KLOV klå⁴v, stundom klω⁴v n. äv. (numera bl. ngn gg i bet. 1 b) r. (THUNBERG Resa 1: 193 (1788; i bet. 3 a), ByggnK 3: 19 (1928; i bet. 1 b), f. MÖLLER (1807)); best. -et, ss. r. -en; pl. ==. ( klov (-f, -ff) 1550 (: kloff) osv. klåv (-f, -ff) 1638 (: klåff) – 1925. klöf (-ff) 1541 (: klöff) – 1920 (: klöfhatt)) [jfr fsv. klof- (i ssgn kloflöker), sv. dial. klov, klöv, n., d. klov,
r. l. n., nor. dial. klov, n. klyvbarhet, klyfta, skrev, isl. klof, n., klyfta, skrev; vbalsbst., bildat på det svaga rotstadiet, till KLYVA v.², Anm. 1:o Formen klöv representerar ett dial. uttal av formen klov. 2:o Det är ovisst, i vad mån bet. 3–5 bero på en självständig betydelseutveckling l. sammanblandning med l. påvärkan från KLOVE. – Jfr KLOSÅG, KLOVA, v.] [KLOV.sbst 1]
1) (utom i ssgr numera bl. i a o. [KLOV.sbst 1.b]
b) abstr.: klyvande, klyvning, förhållande(t) att ngt klyver ngt l. klyver sig. [KLOV.sbst 1.a]
a) (
förr)
bärgv. i uttr. göra klov, vid malmsmältning med spett avskilja de överst liggande färskdelarna ("färskskollan") fran råbuten. JernkA 1828,
1: 88.
Därs. 1849,
s. 109.
[KLOV.sbst 1.b]
b) [jfr sv. dial. klov, klyvbarhet]
(
i fackspr.)
det (ofta av förklyftning förorsakade) förhållande att en bärgart med större l. mindre lätthet klyver sig l. låter klyva sig i viss riktning; klyvbarhetsriktning; särsk. i inskränktare anv., om den bäst utvecklade klyvbarhetsriktningen; jfr 3 b. En granit hvaraf kolonner skola uthuggas, måste hafva ett lämpligt "klof" d. v. s. vara på lämpligt sätt förklyftad. SVENONIUS Stenr. 169 (
1888). I allmänhet har bergarten
(dvs. blekingegraniten) en p)an parallelstruktur, som benämnes "svaliklåf" och är den bäst utvecklade klyfningsriktningen. Därnäst i tydlighet kommer det "stående klåfvet" eller "klyfvenh.
TT 1900 K. s. 63.
RAMSAY GeolGr. 1: 155 11912).
ByggnK 3: 19 (1928j. jfr
SVALL-KLOV.
[KLOV.sbst 2]
2) (i vissa trakter, ävensm skogsv.) i fråga om trä: gm klyvning uppkommen yta, klyvyta. Prima ved skall vara fri från röta och hålla minst 4' i klovet. GEETE o. GRINNDAL 136 1923.
[KLOV.sbst 3]
3) klyfta, spricka, kilformig inskärning, skåra o. d.; jfr KLOVE 1. [KLOV.sbst 3.a]
a) (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
== KLOVE 1 a. THUNBERG Resa 1: 193 (
1788).
Dessa berg av sällsam form / .. / med furor härdade i storm / och vattensprång i klåv och klyfta. FinT 1929,
2: 291. jfr
BÄRGS-KLOV.
[KLOV.sbst 3.b]
b) (
i fackspr.)
fin, av annat material fylld skiktiog l. spricka i bärgart; stundom svårt att skilja från 1 b. TISELIUS Vätter 2: 50 (
1730).
GARNEY Masmäst. 68 (
1791). I kalkstenen få ej förekomma klof, lösa petrifikat eller sår.
Arbets- beskrNyByggnUBLd 6 1902.
Fatab. 1927,
s. 146.
[KLOV.sbst 3.c]
c) (
i vissa trakter)
== KLOVE 1 c. BLIBERG Acerra 49 (
1737).
Stickan klyfves i denna ända, och en bit smergelpapper instickes med den ena ändan i klofvet. NYSTRÖM Telegr. 180 (
1869). – särsk. (
†)
om sprickan på den kluvna delen av en ss. skrivpänna använd gåspänna. VarRerV 43 b 1579. [KLOV.sbst 4]
4) (†) motsv. KLOVE 2 i vissa anv. [KLOV.sbst 4.a]
a) == KLOVE 2 a. VLitt. 3: 296 (
1902;
om fot- boja).
