KLYVA kly³va², v.² -er, klöv klø⁴v, klövo klø³vω², kluvit klω³vit², vard. stundom (i sht i mellersta Sv.) klyvit kly³vit², kluven klω³ven² vard. stundom (i sht i mellersta Sv.) klyven kly³- ven²; äv. (föga br.) -de, -t, -d. (impf. ind. sg. klöv (-ö(f)f) OPETRI Kr. 220 (c. 1540 osv. kler HESSELIUS Zaletta 39 (1740; rimmande med: blef). – klyvde (-fde) VERELIUS Gothr. 26 1664, SvFolkH I. 1: 358 1914; kleffde BALCK Es. 81 1603. impf. ind. pl. klufvo BOTIN SvSpr. 128 1777, BRODÉN SvSpr. 59 1873. klö(f)vo EHRENADLER Tel. 81 1723 osv. impf. konj. klufle MOBERG Cr. 239 (1815). klö(f)ve BRODÉN SvSpr. 66 1877 osv. sup. kliffwitt HH XIII. 1: 1781565; kluvit (-(f)fu-, -fv-, -et) HB 1: 168 1629 osv.; kly(f)vit COLUMBUS Ordesk. 44 (1678; uppl. 1908, SCHILLER SvSpr. 199 (1859; angivet ss. brukl. i dagligt tal), BERGROTH FinlSv. 44 (1916; klandrat ss. i hög grad ovårdat); klöffved HT 1914, s. 250 (c. 1562. – klyvt (-ft) ENBERG SvSpr. 180 (1836). SVENSON-GRANER Regnb. 26 1914; klöfft KKD 10: 265 1702. p. pf. klof(f)uen OPETRI 1Post. 65 a 1528, BULLERNÆSIUS Lögn. 134 (1619: sunderkloffna); kluven (-ffu-, -fv-) MESSENIUS Disa 6 (1611: kluffuedh, n. sg.) osv.; klyven (-(f)fv-) HELSINGIUS (1587: Klyffwit, n. sg..), 2NF 26: 910 (1917: klyfna, pl.). – klyvd (-fd) SPEGEL 425 (1712: klyft, n. sg.), Sv(D)A) 1922, nr 113, s. 7; klöfd LINNÉ Skr. 5: 184 1732, DENS. Gothl. 298 1745. – klufvat Landsm. XVII. 1: 31 (1671: tueklufwat); klåffvat GYLLENIUS Diar. 170 (c. 1660. Jfr för övr. LUNDBERG AStVbalkl. 8 ff. (1921)). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NA(D) (se avledn.), -NING (se d. o.); -ARE (se avledn.). ( klifva c. 1700–1755. klijfva 1626–1700. klyva (-ffu-, -ffv-, -fv-) 1587 osv. klöff- 1658 (: KlöffGiärdzle)- klöfver, pr. ind. sg. LINNÉ Skr. 5: 146 (1732)) 1) (gm ett kraftigt hugg l. slag l. med skärande redskap) dela l. stycka (ngt), i sht i längdriktningen. – jfr AV-, BORT-, FRÅN-, GENOM-KLYVA m. fl.

[KLYVA.v2 1.a]

