KLAVA kla²va², v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING. [sv. dial. klava, motsv. d. klave; avledn. av KLAVE]
[KLAVA.v 1]
1) (
numera bl. i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
motsv. KLAVE 1: förse l. binda (ett kreatur) med klave; äv. allmännare, med sakobj.: o med länk o. d. fastbinda (ngt vid ngt); äv. bildl.: binda l. fastlåsa (ngn vid ngt). KOLMODIN QvSp. 2: 343 (
1750;
bildl.).
När .. (grindar) sättas up til en fälla, klafvas den ena grinden vid den andra. KALM Resa 1: 262 (
1755).
Kalfvarne.. klafvas bredevid kon med et lagom långt rep. VetAH 1769 s. 58.
Fasterns amn höll henne som en krycka;.. hon var fastlåst vid ålderdomen, klafvad vid den sjelfviska ömheten. STRINDBERG Utop. 9 (
1885).
BENGTS Fäd. 247 (
1921). – jfr
INKLAVA [KLAVA.v 2]
2) skogsv. motsv. KLAVE 2: mäta (träd) med klave. SkogsvT 1903, Suppl.
1: 13. De till utfällning bestämda träden klafvas..
1,3 meter från marken.
Därs. 1904,
s. 76.
HbSkogstekn. 195 1922. jfr
HÖJD-KLAVA.
Särsk. förb. (till
1):
–
KLAVA IN l. (
numera bl. i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
== INKLAVA. LIND (
1738).
BRAUNER Bosk. 27 (
1756).
Avledn. (till
2):
–
KLAVARE ,
m. ||ig. skogsv. person som har till uppgift att klava träd. HALLER o. JULIUS 263 1908.
GEETE o. GRINNDAL 72 1923.