[KLOV.sbst 4.b]
b) == KLOVE 2 g. VadstKlUppbB 19 1541.
1 Klåff Näghenöghon.
STIERNMAN Com. 2: 125 (
1638).
BL 1: 49 (
i handl. fr. 1764.
[KLOV.sbst 4.c]
c) bildl., == KLOVE 2 h. Jag må beklaga den (ämbetsman), som är i sådant klåf (att han icke vågar fatta ett beslut, utan att först höra sin hustru). KOLMODIN QvSp. 2: 379 1750.
[KLOV.sbst 5]
5) (i vissa trakter, ävensom skogsv.) == KLOVE 3. EKMAN SkogstHb. 231 (
1908).
ArkNorrl- Hembygdsf. 1924–25,
s. 72. jfr
FYR-,
TJÄR-KLOV.
Ssgr Vissa här anförda ssgr, ss.
-BRO,
-LÄGGA, kunna möjl. äv. föras till KLOVE: (5)
–
KLOV-BRO. (
i sht förr)
skogsv. fyrkantig ram med däri inpassade "klov" som läggas över tändningspipan på en remila syfte att underlätta arbetet vid milningen o. förhindra olyckor. EKMAN SkogstHb. 237 1908.
– (
1)
KLOV-DIKE. (
†)
dike mellan tvenne åkrar; jfr SKÄR-DIKE.
IERICI Colerus 1: 81 (
c. 1645.
SALANDER Gårdzf. 132 1727.
–
(3 b) KLOV-FRI. (
i fackspr.)
fri från "klov". TT 1896, Byggn.
s. 22.
– (
1)
KLOV-HACKA,
r. l. f. (
numera knappast br.)
(vid sten- o. jordarbeten använd) hacka med tvenne raka spetsar, "bottenhacka", kilhacka. TLev. 1892,
nr 7, s. 2.
– (
1)
KLOV-HATT. (
numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.)
(upptill tudelad) biskopsmössa. LPETRI Kyrkiost. 34 b (
1566).
(Bisko-+. parna) buro klofhatt och krycka.
HSH 12: 199 1599.
1Saml. 6: 648 (
1774).
BRANTING TextilSkrud 114 (
1920).
3NF 3: 367 (
1924;
i fråga om förh. 1575.
– (
3)
KLOV-LÄGGA,
-ning. (†) i fråga om smidning av äggvärktyg (i sht liar l. yxor): inlägga o. fastvälla (äggstål) i en i ämnesjärnet uppkluven ränna; jfr STÅLA. JernkA 1819, s. 74. Därs. 1878, s. 212.
–
KLOV-LÄNDT,
p. adj. [sv. dial. (Smål.) klovländ]
(
enst.,
†)
om häst: så fet att länden stiger upp som valkar på ömse sidor om ländkorset. VRP 24/9 1733.
– (
1)
KLOV-LÖK.
[ fsv. kloflöker; jfr mnt. kluf-lök]
(
†)
lökväxten Allium sativum Lin., vars lök har tlera sidolökar o. därför uppfattats ss. ngt kluvet, vitlök. 2LinkBiblH 4: 64 (
c. 1550.
–
(1 b) KLOV-RIKTNING. (
i fackspr.)
klyvbarhetsriktning; särsk. om riktning i vilken en bärgart lättast låter klyva sig. TT 1900,
K. s. 93.
2UB 7: 20 1903.
– (jfr
2)
KLOV-SIDA. (
i fackspr.,
föga br.)
klyvsida. Hbskogstekn. 771 1922.
–
(1 a) KLOV-SMED. (
i fråga om ä. förh.)
bärgv. jfr -SMIDE. JernkA 1849,
s. 113.
–
(1 a) KLOV-SMIDE. (
i fråga om ä. förh.)
bärgv. metod för framställning av smidesjärn utmärkt därav att vid härdfärskningen endast de övre färskorna genomarbetas, under det att de undre (råbuten) få ingå i sinältan jämförelsevis obearbetade. JernkA 1851,
s. 171.
Därs. 1875, s.
379.
– (
1)
KLOV-STEN. (
†)
klyvsten. GARNEY Masmäst. 71 (
1791).
VexiöBl. 1818,
nr 36,
Bih. s. 4.
– (jfr
2)
KLOV-YTA.
(i vissa trakter, ävensom skogsv.) klyvyta. SvSkog. 174 1928.
Avledn. (till
1 b):
–
KLOVIG ,
adj. (
†)
som låter klyva sig (i viss riktning), klyvbar; i ssgn RÄTKLOVIG.