a) i eg. anv.; i sht i fråga om delning av trä l. sten medelst yxa, slägga kil, såg o. d.; i sht i fråga om delning på det sätt som är det naturliga för materialet, t. ex. trä längs fibrerna. (Herren) klöff berghklippona, och ther ran vth watn. Jes. 48: 21 (Bib. (1541). (Han) bleff.. slagen medh en steen i munnen.., så att.. leppen hleff klåffvat. GYLLENIUS Diar. 170 (c. (1660). Släät weed är god at klyfwa. GRUBB 734 (1665). Allmogen (skall).., der ej tilfälle är til Stengårdars anläggande klyfva til stör vuxen gran och gårtall. PH 6: 4800 1758. I desse (borrade) hål sättas kilar, som klyfva stenen. PALMSTEDT Resedagb. 17 (1778). I regel tillverkas hyvlade bräder ur plankor och battens, vilka klyvas i önskade tjocklekar. EDBERG TräB 165 (1929). jfr GROV-KLYVA. – särsk. α) (förr) i uttr. kluvna bräder o. d., om bräder som man erhöll gm att klyva (o. icke såga) rundvirket. Gålf af klufna teljer. VDAkt. 1749, Syneprot. F III 7. Den .. sora med tälgde och klufne Bräder handel idkar. Förordnskog. 1/8 1805, s. 44. β) (förr) i uttr. kliva ved, ss. benämning på en lek, vars deltagare föreställdes syssla med klyvning av ved. IHRE Superstit. 33 (1750). FoF 1915, s. 195. b) (med kniv o. d.) skära (ngt) midt itu. klyva ett äpple, en tomat, en melon. Tagh ett klyfwit Fåårhufwudh medh Hiärnan (osv.). PALMCHRON SundhSp. 209 (1642). Sedan en fet oxetunga är miuk kokad uti salt vatten.., så klyfves hon efter längden. WARG 72 (1755). En klyfd anjovis. MONTELL Frun 34 (1898). En rektalfistel klyves smärtfritt efter infiltration av dess omgivning med viss lokalbedövande lösning). LbKir. 1: 476 1920. c) med avs. på person l. ngns huvud, sköld o. d.: med svärd o. d. hugga (rakt) igenom ngns huvud, - kropp o. dyl. l. gm ngns sköld, hjälm o. d. HT 1914, s. 250 (c. (1562). Med ett slag af Öfverängelns eldsvärd / Till medjan klyfd,../ Han (dvs. Molok) flydde. JGOXENSTIERNA 4: 207 (1815). Sköldar klöf och tempel brände den förvågne lika käck. TEGNÉR (WB) 5: 130 (1820). Ut heller in om någon vill / klyf hans hufvudskalle. Därs. 98 (1825). ÖSTERGREN (1930) . d) (i vitter stil) i bildl. anv. Molnen de (dgvs. kyrktornen) klyfde med spetsarnes udd, med lansar af andakt. ATTERBOM SDikt. 2: 260 (1816, 1838). Om ett svärd klöf sjöl från kropp. TOPELIUS Ljung 260 (1873, 1889). Ett mörkrödt ärr klöf pannan och sträckte sig nedåt ena kinden. LÖNNBERG Skogsb. 18 (1881). (†) 100000 Fruentimmer klyfde luften med frögderop til Sedvanans ära. DALIN Arg. 1: 247 (1733, 1754); jfr 2 b. – särsk. om "bredt" leende o. d. som går tvärs över ngns ansikte. STRINDBERG Skärk. 197 (1888). Ett.. leende klöv hans .. anlete. SIWERTZ JoDr. 99 (1928). 2) (i sht i vitter stil) om ngt som befinner sig l. rörelse i vatten l. luft o. d. (o. är l. föreställes vara mer l. mindre kilformigt l. spetsigt): (gm att liksom dela o. föra vattnet l. luften osv. åt sidorna) kraftigt (o. med fart) bana sig, väg gm (vatten l. luft); "plöja"; äv. om person på fartyg o. d.; äv., i utvidgad anv., i fråga om passage gm folkhop o. d. (jfr a). SCHRODERUS Liv. 597 (1626; om person på fartyg). Ey örnen i sin flyckt så hastigt lufften klyfwer (som tiden går). Fånge 43 (c. (1710). Den ljungande viggen klyfver skyn. GEIJER I. 2: 43 (1803; i bild). Gyllne drakar klöfvo mörkblå vågor. TEGNÉR (WB) 2: 154 (1814). Ögonblicket derefter klyfde Hemnings tunga svärd luften. SPARRE Stand. 458 (1847). (Det utsprång i bogen som kallos skägg) skall göra, att fartyget lättare klyfver vattnet. UB 7: 325 (1874). Med kraftiga simtag .. klöf han med fart vattnet i riktning mot det sjunkande barnet. ÖDMAN VårD 1: 79 (1883, 1887). – särsk. a) (mindre br.) i uttr. klyva sin väg, äv. klyva väg för sig, bana sig väg. Sedan han för sig klufvit väg genom hopen. PALMBLAD Nov. 4: 67 (1851). Fartyget tyckes än våldsammare klyfva sin väg fram mellan (bogsjöarna). MELANDER Lång- tur 166 1896. b) om röst, ljusstråle o. d.: tränga genom (luften). En röst, .. / som tunna Luften klöf. FRESE VerldslD 119 (1723, 1726). En skarp ljusstrimma klyfver mörkret. STRINDBERG SvÖ 2: 721883. 3) i uttr. klyva näbb.

