KLÖV klø⁴v, sbst.², r. l. f. (m. SCHULTZE Ordb. 2336 (c. 1755), BERNDTSON 1880; f. LIND 1749, LoW (1911; jämte r.)) ((†) n. (i bet.
2)
WALLIN Vitt. 2: 299 (
c. 1808),
VALERIUS 1: 182 (
1845));
best. -en; pl. -ar (Psalt. 69: 32 (Bib. 1541 osv.) ( ss. n. == (WALLIN Vitt. 2: 299 (c. 1808), CFDAHLGREN 3: 36 (1822))); ngn gg KLÖVE klø³ve², sbst.²,
r. l. m.; förr äv. KLÖVA, sbst.², f.; pl. -or (FERNANDER Theatr. 455 1695,
BROMAN Glys. 3: 230 (
c. 1730)).
( klef 1695 (: Klefbeet). klof 1626 (: lattklofwar (dvs. lättklövar); möjl.felaktigt). klöv (klö(ö)(f)f) 1541 osv. klöfva 1621–1834. klöfve 1892 [fsv.
klöf, f., motsv. ä. d.
kløv(e), nor. dial.
klauv, f., isl.
klauf, f.; av urnord.
klauō-, avledn. av stammen i KLYVA, v.² Det neutrala genus i bet.
2 beror möjl. på inflytande från
DJUR l.
FÄ l.
NÖT, n.]
[KLÖV.sbst2 1]
1) benämning på den utåt rundade o. inåt platta hornkapsel som omsluter yttersta leden av tårna hos de partåiga hovdjuren; äv. om hela den yttersta tåleden med omgivande hornkapsel; äv. om det symmetriska par av fullt utbildade tår med omgivande hornkapslar varpå djuret vid gåendet trampar. Psalt.69: 32 (Bib. 1541. När Fåren stå wåta om theras Klöfwar, uthi Fårahusen i sin egen Träck eller Bössia, få the Helta och kunna icke wäl gå.
IERICI Colerus 2: 141 (c. (
1645).
De idislande djuren (oxen, fåret, m. fl.) hafva blott två fullständiga fingrar och tår, hvilka utmärkas af klöfvarna, som äro stora naglar. SUNDEVALL Zool. 22 (
1858).
ALM BlVap. 234 (
1932). jfr
BAK-,
BI-,
BOCK-,
GET-,
KO-,
LÄTT-,
OX-,
STALL-,
ÄLG-KLÖV. – särsk.
[KLÖV.sbst2 1.a]
a) (
mindre br.)
oeg., om hornbeklädnad på tårna resp. om de hornbeklädda tårna hos andra djur än de partåiga hovdjuren. Fosz 325 (
1621 om hästhov). Een stoor Biörninna .. medh blodiga Klöfwar och Rammar.
IERICI Colerus 1: 393 (c. 1645. Då mammuthdjuret med väldig klöf trampade Ardennernas toppar.
GHT 1897,
nr 252 B, s. 2.
[KLÖV.sbst2 1.b]
b) [jfr fsv. þa ma klöff um klöff gangæ]
(
i fråga om ä. förh.)
i uttr. (kreatur gå o. d.) klöv om klöv, ngn gg klöv vid klöv, kreatur tillhörande olika ägare gå osv. i bet om varandra på samma betesmark. RP 9: 304 (
1642).
Alle som uti Allmänningens nyttjande dehlacktige äro, måge där hafwa deras Fä gående klöf om klöf. LandtmFörordn. 112 (1734). Kreaturen (gingo) i vanliga fall .. "klöv vid klöv" på byns gemensamma mulbete. FolklEtnSt. 1: 275 (
1916).
CAMPBELL SkånBygd. 124 (
1928).
SMEDS Malaxb. 144 (
1935;
i fråga om förh. 1710. jfr: Betesrätten
(har) drifvits klöf om klöf.
Landsm. 1: 589 1880.
[KLÖV.sbst2 1.c]
c) (
†)
i uttr. byta med klöv om klöv, med avs. på mark: uppdela (mark) efter antalet av varje ägares boskapsdjur? BtSödKultH 12: 40 1594.
