KNACKA knak³a², v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.). FRIESEN Mediagem. 33, 104 1897 till en germ. nominalstam knakka(n)- (jfr nor. knakk, isl. knakkr, fot, ben, t. knacke, plugg, tapp), sidoform till stammen i KNAGG(E); jfr KNACK sbst.¹-², KNACK, interj., KNAKA, KNÄCKA, v.¹] 1) slå (på ngt) l. stöta (i ngt), så att det uppstår ett kort o. hårdt (svagt l. starkt) ljud l. en följd av dylika ljud; särsk. i fråga om handling som går ut på att väcka uppmärksamheten l. att (med de olika ljuden ss. tecken) uttrycka l. meddela l. angiva ngt; äv. med saksubj.: avgiva l. ljuda med ett kort o. hårdt ljud l. en följd av dylika Ijud; äv. opers. Knacka på dörren (ss. en anhållan att få stiga in l. att man skall öppna). Det knackade på dörren. Knacka i väggen l. golvet (t. ex. ss. en anmaning till personer i ett rum bredvid l. inunder att hålla sig tysta).knacka i glaset (för att äska ljud). Sitta och knacka på skrivmaskinen. SERENIUS Gg 4 a (1734). Gossens knackande på dörren besvarades inifrån, af en djup något sträf basröst, med det vanliga: "Stig in!" CARLÉN Repr. 6 (1839). Andemeddelanden. - genom knackningar medels bord. GEIJERSTAM ModVidsk. 119 (1892). Varmgång i brist på olja .. ger .. sig (vanligen) till känna genom en skarp lukt af svedt samt genom knackning i motorn. NERÉN HbAut. 1: 93 (1911). Den österrikiske lasarettaläkaren Auenbrugger (7222 – 1809 offentliggjorde en metod enligt vilken man, genom att med fingrarna knacka på den sjukes bröstkorg, skulle kunna bedöma lungornas .. tillstånd. SÖDERSTRÖM LäkKvacksalv. 86 (1926). I en alkov har hon sitt arbetsbord med skrivmaskinen, som man vanligtvis hör knacka flitigt. SvD(A) 1932, nr 23, s. 8. jfr ANDE-KNACKNING. – särsk. med innehållsobj.: under l. gm knackande nedskriva l. meddela l. uttrycka l. angiva (ngt). TT 1894, M. s. 71. Alla Europas telegrafapparater knacka mitt namn i detta ögonblick. STRINDBERG HögreR 229 (1899). Att utfråga den dolda framtiden genom bordsben, som hettes knacka svaren. HÖGBERG Baggböl. 1: 194 (1911). FoFl. 1920, s. 94. 2) (med hande l. en hammare o. d.) giva (ngt) ett slag l. en följd av slag; särsk.: bearbeta l. forma l .. stycka (ngt) gm slag (med hammare o. d.); äv. med saksubj. ALMQVIST Törnr. 3: 170 (1850). Admetos talar med en böjd, knotig, svartbränd gubbe, som knackat sin skära mellan tvenne stenar för att hvässa den. HALLSTRÖM LegDr. 14 (1908). För grillen och för köket har varje restaurant behov av hushållskol, knackade kol och krossad koks. SvD(A) 1923, nr 129, s. 1. jfr FALS-KNACKNING. – särsk. a) arkeol. i fråga om bearbetning av flint- l. andra stenredskap. Denne (metkrok av flinta) är både framtill och baktill knackad. NILSSON Ur. I. 1: 28 1838. 5GbgVSH A III. 6: 122 1934. b) med personobj.; särk. refl., i uttr. knacka sig på pannan, (med handen l. en finger) giva sig ett lätt slag (l. en följd av lätta slag) på pannan (till tecken på eftertanke l. på att man icke anser ngn vara vid sina sinnens fulla bruk). LAGERLÖF Holg. 2: 557 (1907). BERGMAN Patr. 30 (1928). – särsk. α) (vard., numera mindre br.) i uttr. knacka ngn i huvudet l. skallen, med ngt tillhygge slå ngn i huvudet l. skallen. MEURMAN 1846. HAGBERG Shaksp. 1: 418 (1847). β) (†) övergående i bet.: slå ihjäl. Den tiden vi knackade kosacker. TOPELIUS Fält. 4: 220 (1864). 3) gm slag l. knackningar (i bet. 2) åstadkomma (ngt) l. förflytta (ngt in i l. ur ngt) l. lösgöra (ngt från ngt); äv. mer l. mindre bildl. ATTERBOM Minn. 2 (i senare bearbetat brev fr. 1817. Knacka hål på rutan. WESTE FörslSAOB 1823. Hearney knackade otåligt askan ur sin pipa. PT 1904, nr 68, s. 2. (Överste Edeblad) satt vid frukostbordet och knackade hål på ägg. BERGMAN Mark. 20 (1919). – särsk. (vard.) i sådana uttr. som knacka hål i ngns skalle, knacka hjärnan ur skal- len på ngn, hacka livet ur ngn, knacka vett i ngn. BLANCHE Våln. 214 (1847). O, hvilken dåre jag var, som ej knackade lifvet ur mina fiender medan jag hade dem i mitt våld. TROLLE Duvall 2: 191 (1875). Ungefär som man knackar vett i lymlar. STENFELT Skepp. 26 (1903). 4) (†) bryta av (ngt), knäcka. Hvar .. (livländarna) öfverkommo någon Ryss, som giörligit var, at knacka halsen på.., giorde de srt bästa. NORDBERG C12 2: 38 (1740). 5) (†) brista. Fast än min krop warder till spÿs / mathkar, ormar och draghar, / min siäll thar tu (dvs. Gud) doch lka wist, / när som mitt hierta knackar. WIVALLIUS Dikt. 92 (1634). 1) (i musikerspr.) till 1: (gm knackning med taktpinnen) giva tecken till avbrott av (ett musiknummer). SD(L) 1902, nr 540, s. 3. (Sången) knackades av då man hunnit fram till följande passus: "Ljude friskt vår sång, hurra!" GHT 1934 nr 106, s. 12. 2) till 3: slå av (ett ägg). Knacka av ett ägg i tjockändan eller smaländan. SIWERTZ JoDr. 193 1928.

[KNACKA AV.fb 3]

3) till 2 o. 3: gm knackning frånskilja (ngt). BÖRJESSON E14 33 1846. Han knackade, af cigarraskan på tefatet. WoH 1904. . jfr BORTKNACKA.