.²,
KLIPP.
LINDSTRÖM Lyell 66 (
1859).
Det låg-land, som (På Gotland) utbreder sig nedanför de tvärbranta eller starkt sluttande 'klintarna', är bördigt och till största delen väl odladt. BERGMAN GotlSkildr. 285 (
1882).
Klintar uppträda litet varstädes på Gottland både utmed kusterna och inne å ön. SvGeolU C
302: 8 1920.
Dovers klintar. MARTINSSON Kap 61 1935. – jfr KUST-KLINT. [KLINT.sbst1 III]
III) benämning på (frön av) olika växter. [KLINT.sbst1 III.1]
1) [utvecklat nr I]
i sht Iandt. om de stora, klumpiga o. giftiga fröna av växten Agrostemma Githago Lin. (se 3. Rogen war heelt oreen; med willärter, klint och fröle upfyld. VDAkt. 1691,
nr 191 (
1688).
LIND 1: 1115 (
1749).
Till salu:.. välbergad, från klint och gasse fri, Probstejer-Råg. LdVBl. 1839,
nr 36, s.
3 (i annons). LAHT 1916,
s. 522.
[KLINT.sbst1 III.2]
2) (
†)
landt. i utvidgad anv., om vetekorn som angripits av brand; äv. övergående i bet.: brand (hos vete), brandkorn. ARRHENIUS Jordbr. 2: 74 (
1860).
PrHb. 1: 419 1884.
[KLINT.sbst1 III.3]
3) bot. nejlikväxten Agrostemma Githago Lin. (som förekommer ss. ogräs i höstsäd); klätt. VarRerV 58 (
1538).
Offta wexer klinthen efter huete är sådt. SvOrds. B
7 b (
1604).
LINNÉ Fl. nr 383 (
1745;
fr. Smål.).
KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 80 1883.
BOLIN Åkerogräs. 137 1926. jfr
RÖD-KLINT.
[KLINT.sbst1 III.4]
4) (
†)
det ss. ogräs i åkrar förekommande räset Lolium temulentum Lin. (med giftiga frön), dårrepe. VarRerV 58 (
1538).
FRANCKENIUS Spec. D
1 a (
1638).
Vilisäd, såsom Låsta, Klint, Landhafra. STRIDSBERG Åkerbr. 21 (
1727).
[KLINT.sbst1 III.5]
5) (växt av) det korgblommiga släktet Centaurea Lin., knoppört; numera i sht (företrädesvis i vitter stil) elliptiskt för: blåklint. FRANCKENIUS Spec. B
3 a (
1659).
Blå gemen Klint. BROMELIUS Chl. 22 (
1694).
LINNÉ Fl. nr 776 (
1755;
fr. Västergötl.).
LILJEBLAD Fl. 292 (
1792).
En krans af klint och baldersbrå. ÖSTERLING.
Offerkr. 80 1905. jfr
BACK-,
BLÅ-,
FÄRG-,
HÅR-,
RÖD-KLINT.
[KLINT.sbst1 III.6]
6) om (växt av) växtsläktet Wahlbergella Fr.; i ssgn FJÄLL-KLINT, sbst.²
Ssgr A
–
(III 3)
KLINT-BLÄRA. (
i vissa trakter)
(växt av) släktet Melandrium Roehl (vilket står släktet Agrostemma Lin. nära); blåsnejlika; såväl om arten . Melandrium silvestre (Schkuhr) Roehl som om arten M. pratense Rafn) Roehl. FRIES,
BotUtfl. 3: 230 1864.
Norrl. 1: 23 1906.
–
KLINT-FRÖ.
( klint- 1903. klinte- 1578 särsk. (i sht landt.) till III 1, 3. BOLAVI 22 b (1578).
Ssg:
–
klintfrö-halt,
r. Klintfröhalten i säd. 2NF 1: 369 1903.
–
(II 2)
KLINT-KUST.
geogr. o. geol. kust utefter vilken, det löper en klint l. klintar.
HAGMAN FysGeogr. 101 (
1903).
Den skogklädda klintkusten. SvGeogrÅb. 1931 s. 138.
–
(III 5)
KLINT-SLÄKTE(T).
bot. växtsläktet Centaurea Lin. NF 2: 713 1877.
–
(II 3)
KLINT-STRÅK geogr. o.
geol. Flertalet av öns
(dvs. Gotlands) övriga klintstråk.. äro inlandsklintar.
SvGeolU C 302: 8 1920.
B
(
†):