[KLÖV.sbst2 1.d]
d) (
†)
i uttr. hava klöv emot klöv, äga rätt att hava sina kreatur gående i bet på samma betesmark som andra. VgFmT II. 6–7: 128 (i handl. fr. 1609.
[KLÖV.sbst2 1.e]
e) (starkt vard., ofta skämts.) oeg., om fot . hand hos människa. Tvätta dej om klövarna! BONDESON MVK 23 (
1900,
1903). Rör på klöfvarna nu!
ENGSTRÖM Glasög. 88 (
1911).
[KLÖV.sbst2 1.f]
f) bildl. Kom så frosten en afton med klor och med klöf,/ Men jag (dvs. Florio) andades varmt på de frysande löf. TOPELIUS Läsn. 7: 120 1891.
[KLÖV.sbst2 2]
2) (
numera föga br.)
övergående i bet.: djur med klövar, klövbärande djur. Wår booscap skal gå medh oss, och icke een klöff til baka bliffua. 2Mos. 10: 26 (Bib. 1541; äv. i
Bib. 1917; LUTHER:
Klawe, Vul.: ungula, gr. ὁπλήν). De ollongödda klöfven
(dvs. svinen). WALLIN Vitt. 2: 299 (c. (
1808).
Ladulängan, där ingen klöv på länge råmat. HÖGBERG Storf. 192 (
1915).
SLOTTE Karl. 63 (
1919). – särsk. (
†)
oeg., om person, i uttr. tvåbent klöv. VALERIUS 1: 182 1845.
Ssgr(i allm. till
1; i sht i fackspr.):
A
–
KLÖV-ARTAD,
p. adj. Klöfartad tåbeklädning. MARKLIN Illiger 181 1818.
–
KLÖV-BAND anat. o.
veter. hos klövbärande djur: sena som sammanhåller debåda med klövar försedda, fullt utbildade tår varpå djuret trampar. JHOLLSTEN
1754 hos
LINNÉ Bref I. 7: 123.
LB V. 2: 170 1909.
–
KLÖV-BEN.
anat. o.
veter. om benet i den tåled som är beklädd med klöv. NILSSON Fauna 1: 561 (
1847).
SFS 1918,
s. 2369.
–
KLÖV-BESLAG.
landt. om "sko" med söm beslag (se d. o. I 1 b α α') som anbringas på dragoxars klövar till skydd mot för stark nötning. JUHLIN-DANNFELT (1886). BERGMAN Hojbesl. 174 1905 – (
2)
KLÖV-BET. (
†)
bete för boskapsdjur. VDAkt. 1695,
s. 580.
–
KLÖV-BÄRANDE,
p. adj. Lö NNBERG RyggrDj. 1: 2 (
1914;
om tår).
Klövbärande djur. SFS 1920, s.
1948.
–
KLÖV-DJUR,
sbst.¹ (sbst.² se sp. 1518) (numera icke i vetenkapligt fackspr.) benämning på djur tillhörande de partåiga hovdjuren; i sht i pl. STIERNSTOLPE Cuv. 82 (
1821).
THORELL Zool. 2: 108 (
1861).
SvUppslB 1933.
– (
2)
KLÖV-DRIFT.
( klöv- 1928. klöve- 1706–1756) (
i fråga om ä. förh.)
drivande av boskap på bete; konkret: betesmark; jfr DRIFT l. (Om) dhe willia hafwa uth marken, till hygge, mulbete och klöfwedrifft Commun (dvs. gemensam) och odelt. VDAkt. 1706,
nr 281.
Thesse svarande (kunde) icke .. visa någon annan rättighet til så kallad klöfvedrift på Tofta ägor .. än gammal häfd. VDP 10/11 1756, &
6.
CAMPBELL SkånBygd.139 (
1928;
i fråga om förh. c. 1700.
–
KLÖV-FETT.
( klöv- 1687 osv. klöve- 1690–1736. klöven- c. 1645 av klövarna o. fotdelarna av boskapsdjur gm extraktion erhållet fett. IERICI Colerus 2: 324 (c. 1645. BlBergshV 18: 41 (i handl. fr. (1687). LAGERLÖF BarnM 242 (1930).
Ssg:
–
klövfett-olja,
r. l. f. av klövfett gm utpressning i köld erhållen, först långt under fryspunkten stelnande olja. PT 1907,
nr 270, s. 1.