[KLYVA.v2 3.a]

a) i eg. anv., om fågel: öppna näbbet o. frambringa läte; numera bl. tillf. med anslutning till b. I berg och backar, under barr och löf, / Satt alltid en figur och nöbben klöf. SEHLSTEDT 1: 140 (1861). WIGSTRÖM Folkd. 2: 333 (1881; fr. Skåne). – särsk. i bild (jfr b). Nästa gång klyfver hon (dvs. "Minervas fågel") nog näbb. JGRICHERT 1840 hos WARBURG Richert 2: 45 (med anspelning på tidningen Minerva). b) (vard.) om person: öppna "näbbet", öppna mun o. säga ngt, tala; särsk. i fråga om träta, polemik o. d.: växla ord, munhuggas, käbbla. Klyva näbb med ngn, förr äv. till ngn. Han var alltid färdig att blifva ond, så fort Olle till honom "klöf näbb". KNORRING Torp. 1: 148 (1843). Blir nog väl med det, för Ingel Hansson har klufvit näbb med kungar förr! STRINDBERG G Vasa 30 (1899). När.. en framstående psykolog säger att det är galet, borde ju inte jag klyva näbb. DN(A) 1931, nr 183 s. 14. 4) allmännare: dela (ngt i delar). POLHEM Test. 14 (c. (1745). Det nuvarande, i så många mot hvarandra afundsjuka stater klufna Europa. RYDBERG KultFörel. 1: 163 (1884). Ett fyrkantigt torn med bågfönster klufna af kolonnetter. BILDT Ital. 236 (1896). – särsk. a) herald. gm en (l. tvenne) lodrät(a) linje(r) avdela (vapensköld) i tvenne (l. trenne) fält; motsatt: dela (se DELA; v.¹ 1 c); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. i uttr. kluven sköld

[jfr t. gespaltener schild, fr. écu parti i motsv. anv.]

, omvapensköld som gm en lodrät linje är delad i tvenne fält. UGGLA Herald. 50 (1746). WETTER STEDT HeraldOrdl. (c. (1847). Klyfves skölden två gånger eller af två skuror i tre fält, kallas (osv.). SCHLEGEL o. KLINGSPOR Herald. 36 (1874). FLEETWOOD Herald. 40 1917. jfr: (Fr.) coupé, (sv.) då en skiöld eller en del deraf är klyfd eller delt på tvärs. MÖLLER 1: 397 1745. b) i sht kam. i fråga om förh. före 1/1 1928: dela (hemman) i två l. flera delar efter mantalet; så att varje del erhåller proportionerlig andel såväl i hemmanets ägor som i på detamma vilande skatter o. besvär, dela (se DELA, v.¹ 4. Hemmanen klyffwes j månge deler. G1R 18: 35 (1546). Nu få flere del i sätesgård..: kan then ej väl delas, eller klyfvas. hafve tå then rätt, som större delen äger, at efter laga värdering lösa the andra ut. ÄB 12: 7 (Lag (1734). Alla under enskild eganderätt varande hemman .. få klyfvas till hvad hemmantal som helet. SFS 1881, nr 41, s. 2. PT 1911, nr 160 B, s. 2. – jfr HEMMANSKLYVNING. c) kem. sönderdela (ett ämne); jfr SPALTA BERZELIUS Brev 9: 36 (1808). Vid uppvärmning med utspädda mineralsyror klyfves antiarin i socker och ett gult harts. NF 1: 844 (1876). Äggviteämnenas klyvning till amimosyror. STARCK Kemi 267 (1931). d) refl. l. i pass. med intr. bet.: dela sig; äv.: spricka; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. SERENIUS G 4 a 1734. (Den av skrotjärn erhållna trå- den är) benägen at klyfvas. RINMAN Jernförädl. 223 (1772). Det svarta beotiska skägget klöf sig i två lockar. HEIDENSTAM Skog. 254 (1904). Han har klufvit sig i en hvardagamänniska.. och en hälgdagamänniska. STRINDBERG GötR 313 (1904). De gamla stammarna (på fläderbuskarna) ha klufvit sig, och märgen har multnat bort. HALLSTRÖM Skepn. 235 1910. – särsk. om flod, bärgskedja, väg, ledning o. d.: grena sig. Chalons .. ligger vid Saone, som här klyfver sig i två grenar. MNORBERG 1779 hos BJÖRNSTÅHL Resa 5: 165. Urals södra del .. klyfver sig i tre bergrader. PALMBLAD LbGeogr. 27 (1851). En.. tjock ledningsslang, som.. klöv sig i flera armar. SIWERTZ Varuh. 57 (1926). e) ärftligh. i pass. med intr. bet. l. intr., om generna i arvsmassa o. d.: på sätt som kan beräknas efter Mendels regel fördela sig (på de nya individerna). PopVetAvh. 34: 21 (1911). ALMQUIST Ärftl. 42 (1912). Homozygoterna förbli.. konstanta från generation till generation, medan heterozygoternas egenskaper "klywas". NoK 113: 28 1932. 5) i fråga om mer l. mindre på djupet gående tankeoperationer.

[KLYVA.v2 5.a]

a) (numera föga br.) utreda (ngt komplicerat i dess särskilda moment), "dissekera", analysera. LPETRI DialNattw. D 4 a 1562. (En period) då man.. vänder systemet på alla sidor, åtskiljer och klyfver, definierar, tvistar ROSENSTEIN PVetA 1789, s. 24. Att klyfva begrepp oeh upplösa tankeknutar är icke hvars mans sak. CGVBRINKMAN 1824 hos WACHTMEISTER Brinkman 19. HALLSTRÖM G3 129 1918. (†) Sannt är wel at Baglivius har först klufwit meningen (ang. våra "livsrörelsern), Cartesius jemwel rördt litet therom, .. men ingen ännu har bewjst.. den. SWEDENBORG RebNat. 1: 297 (1720). b) i uttr. klyva hår, se HÄR sbst., 2 e. jfr (i mera eg. anv.): Lät nu et hår i mörka hjärnor klyfvas / Til hundra fler med tusend hufvudbråk. DALIN Vitt. II. 4: 118 (1748). c) i uttr. klyva ord o. d., spetsfundigt utfundera batydelsen l. betydelserna av ett ord l. en grupp av ord (i sht utan aktgivande på den egentliga meningen l. på sammanhanget); tvista om ord, disputera; jfr 6 d. Hvarför tro .. at Sveriges idoge inbyggare skulle öfverge sina åkrar, sina bodar, sina verkstäder, för at Svälta och klyfva ord i det nya Jerusalem? KELLGREN 2: 121 (1787). Ni klyver ord som en jesuit. SERNER KejsGKläd. 223 1918. 6) (†) hämta fram (ngt ur sitt huvud o. d.), "kläcka fram".

[KLYVA.v2 6.a]