–
KLÖV-FOT. (
mera tillf.)
med klövar försedd fot. RYDBERG Sägn. 36 (
1874;
om fötter hos demoner). LUNDELL (
1893).
Ssg:
–
klövfot(s)-olja,
r. l. f. ( -fot- 1898–1920. -fots- 1894–1906) klövfettolja.
SFS 1894,
Bih. nr 58, s. 39.
HufvudkatalSonesson 1920,
6: 101.
–
KLÖV-FOTAD,
p. adj. (
†)
försedd med "klövfötter". Klöf-fotad', Fanen-lijke Trollpack, / Lede Satyrer. STIERNHIELM Cup. 11 (
1649,
1668).
– (
2)
KLÖV-GÅNG. (
†)
[KLÖV-GÅNG.ssg 1]
1) betesgång, bete; jfr GÅNG I 1 h. 1NJA 1906, 1:
554 (c (
1690).
Som skogen är till klöfgången Commun (dvs. gemensam) så (osv.). VDAkt. 1731, nr 420. SvT 1852,
nr 195, s.
2. [KLÖV-GÅNG.ssg 2]
2) väg för boskap; jfr GÅNG III l. OSBECK Lah. 129 1796.
–
KLÖV-HALT,
adj. veter. lidande av klövhälta. IERICI Colerus 2: 5 (c. 1645.
–
KLÖV-HALVA,
r. l. f. om var särskild av de båda fullt utbildade klövar som hos klövbärande djur bilda ett symmetriskt par. BiblJäg. 4: 159 1897.
–
KLÖV-KNIV. (
i fackspr.)
kniv avsedd för avvärkning av dragoxars klövar. BoupptVäxjö 1792.
–
KLÖV-KRONA.
anat. o.
veter. valkformig förtjockning vid övre kanten av klövens hornkapsel. TIDÉN Bosk. 90 (
1841).
LUNDBERG HusdjSj. 600 1868.
–
KLÖV-MUSSLA. (
†)
zool. musslan Mytilus edulis Lin., blåmussla (vars skal erinrar om en klöv). VetAH 1793 s. 179.
Därs. 1794, s.
172. –
KLÖV-OLJA,
r. l. f. klövfettolja. PrHb. 1: 175 1884.
SFS 1922,
s. 316.
–
KLÖV-RÖTA,
r. l. f. veter. sjukdom yttrande sig i inflammation i klövarna hos nötkreatur, stundom hos får o. svin, klövspaltinflammation. DANNSTRÖM Hering 143 (
1848).
SvUppslB 1933.
–
KLÖV-SAX. (
i fackspr.)
sax avsedd för avvärkning av dragoxars klövar. BERGMAN Hofbesl. 175 (
1905).
–
KLÖV-SJUKA. (
numera knappast br.; se dock b)
veter. sjukdom i klövarna hos klövbärande djur. JHOLLSTEN 1754 hos LINNÉ Bref I. 7:
123 (om sjukdom hos renar). FLORMAN Abildgaard 117 (
1792;
om sjukdom hos hornboskap).
DÜBEN Lappl. 79 (
1873). särsk.
[KLÖV-SJUKA.ssg 2.a]
a) om viss sjukdom i klövarna hos får; särsk. i uttr. elakartad klövsjuka. WAHRMAN Manski o. Wolstein 30 1807. BOHM Husdj. 148 (
1902).
SFS 1907,
Bih. nr 51, s. 6.
[KLÖV-SJUKA.ssg 2.b]
b) om en inflammationssjukdom hos idisslare o. svin, vilken bland andra symtom företer blåsutslag vid klövarna o. i munnen; numera nästan bl. (fullt br.) i uttr. mul- och klövsjuka, förr äv. munoch klövsjuka. Mun- och Klöfsjukan. SDS 1925,
nr 33 s. 9 (cit. fr (
1841).
Munröta och klöfsjuka. Hygiea 1844 s. 494.
En elakartad s. k. Munröta med Klöf-sjuka. ILMONI sjukd. 3: 258 (
1853). se för övr. MUL- OCH KLÖVSJUKA.
–
KLÖV-SKADA,
r. l. f. FISCHERSTRÖM 2: 469 1780.
– (
1,
2)
KLÖV-SKATT.