a) i uttr. klyva ngt ur sitt (eget) huvud l. sin hjärna o. d., "kläcka fram" ngt (ur sin hjärna), taga ngt ur egen fatabur. Et Gudomligt BröstElexir menar man vara klufvit ur min hjärna. DALIN Arg. 2: 189 (1734, 1754). Det har han ej klufvit ur sit hufvud. RHODIN Ordspr. 42 (1807). SvTy- Hlex. (1851 1872. b) i uttr. klyva ord o. d., "kläcka fram" l. finna på l. först framföra ett visst talesätt, ett visst uttryck o. d.; jfr 5 c. Ordelaget.. (:) han har inte klyfwit däd oohlet först. COLUMBUS Ordesk. 22 (1678; uppl. 1908). Intet hafer jag klufwit (de ur bibeln finförda) orden först; intet hafwer jag shrifwit Bibelen... Men hör vtleggningen. SWEDBERG Dödst. 288 (1711). SERENIUS (1741) . – särsk. i uttr. klyva ord l. tal efter ngn, taga upp ord l. tal efter ngn, eftersäga ngns ord l. tal. Sedhan befinnes ey eller bewijsligit att vnderlagmans hustron någhot skamligit taal effter samma Student kluffuit haffuer. HärnösDP 1661, s. 29. LIND 1749. 7) i p. pf. i adjektivisk anv.: som har en inåtgående fördjupning l. inskärning l. ränna o. d., så att det ser ut som om den vore kluven; äv. i överförd o. mer l. mindre oeg. anv. – jfr MÅNG-, O-, SMÅ-, TRE-, TVE-, TVÅ-, UNDER-, VIND-, ÖVER-KLUVEN m. fl. – särsk. a) om del av människo- l. djurkroppen. Kluven gom, se GOM 1. Kluven rygg (husdj., numera föga br.), rygg (länd o. kors) med en längsgående fära i midten, bildad gm den på båda sidorna starkt utvecklade muskulaturen. Klu- ven manke (husdj., numera föga br.), manke med en mer l. mindre tydlig fåra mollan bogbladen. PH 6: 4852 (1758). Ren kokar giftet i hans (dvs. den unga drakens) tand, / ren hväser han med klufven tunga. TEGNÉR (WB) 4: 26 (1822; i bild). Braheska slägtdraget, den klufna hakan. FRYXELL Ber. 6: 143 (1833). SJÖSTEDT Husdj. 1: 41 (1859). LB V. 2: 117 (1908). NYSTRÖM Kir. 2: 42 (1929). – särsk. α) (†) om djurs fot: som är försedd med från varandra väl skilda (icke gm simhud förenade) tår; äv.: som är avdelad i klövar. Getens klufne fot är altid vig och qvick. KOLMODIN QvSp. 2: 246 (1750). Fötterne (äro) klufne djupt i fem tår, som klädas med hvita hår. VetAH 1788, s. 312 i fråga om vattennäbbmusen). MARELIN Illiger 182 (1818). MEURMAN (1846) . β) i fråga om formen på viss yttre kroppsbetäckning l. vissa yttre organ hos människa l. djur, ss. skägg, stjärt (hos fågel), fena (hos fisk) o. d. BROMAN Glys. 3: 600 (c. 1740; om stjärt- fena). En .. man med klufvit skägg. 2VittAH 2: 27 (1787, 1791). Gladan .. lätt igenkännlig i flykten på den kluvna stjärten. SÖDERBERG Fågl. 1: 9 1932. b) (†) om biskopsmössa: som har en inbuktning upptill. Biscopen (skall bära) en kloffuen hatt. OPETRI 1Post. 65 a (1528). c) (vard.) om människa l. djur med tanke på kroppens övergång i (de nedre) extremiteterna. Krittren pulsade ned (i snön) så långt de voro klufna. LINDQVIST Dagsl. 3: 46 (1904). – särsk. (numera knappast br.) om häst, i uttr. väl klu- ven: som har öppen benställning. HOLMBERG 2: 278 (1795). DALIN (1852) . d) bot. om växtdel: försedd med inskärningsärsk. bot. i fråga om inskäning av visst, på olika sätt specificerat djup. Eljest är blom-)- fodret fördelt i två läppar, af hvilka den öfre är något litet klyfd. VetAH 1742 s. 204. Klufven slida,.. när den är klufven ända till på stammen. MARKLIN Illiger 381 (1818). Med afseende på bladskifvans spets sägas bladen vara:.. Klufna (vanligen tvåklufna), då spetsen är försedd med en stor, spetsig fördjupning. FORSSELL InlBot. 138 (1888). – särsk. bot. om blad: som är försedd med inskärning som icke når över bladhalvans midt; motsatt: delad (se DELA, v.¹ 21 b slutet); jfr FLIKIG 2. MÖLLER PrincBot. 32 (1755). HARTMAN ExcFl. 166 (1846). FORSSELL InlBot. 140 (1888). e) (i fackspr.) om flagga l. fana: tvåtungad. Klufven standert. HÄGG Flottan 71 (1904). Enskildas fartyg, som för postverkets räkning förde post, fingo föra svensk flagga med två tungor (s. k. "kluven" flagga). 3NF 7: 549 1927. f) metr. i uttr. kluvet rim, om rim som är uppdelat på flera ord. MJÖBERG Stilstud. 178 (1911). SoS 1919, s. 89. 1) till 1. Åskeslagh (har) klufuet i tu / tornet. JMESSENIUS 1629 i HB 1: 168. Hvi klyfvas ejskuggande / hjelmar i tu? TEGNÉR (WB) 2: 14 1808; jfr KLYVA v.² 1 c. 2) till 4. Den hellenska världen var genom konungsfreden kluven itu. GRIMBERG VärldH 3: 122 (1928).