( klöv- 1795–1846. klöve- 1626 (†) skatt utgående efter antalet ägda boskapsdjur; jfr RUMP-SKATT. HYLTÉNCAVALLIUS Vär. 2: 339 (i handl. fr. (1626). SJÖGREN (1795). MEURMAN (1846) .
–
KLÖV-SKO,
r. l. m. landt. till skydd för dragoxars klövar använd sko av järn. BERGMAN Hofbesl. 174 (
1905).
–
KLÖV-SPALT anat. o.
veter. om mellanrummet mellan två sammanhörande klövar. TIDÉN Bosk. 90 (
1841).
BERGMAN Hofbesl. 173 (
1905).
3NF 11: 890 (
1929).
Ssg:
–
klövspalt-inflammation.
veter. inflammation i klövspalten, klövröta. BonnierKL 6: 953 1925.
–
KLÖV-SPRICKA,
r. l. f. veter. spricka i klöv. ILMONI sjukd. 3: 257 (
1853).
–
KLÖV-SPÅR.
avtryck efter ett djurs klöv, där det gått fram. KELLGREN 3: 247 (
1795;
i bild).
WESTER Reymont Bönd.
2: 25 1924.
–
KLÖV-TRÅD,
n. ( klöv- 1769. klöva- 1581–1714) [fsv. klöftroþ]
(
†)
eg.: trampning av boskapens klövar; bete för boskap. Tij affhende wij oss .. förnemde tuå gårda .. mett .. Tårp och tårpesteder klöffuatrådh och faruegar. RÄÄF Ydre 1: 328 (cit. fr. 1581.
VDAkt. 1714,
nr 204.
IHRE 1769.
–
KLÖV-TRÅDEN,
p. adj. (
†)
eg.: trampad på klövarna; hudlös vid klövarna. BtFinlH 2: 259 1666.
–
KLÖV-VÄGG anat. o.
veter. den del av en klöv som på sidorna omsluter tåns nedre del.
SJÖSTEDT Husdj. 1: 226 (
1860).
BOHM Husdj. 244 (
1902).
B
(
†):
C
(
†):
–
KLÖVE-TRÄD.
( klöva- 1648. klöve- 1793 == KLÖV-TRÅD (se under A). VRP 1648, s. 337. Hemmanen i Ånaryds by, .. borde
(icke) njuta annan rättighet än till samfäldt mulbete och
klöfve-träd.
CALONIUS 3: 189 1793.
D
(
†):
Avledn. (till
1):
–
KLÖVA ,
v. [KLÖVA.avl 1]
1) (
föga br.)
om varelse med klövar: röra sig l. gå (långsamt), trampa med sina klövar; förr äv.: gå i bet. Han anhåller, att "boskapen opåtalt måge .. våhrtiden få klöfva å ängarna til den första maji". SMEDS Malaxb. 255 (
i handl. fr. (
1766).
Icke sällan måste man gå ur vägen för dessa fyrbenta helgon (dvs. de heliga korna i Benares), då de .. komma klövande utför gatan. HEDIN Pol 1: 279 (
1911). särsk. i förb.
klöva omkring. Hornprydda Skammen
(dvs. djävulen) sväller i kammen, / där han nu klövar omkring såsom värd.
VIKSTEN idyll 91 (
1927).
[KLÖVA.avl 2]
2) (
i vissa trakter)
om boskapsdjur: nedtrampa (ngt) med sina klövar. Under våta höstar klövade kreaturen gräsrötterna. SMEDS Malaxb. 255 (
1935).
–
KLÖVAD ,
p. adj. [ fsv. klövaþer]
försedd med klövar; numera nästan bl. ss. senare led i ssgr: som har (så l. så många l. så l. så beskaffade) klövar. Alt thet diwr som klöffuat är, och icke tweklöffuat .., thet skal wara idher oreent. 3Mos. 11: 26 (Bib. 1541;
Bib. 1917 sora hava klövar). ÖSTERGREN
1930. jfr
BEKLÖVAD,
GET-,
MÅNG-,
TVE-,
TVÅ-KLÖVAD.
–
KLÖVET ,
p. adj. (
†)
== KLÖ VAD. Klöfweta Fötter. LINDSCHÖLD Gen. E 2 a 1669.